akryl

Jag har en klok vän som vi kan kalla för K.

Hon är lugnet själv och insikternas kvinna. Men en mening, ofta oväntad, kan hon vända ett bekymmer, en tanke eller en situation och göra den logisk och fullt begriplig. Ofta ger hon sin omgivning näring med kloka citat och uttryck.

Hon och jag träffades för massa år sedan via kyrkan. Viktigt är att tillägga att även inom mina tankar kring tro har hon bidragit med måcket klokt och givande - särskilt under de perioder då jag tampats med att inte kunna tyda eller förstå svåra saker inom den kristna tron eller snarare människorna som rör sig inom den.
K gör saker klarare. K sätter ljus på situationer och tankar ut en annan vinkel. Då ser man det på ett annat sätt.

När saker inte går som jag trott eller önskat så säger hon ofta:

"Christine, där Gud stänger en dörr så öppnar han alltid ett fönster."

Stämmer!! Stämmer så väl!!

En annan "slagdänga" man ofta hör på alla möjliga ställen och situationer är:

"Herrens vägar äro outgrundliga".

Jajjemän!! Så sant, så sant! Jösses, så många gånger jag blicka uppåt (varför uppåt egentligen... jag tror ju att Gud finns överllat...Hmmm..nåväl..) och sagt till "Chefen" att:

"Hur tänker Du nu? Hur ska jag orka mig igenom detta och till vilken nytta. Vad jag än väljer att göra så blir det ju fel på nåt sätt... !!!?"

Men nyttan kommer oftast. Men inte ur de källor jag trodde eller kunde förutsäga. Ändå lär jag mig aldrig att förtrösta. Att faktiskt tro att saker händer till det bästa. Jag har en stark, stark tro på att ALLT sker av en anledning. Men när det väl händer saker som är jobbiga - då misströstar jag ända tills ljuset faller på det förnyade och det blir klart vad den EGENTLIGA tanken var.

Oj... detta kanske låter invecklat. Hmm.. jag har en förmåga att veckla in saker. Sorry. Ska försöka med en kort summering så jag når min poäng med detta inlägg någon gång:

Det finns en mening i det som sker.

OBS!! Förväxla inte detta med svält, sjukdomar och liknande. Där har jag inte fått förstånd ännu att se meningen.

De turbulenta och händelserika sista 7 månaderna har många runt mig "bekännt färg" på olika sätt.

Av olika skäl har mycket gjort väldigt ont.

Det som varit jobbigast är:

- Människor jag givit mitt hjärta och min själ har vänt ryggen åt mig. Männsikor som jag litat på och kunnat göra nästan allt för.

I nöden prövas vännen. Och det kommer nöd till allas våra liv. Ingen slipper undan. Nöd som kan se ut på olika sätt och som vi hanterar på skilda vis. Ibland hanterar vi situationerna fel. I nödens grepp kan man inte tänka klart. Det vet alla som varit där. Då kan man bara försöka lära sig av det och göra rätt för det man gjorde fel. Men när man gjort allt i ens makt för att lappa igen hålen som nöden gnagt sönder då kan man inte göra mer. Då kan man verkligen inte göra mer. Även om man så önskar.

- Det smärtar mig också att jag givit så mycket av min tid och av mitt hjärta till dessa människor när DOM varit i olika former av nöd och i min dumma enfald trott att dom skulle finnas där för mig. Jag trodde det verkligen. Men, med Gud som mitt vittne, jag skulle inte vilja ha det ogjort! Jag skulle göra det igen utan att blinka. Idiotiskt kanske.

Så... nu har jag förbittrat mig en stund. Har länge funderat på att skriva detta men jag har dragit mig för det.
För det är tungt att skriva och utlämnande.

Men jag har det goda kvar att skriva om!! Det viktigaste i allt detta.

I samma ljus som sken på dom ryggar som vänts mot mig , så lyste det även på de ansikten som vänts TILL mig.

Några ansikten känner jag igen mycket väl. Ansikten på människor som länge vandrat vid min sida och som faktiskt visat att dom ÄR vänner även i nödens stund.
Men också på nya ansikten. Ansikten som tidigare funnits i min omgivning med inte så nära. Det har också lyst upp nya ansikten. Ansikten jag inte skulle fått se om inte nöden knackat på.

Dessa ansikten värmer mig så oerhört. Dessa ansikten får mig att våga tro på sann vänskap och att kärlek är inte bara något man talar om utan något man gör.

Kärlek är ett verb!

Tänk, det GÅR att vara hoppfull!! Fantastiskt, eller hur?!

När det mörka nödens avgrund försökte sluka mig så fanns det armar sträckta mot mig. "Här, ta min hand!"

Jag måste (även om det gör så ont) lämna dörren som Gud stängde bakom mig och istället se mot det underbara fönster som strålar av ljus.

Bakom den stängda dörren finns människor som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta och det kommer nog ta ett tag innan jag kommer sluta smärtas av de faktum att dom vänt mig ryggen - så jag kommer inte försöka öppna dörren mer nu. Jag har försökt på tok för många gånger redan. Den får vara stängd så jag inte släpper in kylan.

Tack Gud för fönstret du öppnat! Tack för värmen som tinar alla frusna tårar som lagrats inom mig. Tack för att Du visade mig att det kommer gott ur det jobbiga. Att allt har en mening trots allt!

Jag har funnit lycka i livet trots allt och det är värt mer än ord kan beskriva.

Mina vänner, som skiner där i fönstret. Tack!! Ni har mig alltid. I nöd och i värme. I skratt och i gråt!! Alltid!! Ni är så betydelsefulla för mig och det kommer jag vårda och minnas i evig tid!!

Min älskade familj som utan att blinka stöttar mig och omfamnar det nya i mitt liv tillsammans med mig. Vad hade jag gjort utan er!!? Jag älskar er så mycket!!

Magnus, min älskade, tack för allt underbart du berikar mitt liv med. Tack för allt fantastiskt vi har att se i de månader som gått, i nuet och i framtiden. Tack för allt du tar med in i mitt och Marcus liv. Det är en välsignelse!! Du vet vad jag menar! Jag älskar dig! <3 EWB <3

Om Gud stänger en dörr - då öppnar Han ett fönster.

Så är det!

Frid
//Christine