akryl

Här sitter man då... Iklädd en rekordelig förkylning med alla tillhörande ingridienser:

Hosta (den tröttsammare varianten), snuva, täppt i hela pomperipossanäsan (Pris ske lov för vår Herres uppfinning som kallas nässpray), feber, orkeslös (det var en mästarprestation att sätta på kaffe i morse) ont i öronen...

...men...

... det är icke det värsta.

Jag är en person som inte är skapt för lugn och ro. Jag hatar att vila. Jag avskyr att inte ha saker att stå i. Speciellt när det inte är självvalt!

Nu kryper rastlösheten inom mig och jag funderar på hur i hela fridens fröjd jag ska få denna dag att gå. För, när jag ställer mig upp inser jag att jag inte orkar vara uppe.

Moment 22!

Mina vänner... detta äro ett I-landsproblem, jag vet, men ett tröttsamt sådant!

Ok.. jag tänkte ta tag i jobbet lite i alla fall. Skriva klart alla omdömen osv. Har satt min deadline till söndag.

Det retar mig att jag inte orkar gå till jobbet. Vi är mitt uppe i saker som jag både borde och vill vara en aktiv och engegerad del av. Men nä...

Så, nu har jag gnällt klart för denna stunden i alla fall.

Holger ligger och stirrar på mig med en trött blick... Han verkar också rastlös. Marcus är också sjuk och hans 190 cm ligger och snarkar i sängen.

Blir nog bättre när han vaknar för då kan vi snörvla ihop.

Gott folk, vänner och fränder! Nu kapitulerar jag inför Virus och Bacills påhälsning och gör mig en nerbäddning i soffan med kuddar, filtar, fjärrkontroll och ämnar brista ut i ett stilla rop efter herr John Blund.

Mamma säger att sömn är den bästa medicinen och ni vet väl att man alltid ska lyssna på sin mamma!

Avslutningsvis vill jag, för att fullborda detta beklagliga och patetiska blogginlägg, citera Sassou i Lejonkungen:

"Iiiiiingen förståååår hur dåååååligt jag måååååår......"

Ave och frid
//Christine Kristyr i gnällbestyr