akryl

Skräckförfattaren HP Lovecraft beskriver i en av sina noveller en man som lever ett "perfekt" liv. Han är snygg, rik, framgångsrik och livet behandlar honom rättvist i det mesta. Mannen går in i sitt ego och han glömmer vem han är och ser inte sitt eget syfte. Allt det goda gör honom på något vis både dryg och blind för vart han BÖR vara och verka i sitt liv. Han gör konstant fel val och handlar endast utifrån sitt eget väl och ve.

En dag råkar mannen i onåd med en vän - just pga av sin hybris och brist på självinsikt.Vännen begår i sin ilska ett fatalt misstag och misshandlar honom. Vännen tror att mannen är död och för att röja undan bevisen, av rädsla för att bli upptäckt, så gräver han ner mannen i trädgården.

Så långt en nästan klassisk historia om "ond, bråd död"!

Men... nu är det ju HP Lovecraft som vi har att göra med och SÅ enkelt slutar aldrig hans historier.

Mannen överlever. Trots han är begravd. Problemet är att när han kvicknar till så vet han inte vad som är upp eller ner... Vilket som är höger eller vänster. Han är nergrävd och där är han fast.

Vänner, nu ber jag er släppa ert logiska resonerande... syftet med berättelsen är INTE att spegla en verklighet.

Mannen börjar gräva med sina händer för att hitta en väg ifrån sitt fängelse som levande begravd. Planlöst gräver han med sina fingrar... Livnär sig på maskar och liknande.

Det går timmar, dagar, månader ...!!

Under sin tid under jord möter mannen sig själv. Han tvingas rannsaka vem han en gång var - och vem han blivit.
Och frågan är om inte hans möte med sig själv är värre än själva scenariot att vara levande begravd??!!

Så en kväll hittar han en väg upp ur jorden. Han upptäcker att han är i en trädgård. På svaga ben ställer han sig upp och tittar mot huset som ligger ett stenkast bort. Han kan se in genom fönstren och där är det livat...

Massa människor sorlar och rör sig därinne.. Han minns knappt hur det var att kommunicera med människor.. Han stapplar sig mot huset och söker sig mot dörren. Öppnar och går in.

När han kommer in upptäcker han att det råder tumult. Kaos.

Människor rusar runt i panik. Livrädda!

Han blir naturligtvis orolig och vill veta vad som hänt... Samtidigt som en irriterande trötthet blir extra påtaglig. För han vill ju bara få hjälp... Var tumulten tvungen att råda just nu, just här... Han behövde hjälp!!

Han bestämde sig för att ta reda på vad som hänt och fortsatte matt att stappla sig genom hysterin.

Plötsligt möter han en syn han aldrig tidigare skådat.

Hela hans inre fryser till kall is och han stelnar till av en förlamande och paralyserande skräck. Han kan knappt andas. Det är en sådan fasa att hans hjärta för en stund nästan stannar...

En varelse står i rummet och stirrar rakt på honom. En varelse som inte går att beskriva. Men blotta anblicken av monstret får honom att instinktivt känna att han hellre skulle välja döden framför att uppleva det han nu upplever.

han kan nästan inte tänka... eller handla.. Vad ska han ta sig till... Innan han hinner tänka klart den tanken inser han att alla flytt... Han står helt ensam tillsammans med den skräckinjagande varelsen och nu finns ingen återvändo. Han MÅSTE agera.

han har svårt att bedöma monstrets blick - men en sak är säker; dom är båda väldigt medvetna om varandra i det stora och nu tysta rummet.

Vad ska han göra? Han inser att en kamp mot denna best kommer han förlora. han har inga krafter och han har därmed ingen förmåga att slåss...  En vansinnesidé slår honom plötsligt. Han ska möta varelsen med kärlek. Hur nu detta ska gå till...?

Sakta... nästan obemärkt börjar han röra sig. Han stapplar mycket långsamt mot monstret och snart är han så nära att han kan skönja dom blodsprängda ögonen... Han är så rädd.. 

När han möter vidundrets blick slår skräcken till med en sådan kraft att han i rent självförsvar slår ut med bägge armarna - som om han ska skydda sig från att bli anfallen...

..insikten blir total när han slår i en hård fasad och upptäcker att det han i själva verket sår öga mot öga med är en spegel.

Jag vill gärna låta tanken ila vidare när jag läser denna skäcknovell som tyvärr slutar här..

Jag vill se symboliken i detta. Den självupptagna, vackra mannen som förvatade alla sina gåvor (yttre som inre) så galet tvingas se sitt rätta jag och utifrån det agera. Vågra du och jag möta vårt verkliga jag i spegelbilden eller är vi så svaga att vi inte klarar att  självkritisera oss och se de brister vi bär?

Som jag skrivit i ett annat inlägg: Avslöja Näcken... då blir han ofarlig. 

Jag tror samma devis gäller detta. Vi kan inte ta hand om saker vi inte lyft fram. Samtidigt som vi är väldigt snabba på att lyfta fram andras brister.

Jag ska försöka se mig själv i den grymma spegeln idag och försöka ta reda på vad jag måste prioritera mest av mina brister så jag kan ta tag i dom, avslöja och nå bättring.

Jag vill inte möta en dag då jag står - som mannen, paralyserad av skräck -inför det jag blivit.

Det är så svårt och så provocerande att möta sig själv - eftersom man helt enkelt är så van vid sig själv.

Så kanske kan detta bli en rannsakningarnas dag för mig? Jag har redan så mycket i mitt huvud att ta tag i så det kanske är lika bra att möta mig själv samtidigt!!

Jag önskar dig frid, min vän, och jag hoppas att din dag går dig väl tillmötes!!
//Christine