akryl

God morgon... igen!!

Fredagsmorgonsbloggning del 2....

Under min morgonfika kom jag att tänka på en sak. Måste dela det med dig!

Omfamnad av morgonens tystnad satte jag på SVT-play och kollade in reprisen av ett av mina favoritprogram: Kobra.
Avsnittet handlade bl.a. om Nigeria, människorättsrörelsen, slaveri, svält mm...

Vår yttrandefrihet är en en fantastisk välsignelse som jag tror att många av oss tar förgivet och vi blir förbannade när nån antyder att vi inte ska yttra det vi vill. Människor dödas, torteras och fängslas dagligen för att dom yttrycker sina åsikter. Men det är inte det som jag vill dryfta.

Jag satt och funderade på vad jag skulle använda för betraktelse idag innan vi drar igång genrepet med Glory. När jag gick igenom några böcker med olika tänkvärda betraktelser och berättelser så kom en helt annan tanke upp i mitt huvud. Och det är näst, nästa söndagens gudstjänst tema. Domsöndagen.

Domsöndagen är söndagen innan advent och därför kyrkoårets sista söndag. Många tycker att det är ett hemskt tema. Domen. Då ska Jesus, enligt den kristna tron, komma tilbaka och döma mänskligheten efter deras gärningar.

Min bästa vän Ina (som inte är kristen - men ändå tror på "nånting") brukar säga:

"Jag får nog ett paket Rybergs grillkorv i näven och sedan blir det hissen ner..."

Som jag skrattat åt denna kommentar...  och Ina, jag e ledsen att förstöra din övertygelse men jag tror du blir utan både grillkorv och hiss..och blir hjärtligt välkomnad in genom Pärleporten!!

Jag har funderat endel kring det där med hur vi alla kommer få stå till svars för våra gärningar. Frågan är då hur detta kommer "rangordnas". Vilket är egentligen VÄRST att göra... vilket är BÄST?

Vi människor har ett socialt system som vi är trygga med och som vi följer med strikt diciplin. Vi ska inte begå brott.
Det kan dom flesta av oss enas om - eller hur?

De flesta människor reagerar mycket stakt om en människa begår ett brott. Den ska straffas utifrån sina gärningar och därmed basta! För det är olagligt att stjäla, slåss, förskingra och fiffla.. FY SKAM!!

Visst är det så?

Männsikan är snabb på att höja sitt varande finger och meddela rätt och fel utifrån våra lagar och förordninar. Vi skvallrar gärna kring detta också och är noga med att kräva att rättmätiga straff ska utfärdas.

Men, det vi inte är så snabba med är att höja samma varnade finger när någon medmänniska utsätts för hemska och förödande brott... såsom utfrysning, osynlighet och liknande.

Jag stod en dag uppe på ett av Uddevallas parkeringsdäck och väntade på att min vän skulle lägga pengar på parkeringsautomaten. Jag såg ner på Kungsgatan och där nere vinglade en man som är en känd A-lagare i stan.
Han var glad i hågen och gcik och nynnade för sig själv. Han störde ingen, utan gick småleende uppför stadens huvudgata. Då fick jag syn på en pappa och hans dotter. Dom stod utanför en affär och åt glass. När den föverförfriskade mannen hade passerat dom så viskade pappan något till flickan och pekade på den påverkade mannen och båda brast ut i en gapskratt. Mitt i skrattet ropar flickan: "Hahah.. kan vi titta på fler såna konstiga"

Jag såg aldrig vad pappan svarade flickan. Men dom gick därifrån - glada i hågn - och deras liv fortsatte torlivtvis som vanligt.

Bara ett par dagar senare kom den överförfriskde mannan till mitt jobb, han är medlem i en av mina körer, och var så ledsen. Just denna dag var han nykter. Han satte dig i en av fåtöljerna och grävde ner ansiktet i händern och grät så han skakade.
"Jag kommer aldrig kunna gå ut på stan utan att vara full. Och jag har inga vänner. Ingen vet vem JAG är men alla vet att jag är fyllegubben på stan och dom tror att jag inte ser när dom skrattar och pekar. Dom vet inte att jag längtar och drömmer som dom... Dom bara skrattar. Men jag ser dom. Jag ser dom. För varje gång som nån hånskrattar eller pekar så blir hålet inom mig större och jag måste dricka mer för att inte känna det. Jag vill inte dö - men ofta undrar jag varför jag ska leva. Kanske är min uppgift i livet att vara narr åt andra?"

Jag visste inte vad jag skulle svara honom. Jag tror jag svamlade nåt i stil med att "Det är okunniga männsikor... bla bla bal..."

Men inom mig rasade en flod av frustration, vrede och sorg. Visst, den gråtande mannen framför mig hade ett förflutet fyllt av småbrott och likande. Han var dömd och straffad för sina brott. Men vem straffar dom som får honom ligga sömnlös på nätterna pga av att dom skrattar åt ( inte med) honom? Ingen. Det är uppenbarligen inte så farligt i vårt samhälle. Det är ju "bara en gammal A-lagare" Eller?

I mannens tårar fanns ett förflutet där han vant sig att år ut och år in bli till allmänt åtjöje pga av sitt missbruk. Sin sjukdom. För alkohlism ÄR en sjukdom. Det är vetenskapligt fastslaget.

Jag tror inte pappan och hans dotter förstod att deras pekande och skrattande skulle vara del i att den alkoholiserade mannen inte skulle kunna sova på hela natten. Jag tror inte att pappan och dottern förstod hur liten och obetydlig dom fick honom att känna sig.Jag tror inte att dm fattade att detta gjorde det ÄNNU svårare för mannen att finna motivation till att ta tag i sitt missbruk....

Jag tror vi en dag får stå till svars för våra gärningar. Och jag tror att brott mot våra medmänniskor är värre än nåt annat.

Om du vågar, orkar, kan: Istället för att skratta ÅT en människa - le mot honom!

Frid
//Christine