akryl

Har haft en händelserik helg bakom mig.

Det rör sig mycket i det Larbringska huvudet nu. Jag är som en samlingsplats för känslor. Det verkar som om känslorna jobbar ostrukturerat spontanskift.

Jag gillar att ha koll på det jag gör och företar mig. Jag visste att jag kanske bär på ett mått av kontrollbehov - men det visade sig vara värre än jag anat.

Frågan är bara hur jag ska lära mig att tackla det?

Ta till exempel innan en övning med någon av mina körer. Jag måste vara inövad på alla stämmor och jag måste ha en agenda för vad vi ska göra under kvällen. Ibland så skriver jag t.o.m. stolpar för varje detalg, alltifrån info, uppsjungningsövningar, låtordning... ja allt.

Det är bra och tyggt för då har jag koll innan och kan lägga mer fokus på hur det låter... etc.

Men om jag av nån anledning INTE har hunnit förbereda så blr jag automatiskt allvarligare, mer strängt fokuserad och inte alls lika närvarande. Huvudet är ju fullt upptaget med att vara i övningen och samtidigt planera vad vi gör när denna låten är klar osv.

Jag upptäckte idag att jag är värre än värst när det kommer till kontroll i privatlivet.

Och det jag irriterar mig MEST på är insikten om att svaret jag alltid landar i när jag står utom kotroll är flykt. Så galet men det blir bara så.

"Spring för ditt liv Christine och rädda det som räddas kan.... fort... Och vad du gör - SE DIG INTE OM!!!!"

Detta både retar och hindrar mig på många sätt.

jag ska tillbringa min eftermiddag med att funder på hur jag ska kunna förändra detta, högst tröttsamma drag, hos mig själv!!

Frid åt er alla - denna kyrkoårets sista söndag!! Gott nytt kyrkoår!!!
//Christine