"Kom - var mitt ljus!"
"Jag är inte säker på exakt hur himlen kommer att se ut, men jag vet att när vi dör och det börjar bli dags för Gud att döma oss, kommer han inte att fråga 'Hur många goda gärningar har du gjort i ditt liv?'. Han kommer snarare att fråga 'Med hur mycket kärlek har du gjort vad du gjort?'"
Moder Theresa
Moder Theresa
I Moder Theresas citat tror jag det vilar en sanning som är så enorm och svår att greppa att vi kan ha svårt att verkligen ta det till oss. För det är stora ord och i grunden även en hård kritik mot hur vi människor behandlar varandra.
För något år sedan så hade jag idétorka när jag skulle skriva en text. Det var stopp. Magkänslan avfärdade alla uppslag som dök upp i mitt huvud. När jag var på väg att kapitulera och låta den sena midnattstimman ta ut sin rätt genom att gå och lägga mig fick jag syn på en bok på mitt nattduksbord som handlade om just Moder Theresa och genast stod det klart för mig. Klart jag måste skriva om en av mina största idoler. Jag skulle aldrig kunna göra henne rättvisa - så jag använde henne "bara" som inspiration. Det slutade med en text som jag kallade "Tappra mannar". Grund-idén till texten var de ord Moder Theresa säger sig fått från Gud i sitt kall till att bli nunna:
"Kom - var mitt ljus"
Här är ett kort utdrag (en vers och en refräng):
För något år sedan så hade jag idétorka när jag skulle skriva en text. Det var stopp. Magkänslan avfärdade alla uppslag som dök upp i mitt huvud. När jag var på väg att kapitulera och låta den sena midnattstimman ta ut sin rätt genom att gå och lägga mig fick jag syn på en bok på mitt nattduksbord som handlade om just Moder Theresa och genast stod det klart för mig. Klart jag måste skriva om en av mina största idoler. Jag skulle aldrig kunna göra henne rättvisa - så jag använde henne "bara" som inspiration. Det slutade med en text som jag kallade "Tappra mannar". Grund-idén till texten var de ord Moder Theresa säger sig fått från Gud i sitt kall till att bli nunna:
"Kom - var mitt ljus"
Här är ett kort utdrag (en vers och en refräng):
Någon gråter - hon förlåter -bär dem i dess strid
Någon vakar - nån försakar - mörkret har sin tid
Vart hon vänder - oro händer - hjärtat slår sitt slag
Hunger, strider - Bittra tider - "Var mitt ljus idag"
Hon lever uti det som tappra mannar flyr
Vaknar i rännstenen när nya dagen gryr
Helgonkvinna - Fridsfurstinna
Du levande ikon.
Någon vakar - nån försakar - mörkret har sin tid
Vart hon vänder - oro händer - hjärtat slår sitt slag
Hunger, strider - Bittra tider - "Var mitt ljus idag"
Hon lever uti det som tappra mannar flyr
Vaknar i rännstenen när nya dagen gryr
Helgonkvinna - Fridsfurstinna
Du levande ikon.
Jag hade i dagarna ett samtal med en person jag älskar enormt. Vi talade om olika saker som egagerar oss. Vad som gör oss arga, ledsna mm. Jag minns att jag nämnde hur mycket elände man kan reta sig över och hur mycket tålamod man måste ha ibland. Bitia ihop i orättvisa situationer. Pålötsligt slog det mig vad som gör mig som mest ledsen: Den genuina egoismen.
Uttrycket "Mycket snack och lite hockey" kan nog summera det hyfsat rättvist.
För visst går det an att göra gott här i välden. Vara en god medmänniska etc. Men den dagen då det krävs det där lilla extra - det är då det gäller. Den dagen när vi måste ställ oss själva och vår egen välfärd, oro och ego åt sidan för en stund - för att underlätta för en medmänniska. Det är då det gäller. Det är då vi brukar rygga undan. Då lämnar vi den behövande för att krypa in i våra trygga bo.
Nöden avslöjar småsintheten.
Jag känner en kvinna som för mig speglar moder Theresa i vår lilla stad. Hon sticker inte ut eller tar plats. Hon verkar i det tysta. På ytan är hon en tyst, tillbakadragen kvinna som sällan höjer rösten eller vill synas på varken det ena eller andra sättet. Av en händelse fick jag en dag en inblick i hennes liv. Hon har öppnat sitt hem för utslagna och i tysthet hjälper om dom genom att ge dom mat, värme, säng och så vidare.. I sitt eget hem. Hon lagar mat som hon i hemlighet ger åt dem som behöver. Åker hem till behövande med mat och hjälper dem komma ihåg sina antabustabletter mm. Hon ger av sin tid då den är som svårast att ge. När arbetsdagen är över. När helgen är här. Tröttheten blir påtaglig och vi andra njuter av vår lediga tid. Då börjar hon åka runt och hjälpa. Hon hyser även sitt hem för barn som har problem. Låter dom bo hos henne så dom ska få landa och kunna komma tillbaka till vardagen med ny kraft... Jag kan skriva löpmeter om detta.
Men när jag "kom på" henne med detta fick jag en reaktion jag inte anade: "Christine, ingen ska veta .. snälla". Därför håller jag henne hemlig och jag har frågat om det är ok att skriva om detta utan att berätta vem hon är.
Hennes gärningar är ljus i mörker. "Kom var mitt ljus".
Sen har vi den "andra sorten....."
Männsikor som är fina vänner, medmännskor och gör gott. Med ett varmt innerligt leende och goda värmande ord till tröst och trygghet. Aktiva handlingar som vittnar om att "där finns en jag kan lita på. Tills det verkligen gäller.
Tills det kostar dom det lilla extra... Offret. Då upphör godheten i en trollslag.
Då slocknar ljuset.
Och ofta hör man dom säga till sitt försvar "Men jag har ett ansvar för mig och min familj... jag måste sätt det först"
Och det är helt ok.Det är fullt förståeligt. Men det är just precis det som är skillnaden.
Säg inte att du tänker vara en medvandrare längst hela den mörka vägen om du inte är beredd att gå HELA vägen.
Kanske är det då bättre ett säga att du vandrar med så länge du orkar!
Jag vet att detta låter kargt och hårt. Provocerande.
Att finnas för någon när stormen ryter går väl an. Det kan vara jobbigt i sig. Men när stormen går in i sin andra andning och tar nya tag och det, pga av detta, börjar blåsa i ens eget liv - då vill man in i värmen.
Ofta drar dom sig tillbaka i tysthet ( med hänvisning till citat som ovan) och den behövande lämnas ensam kvar. Ledsen, besviken och mer ensam än tidigare.
Jag har FULL förståelse för att man inte orkar, eller har möjlighet ge det där extra. Det är så vansinnigt svårt. Men då är det ärligare att göra klart det i hyfsad tid INNAN man ingiver hopp i en medmänniska att man tänker gå bredvid och göra sällskap längst den tuffa vägen.
Jag är övertygade att vi alla, var och en av oss är sända för att på olika sätt vara ljus i de mörker som då och då råder. Ibland orkar vi inte. Det är naturligt. Men snälla, ingiv då ingen förhoppning i den som behöver hjälpen.
Säg istället: Jag vandrar en bit på vägen med dig - men jag kanske inte orkar hela.
För du är ljus. Även om du inte ser det själv. För även när du själv sträcker ut din hand brinner det inom dig och en dag kommer du lysa upp en mörk väg för någon annan. Glöm aldrig det!!
Så...
"Kom - var mitt ljus"
Frid
//Christine
Uttrycket "Mycket snack och lite hockey" kan nog summera det hyfsat rättvist.
För visst går det an att göra gott här i välden. Vara en god medmänniska etc. Men den dagen då det krävs det där lilla extra - det är då det gäller. Den dagen när vi måste ställ oss själva och vår egen välfärd, oro och ego åt sidan för en stund - för att underlätta för en medmänniska. Det är då det gäller. Det är då vi brukar rygga undan. Då lämnar vi den behövande för att krypa in i våra trygga bo.
Nöden avslöjar småsintheten.
Jag känner en kvinna som för mig speglar moder Theresa i vår lilla stad. Hon sticker inte ut eller tar plats. Hon verkar i det tysta. På ytan är hon en tyst, tillbakadragen kvinna som sällan höjer rösten eller vill synas på varken det ena eller andra sättet. Av en händelse fick jag en dag en inblick i hennes liv. Hon har öppnat sitt hem för utslagna och i tysthet hjälper om dom genom att ge dom mat, värme, säng och så vidare.. I sitt eget hem. Hon lagar mat som hon i hemlighet ger åt dem som behöver. Åker hem till behövande med mat och hjälper dem komma ihåg sina antabustabletter mm. Hon ger av sin tid då den är som svårast att ge. När arbetsdagen är över. När helgen är här. Tröttheten blir påtaglig och vi andra njuter av vår lediga tid. Då börjar hon åka runt och hjälpa. Hon hyser även sitt hem för barn som har problem. Låter dom bo hos henne så dom ska få landa och kunna komma tillbaka till vardagen med ny kraft... Jag kan skriva löpmeter om detta.
Men när jag "kom på" henne med detta fick jag en reaktion jag inte anade: "Christine, ingen ska veta .. snälla". Därför håller jag henne hemlig och jag har frågat om det är ok att skriva om detta utan att berätta vem hon är.
Hennes gärningar är ljus i mörker. "Kom var mitt ljus".
Sen har vi den "andra sorten....."
Männsikor som är fina vänner, medmännskor och gör gott. Med ett varmt innerligt leende och goda värmande ord till tröst och trygghet. Aktiva handlingar som vittnar om att "där finns en jag kan lita på. Tills det verkligen gäller.
Tills det kostar dom det lilla extra... Offret. Då upphör godheten i en trollslag.
Då slocknar ljuset.
Och ofta hör man dom säga till sitt försvar "Men jag har ett ansvar för mig och min familj... jag måste sätt det först"
Och det är helt ok.Det är fullt förståeligt. Men det är just precis det som är skillnaden.
Säg inte att du tänker vara en medvandrare längst hela den mörka vägen om du inte är beredd att gå HELA vägen.
Kanske är det då bättre ett säga att du vandrar med så länge du orkar!
Jag vet att detta låter kargt och hårt. Provocerande.
Att finnas för någon när stormen ryter går väl an. Det kan vara jobbigt i sig. Men när stormen går in i sin andra andning och tar nya tag och det, pga av detta, börjar blåsa i ens eget liv - då vill man in i värmen.
Ofta drar dom sig tillbaka i tysthet ( med hänvisning till citat som ovan) och den behövande lämnas ensam kvar. Ledsen, besviken och mer ensam än tidigare.
Jag har FULL förståelse för att man inte orkar, eller har möjlighet ge det där extra. Det är så vansinnigt svårt. Men då är det ärligare att göra klart det i hyfsad tid INNAN man ingiver hopp i en medmänniska att man tänker gå bredvid och göra sällskap längst den tuffa vägen.
Jag är övertygade att vi alla, var och en av oss är sända för att på olika sätt vara ljus i de mörker som då och då råder. Ibland orkar vi inte. Det är naturligt. Men snälla, ingiv då ingen förhoppning i den som behöver hjälpen.
Säg istället: Jag vandrar en bit på vägen med dig - men jag kanske inte orkar hela.
För du är ljus. Även om du inte ser det själv. För även när du själv sträcker ut din hand brinner det inom dig och en dag kommer du lysa upp en mörk väg för någon annan. Glöm aldrig det!!
Så...
"Kom - var mitt ljus"
Frid
//Christine
Kommentarer
Trackback
