akryl

Nu längtar jag efter våren och ljuset.

Att slippa alla jobbiga extratröjor och tunga kängor.

Jag undrar vad våren kommer innebära för mig, Marcus och alla de människor som finns runt mig?

Nu är det snart ett år sedan jag var på en tisdagsmässa i Uddevalla kapell som betyder otroligt mycket för mig.
Vi brukar vanligtvis vara i stora kyrkan under tisdagsmässorna , men just denna vecka hade vi flyttat ut i kapellet pga av orgelbygget som pågick i stora kyrkan.

Jag var dessutom ledig denna tisdagen så jag spelade inte under mässan. Jag bara var. Fanns där. Jag, de andra besökarna och "Chefen"...

Jag hade en period då tankarna yrde i mitt huvud. Jag stod inför många val och inför stora beslut. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen i mitt liv... I mitt inre... Man skulle kunna beskriva det som ett sorgearbete.

Jag minns att jag var väldigt berörd. Tårarna sprutade. Jag minns att jag tyckte det var jobbigt att vi var i kapellet just då. Det är så litet och man sitter nästan på varandra. Det var fullt av folk där. Alla stolarna var upptagna och vi satt och knödde på varandra bokstavligt talat.

Det kändes lite dumt och löjligt att hickandes gråta mig igenom hela mässan. Kära nån, vad trodde dom andra besökarna egentligen?

Det var så mycket jag funderade på den dagen. Jag funderade över hur mitt liv var och hur jag en gång i tiden, när jag var tonåring, suttit och planerat, visionerat och drömt om hur mitt liv skulle se ut när jag blev "stor".

Det mesta var bra. Det mesta var bättre faktiskt... Jag insåg hur bortskämd jag var med mina underbara vänner, familjemedlemmar, min fina fina son och alla andra som stod mig nära.   Ett välsignat och jättebra arbete där jag fick jobba med det jag älskar mest - musik och religion. Vara kreativ, skapande...
Jag hade så mycket att vara tacksam för...
Jag HAR så mycket att vara tacksam för!

Men det fattades något inom mig. Ett gapande tomrum, en saknad och en hålighet jag inte kunde förklara.

Jag berättade för "Chefen" om hur jag kände... hur jag tänkte. Det vill jag inte skriva om här. Det är mellan mig och "the big Boss"! Men det var en öppet samtal, och jag sa verkligen allt om hur jag kände, tänkte och resonerade. Vad jag ville, inte ville och mina drömmar då och nu.

Samtalet slutade i att jag en gång för alla tog ett beslut. Jag bestämde mig för att följa en väg, en linje mot ett särskillt mål. Det medförde att jag skulle få ge upp drömmar och några tidigare uppsatta mål i mitt liv. Men det skulle det vara värt. För ibland måste man offra delar av sig själv för att bli hel och kunna må bra. Det var ett tufft beslut. Men jag accepterade det till fullo och förlikade mig med det.

Och så trodde jag det skulle förbli.

Innan jag lämnade mässan så berättade jag för "Chefen" om hur just den dröm jag nu givit upp hade sett ut från början. Vad den drömmen innefattade och vad jag så gärna velat ha. Jag kände en sorg när jag beskrev det för Honom. Men samtidigt en lättnad! Nu fick det vara så som jag bestämt! Man får inte allt man drömmer om.

Så lämnade jag mässan och med den en av mina livs största drömmar.

Men... ibland blir det inte som man har tänkt sig. Ibland kan det komma nånting ännu bättre ur en fallen dröm.

En dag, när jag som minst anade det, så kom ett oväntat hopp in i mitt liv igen. Ett hopp jag först vände ryggen. Jag vill inte se det. Jag ville inte närma mig det och jag ville inte vara en del av det. För det skrämde mig. Men sakta började jag att öppna ögonen igen. Jag började våga lyfta blicken och sakta vända mig tillbaka mot det jag trodde jag för alltid vänt ryggen. Och när jag väl hade vänt mig tillbaka och ögonen var helt öppna så såg jag att det jag nu stod inför var mycket, mycket bättre än alla de tidigare drömmar jag drömt.

Men det handlar om mod. Att våga gå tillbaka mot samma ställe där den första drömmen föll.. Där gamla tårar omslöt allt som fanns där. Alla de spillror som jag lämnat bakom mig. Krossat mod, krossade drömmar och mål. Allt dränkta i tårar. Svarta tårar.

" Kastar du in en hanfull mörker i ett ljust rum så märks det inte. Men om du tänder ett litet ljus i en bäcksvart sal så lyser det klarare än allt det mörker om finns där inne."

Så sant.

Så jag lät det lilla ljus som tänts brinna i den bäcksvarta sal jag nu stod i bland spillror och tårar från det brustna som varit.

Havet av tårar försökte släcka ljuset gång på gång. Men det fortsatte brinna.

Och det brinner ännu.

Jag hoppas att våren kommer snart!

Jag hoppas att när våren väl är här  så har det ljus som tändes brunnit så länge och så starkt att alla tårar har dunstat bort och kvar finns en ny mark bruten ur spillrornas jord.
Och på den marken ska jag låta alla himlens och jordens blommor växa fritt - för på våren då får allt liv på nytt!

Frid
//Christine