Spånar
Det är inte lätt att bestämma sig för vilken linje jag ska följa under skrivandet av Sarons Liljors vårkonsert.
Det finns så mycket att ta upp. Så många viktiga ämnen som borde lyftas upp i ljuset.
Jag vill provocera. Det är jag säker på. Men det är också det enda! Varför?
Jo, jag vill lyfta fram de dolda problemen som finns och som skadar såp mycket. Problem som är lätta att tysta ner, tiga om och sopa under mattan eftersoim de männsikor problemen berör inte har kraften att hävda sig.
Det är provocenrande när en "lågt stående" hävdar sin rätt gentemot det övraiga så mycket starkare samhället. jag vet. Jah har varit och är till viss del där fortfarande.
Vi har en bedrövlig outtalad hierareki som råder i vårt land.
Det är beklämmande att se männsikor i maktposition missbruka den plats dom fått som en välsignelse.
När dom använder sin makt till att ENDAST vara ovan.
Jag ser detta ofta på olika ställen runt om mig.
Det gör så in i helvete ont att se det. Det gör så in i helvete ont att utsättas för det.
Kanske har jag ett problem med överheter... eller, nej, jag HAR ett problem med överheter men det grundar sig i att jag ofta blivit så skadad av just dessa överheter.
Mitt liv har lärt mig att aldrig nånsin lita på människor med makt.
Makt förstör människor.
Det finns egentligen bara en människa som jag sett kunna bibihålla sitt hjärta trots att personen ifråga innehar en väldans massa makt. Den personen bär jag i mitt hjärta som en förebild. Den människan ger mig hopp om att jag en dag kan bli överbevisad om att jag har fel.
Det var faktiskt inte så längesedan jag vid upprepade tillfällen försökte trotsa kin övertygelse om detta... Men nope.. snabbt blev jag på nytt ledsamt överbevisad om att det inte var så...
Men, men... Det sista som dör är hoppet och störst av allt är kärleken. En bra kombination för att inte ge upp hoppet om att godheten segrar till sist!
Jag kommer aldrig glömma mitt förflutna. Aldrig. Jag kommer aldrig glömma allt jag vunnit och överlevt. Jag kommer alltid vara märkt och det ska jag förvalta till det bästa. Nu när jag kan andas igen efter många, många års smärta så ska jag inte låta något förändra att jag tar djupare och djupare andetag.
Jag lever - och det var ingen självklarhet.
Jag vann och det kan ingen ta ifrån mig!
Frid
//Christine
Det finns så mycket att ta upp. Så många viktiga ämnen som borde lyftas upp i ljuset.
Jag vill provocera. Det är jag säker på. Men det är också det enda! Varför?
Jo, jag vill lyfta fram de dolda problemen som finns och som skadar såp mycket. Problem som är lätta att tysta ner, tiga om och sopa under mattan eftersoim de männsikor problemen berör inte har kraften att hävda sig.
Det är provocenrande när en "lågt stående" hävdar sin rätt gentemot det övraiga så mycket starkare samhället. jag vet. Jah har varit och är till viss del där fortfarande.
Vi har en bedrövlig outtalad hierareki som råder i vårt land.
Det är beklämmande att se männsikor i maktposition missbruka den plats dom fått som en välsignelse.
När dom använder sin makt till att ENDAST vara ovan.
Jag ser detta ofta på olika ställen runt om mig.
Det gör så in i helvete ont att se det. Det gör så in i helvete ont att utsättas för det.
Kanske har jag ett problem med överheter... eller, nej, jag HAR ett problem med överheter men det grundar sig i att jag ofta blivit så skadad av just dessa överheter.
Mitt liv har lärt mig att aldrig nånsin lita på människor med makt.
Makt förstör människor.
Det finns egentligen bara en människa som jag sett kunna bibihålla sitt hjärta trots att personen ifråga innehar en väldans massa makt. Den personen bär jag i mitt hjärta som en förebild. Den människan ger mig hopp om att jag en dag kan bli överbevisad om att jag har fel.
Det var faktiskt inte så längesedan jag vid upprepade tillfällen försökte trotsa kin övertygelse om detta... Men nope.. snabbt blev jag på nytt ledsamt överbevisad om att det inte var så...
Men, men... Det sista som dör är hoppet och störst av allt är kärleken. En bra kombination för att inte ge upp hoppet om att godheten segrar till sist!
Jag kommer aldrig glömma mitt förflutna. Aldrig. Jag kommer aldrig glömma allt jag vunnit och överlevt. Jag kommer alltid vara märkt och det ska jag förvalta till det bästa. Nu när jag kan andas igen efter många, många års smärta så ska jag inte låta något förändra att jag tar djupare och djupare andetag.
Jag lever - och det var ingen självklarhet.
Jag vann och det kan ingen ta ifrån mig!
Frid
//Christine
Kommentarer
Trackback
