akryl

Ska försöka mig på att "vardagsblogga" för en gångs skull. Tydligen kallas det så när man bloggar om sin dag och dess innehåll.

Känns som om jag vill fånga denna dagen och stanna den för att köra på repeat några ggr. Kan bero på att jag känner att jag behöver ledigheten den innhåller. Behöver den för att adda betterierna och för att fixa hemma med alla bestyr och framförallt för att bara vara med Marcus och ligga i soffan och snacka om allt och ingenting.
Det har blivit mycket av den vara idag.
Underbart!!!

Nu är han på sitt rum och lirar gitarr. Önskar ofta att vi bodde i ett hus så han kunde få kräma på volymen och bara spela precis så högt han vill. Jag med. Lever under devisen: "Höj eller stäng av!" och det är inte vidare hållbart i lägenhet.
Nej.. drömmen om hus med musikrum och ateljé växer inom mig.

Några vänner har precis gått för att komma tillbaka senare. Vi fikade och snackade om livets vändningar och vedermödor. Det behövs ibland.
Jag landar ständigt i insikten om att jag vill så mycket!!! Allt inom den kreativa genren.
Jag vill skriva... men det är så mycket jag vill skriva om så jag kan inte fokusera på vilket jag ska välja...
Jag vill måla... både akryl och akvarell..och kol...
Jag vill skriva låtar... men vågar inte börja eftersom jag vet hur uppslukad jag blir... Go, went...gone!
Jag vill vara bland massor av folk och ha roligt men samtidigt vill jag bara höra mina egna tankar och vara i tystnaden och ensamheten.

Framtiden upptar min hjärna just nu.

Först och främst vill jag stanna tiden även i detta fallet för jag vill inte att Marcus bli äldre nu... Jo, klart jag vill han ska fylla 18 och ta för sig av livet.. Men ur rent egoisktisk moderlig synvinkel vill jag alltid ha honom hemma. Vill alltid ha min lilla pojk hemma.

Åhh... blir gråtig nu... Kom att tänka på den första låten jag skrev till Marcus. Han var så liten, bara några månader gammal. Jag var nyss fyllda 18 år. Jag gick in i sovrummet och skulle stoppa om och titta till honom.
Jag drabbades av en sådan obeskrivlig känsla. En kärlek som redan varit så stark sedan han föddes kom till en klarhet som jag inte kan beskriva. Jag slet tag i papper, penna sedan gitarren och så gjorde jag en låt om nuet och framtiden (OBS "Karl" är inte namnet Karl utan synonym till man, kille, pojke etc...)

"
Du ligger i din säng och sover sött,
drömmens stjärnor faller som regn.
Du är vackrast i min värld
ditt skratt som diamant
du förstår inte hur mycket jag älskar dig.

Det sliter i mitt bröst när du vill ha tröst
Mitt hjärta står i gråt när du ber mig om förlåt
men när du mot mig ler då är det små änglar jag ser
du är min och det finaste jag har
min aldeles egna karl

Jag vet att jag dig bara har till låns
att det kommer en dag då du vill flytta härifrån
men lova att minnas vem du är
all tid vi har haft, all möda och besvär.

Det sliter i mitt.....

I nio månar´s tid jag dig bar
jag visste inte då vilket himla jobb det var
att alltid vara stor och veta bäst
för att trösta sitt eget barn det svider alltid värst

Men en vacker dag då blir du stak och stor
och jag blir "lilla mamma" som ännu om dig tror
att du är en liten pojk som vill somna i min famn
och höra mig viska ditt namn.

Det sliter i mitt... "

Herregud... Tårarna sprutar.

"En vacker dag då blir du stark och stor..."

Där är vi nu...
Han är 17 år nu och kom precis in i rummet och såg mig böla...

" Vad är det för känslosamt du tittar på? ICA-reklamen?" blev kommentaren och sedan en stor kram.

Ja.. han vet hur jag funkar. Jag gråter åt det mesta. Fast inte svarta tårer. Nej, nej... Ljusa.. Jag är väldigt lättrörd.. På gott och ont.
På barndopen på jobbet är det mindre bra... Jag bölar värre än dom anhöriga... Då ska vi inte tala om när Marcus uppträder.. Gode Gud.. det är som att sätta på duschen i ögonen...
Ja, jag är lättrörd...

Jag berättade för Marcus om att jag skrev ner texten till "Marcuslåten" som vi kallar den, och att jag tänker på alla åren fram tills nu och att det är svårt att förstå att han faktiskt är 17 år nu...

"Ja, nu är jag ju stor" svarade han
"Jaaa"... bölade jag... "Snälla krymp..."

Han serverade 2010 års största och varmaste kram och sa
"Jag kommer alltid vara din lille pojk..." och flinade brett.

Sedan hällde han ut sina 190 cm i soffan, fortfarande med ett stort leende, följt av:

"Du är verkligen dramatisk...   annars vore det ju inte du.. Men... (Här inföll en suck) ... Men jag fattar bara inte hur du kan bli rörd av vissa saker.. som t.ex.  (konstpaus) .... bara för att det växt upp vitsippor...  Det har jag svårt att fatta."

"Men det är ju för att det är vackert och att våren är på gång..." svarade jag

"Måste man grina för det? Är det inte bättre att skratta då...?" undrade han

Jaja, det kommer säkert en dag när unge herr Larbring står där och snyter näsan och tårarna sprutar... För han är och förblir en Larbring och i vår familj så gråts det hiskeligt! Kvinnor och män... Han lär inte vara ett undantag... Det har jag sett tydliga tecken på redan. Men.. det behöver jag inte påpeka för honom - det lär han märka själv.

Jag är så himla glad över att han är min son!! Jag är så glad att vi har den relation vi har!!
Han är det finaste jag har... och han har så rätt... Han kommer alltid vara min lilla pojk!!!

Frid
//Christine


"