akryl

När jag var liten så var jag nästan inte rädd för nånting alls.

Min pappa brakar säga att jag bokstavligt talat klättrade på väggarna. Som tur var så bråkade jag sällan som liten. Jag ville bara kolla upp saker och testa om det funkade. Någon tanke på att jag kunde skada mig fanns nog aldrig där.

Jag klättrade i allt jag såg; berg, träd, gungställningar, master, dagistaket...

Jag minns frihetskänslan jag så totalt upplevde när jag åkte skidor i alla backar jag fick övertalat pappa och mamma att åka i när vi var i fjällen.

När jag var 4 år så var vi i Geilo på skidsemester. Min pappa har alltid varit en duktig skidåkare och hade gett sig sjutton på att jag skulle med i backen. Till min stora glädje! Vi hade redan åkt skidor hemma - fast där var ju backarna små och inte alls branta. Hur som helst så fick vi masat oss upp i nån grön backe för att pappa skulle lära mig skidåkandets underbara konst - på riktigt!!

Ivrig som attans stod jag där med slalomskidor och stavar - jag minns att jag dessutom var väldigt stolt över min Sverigehjälm som var blå med gula ränder...

Nu skulle det bära av i en hiskelig fart..  Pappa var taggad och vi satte igång med skidlektionen.

Men jag kunde inte åka en meter!

Både jag och pappa var förtvivlade. Det gick inte. Varför? Jag var ju inte rädd. Men det gick inte. Pappa stod som ett frågetecken.

Jag vet inte hur han tillslut fann lösningen - den väldigt enkla lösningen - men det var nästan löjligt enkel lösning.

Pappa tog mina stavar. Då hände det grejer!

Det var som om jag aldrig gjort annat. Och innan veckan var slut hade jag dissat dom gröna och blå backarna för att hellre åka i de röda och t.o.m de svarta...
... till min mammas förtvivlade oro....

Vi har fortfarande kvar massa filmer där man ser hur det lyser i ögonen på mig av glädje att få kasta mig ut i farten och friheten i backar som t.o.m. kan vara lite farliga för en liten flicka.

Nu i vuxen ålder har jag funderat över det där ibland. Och den lilla berättelsen säger så mycket om hur jag funkar.

Stavar är ju till för att stötta - hålla balansen. Men dom är också otympliga och kan vara i vägen. Dom hindrade mig!
Jag tror att det är en talande sybolik i det som kan vara en överskrift på min längtan att upptäcka, utforska och inte minst testa allt när jag växte upp - Gud nåde den som hindrade mig att upptäcka livet!!

En gång rymde jag från dagis med en kompis endast driven av en längtan att klättra upp för ett högt berg vi sett från dagisfönstret. Ingen bra idé kanske.. Men frihetskänslan när vi satt och tittade ut över Uddevalla var total. Det var värt allt skäll från dagispersonalen.

Jag var orädd. Men det fanns en sak som gjorde mig rädd. Nu vet jag ordet för det. Det visste jag inte då. Hjälplösheten. När jag inte kunde vara fri så upplevde jag att något var bortom min egen naiva kontroll. Där fanns min Akilleshäl.

En natt vaknade jag.
Jag var liten och vi hade nyligen flyttat från Göteborg till Uddevalla.
Jag vaknade och det var mörkt. Sådär mörkt det bara kan bli på landet. Och det var så tyst. En kall vinternatt.
Jag gick upp ur min säng för att gå till mamma och pappa.
Men ingen var hemma.
Alla var borta.
Jag var ensam!
Jag minns än i dag paniken som spreds i min kropp. En förlamande panik och skräck som inte kan beskrivas med ord. Jag slet ner min jacka och krängde på mig den i sån fart att jag inte märkte att galgen satt kvar. Jag sprang så fort benen bar mig ut i natten. Ut i mörkret. Uti snön... Djup snö.
Bort från det hemska... in i det okända svarta mörker som kanske gömde nån form av hjälp...

Jag hade inte hunnit springa många meter förän jag sprang rätt in i mamma.
Hysteriskt började jag gråta.
Mer av lättnad än av rädsla - misstänker jag.

Mamma hade hjälpt pappa att putta igång bilen som inte startat den morgonen när pappa skulle åka till jobbet. Det var så enkelt.. Men för mig kraschade hela min värld en kort stund. För jag var hjälplös.
Känslan av att omslutas av mammas trygga famn var obeskrivlig. Jag var inte längre hjälplös. Jag var trygg igen!

Kanske har den där rädslan - skräcken - för hjälplöshet - både hjälpt och stjälpt mig under mitt liv. För den lever kvar än idag. Fast nu är den snarare en given del utav mig som jag medvetet ser till att inte utsätta mig för i onödan. Jag har oftast en backup-plan för att aldrig hamna i dom situationerna så jag känner mig hjälplös. Jag vägrar.

I skolan och på dagis behövde aldrig mamma och pappa ta konflikter för mig. Det löste jag på direkten själv. Åter igen på gott och ont. Jag drog mig aldrig för att kasta mig in och avbryta slagsmål.
Min första skoldag fick jag en framtand utslagen för att det var två killar som slogs och en utav dom landade på min tand... Så än idag vittnar en halv framtand i plast om min dumma orädsla som jag bar då.
Men rätt skulle vara rätt!!! Och det gav jag mig aldrig på.

Men nån gång... nån stans... så vände min orädsla. Jag blev istället rädd. Jag hade precis blivit vuxen - och mötte saker som var större än mitt mod.
Det var svårt att hantera. Vart jag än vände mig så mötte jag på "stavar". Hinder. Barriärer. Jag kunde inte kasta bort dessa stavar lika lätt som pappa gjorde med stavarna den där dan när jag var 4 år...
Jag var infängslad i det jag avskydde mest. Hjälplöshet.
Jag kapitulerade och tillät mig vara rädd i många år.

Snabbt hade jag inte bara ett par stavar utan hela mitt liv var inhägnat med tätt stående skidstavar som hindrade mig från att åka. Jag blev stillastående och började frysa. Men världen var kall och farlig. Som en mörk vinternatt man inte ännu lärt känna...

Men hela tiden så stod mamma och pappa där vid min sida (trots att jag var vuxen) med öppen, varm famn. Men jag såg dom inte för alla staver som var i vägen.
Men dom stod kvar. Världen blev kallare och kallare. Jag frös mer och mer.. stavarna blev fler och fler. Men mamma och pappa vägrade att stänga sina famnar. Dom stod där tryggt i den kalla vinternatten... Jag sprang förtvivlat... Hjälplös... Det var ju så kallt och mörkt att jag inte hörde deras rop eller såg dom...

Men så en dag gjorde allt detta mig arg istället för rädd... !! Jag blev förbannad på alla stavar runt mig som höll på att förvandlas till ett gravmonument.... Jag ville inte vara hjälplös mer. Det var inte jag! Jag samlade kraft och slet bort en utav stavarna som hindrade mig från att åka...

Plötsligt - när jag lyckats få bort ett av alla hinder - då såg jag en strimma av värmer leta sig in... Jag sprang för att jag var värd och landade rätt i mamma och pappas varma, trygga famnar.
Jag sprang ifrån att vara fasthållen och när jag äntligen blivit trygg igen så svor jag på att ALDRIG mer låta någon få mig hjälplös. ALDRIG mer!!

Idag har jag stavar när jag åker skidor...

Fast nu är det ju JAG som har kontrollen över dom och jag åker i vilken backe och i vilken hastighet jag vill!!

Frid vänner
//Christine