Den svenska avundsjukan
Avundsjuka!
Richard Fuchs har skrivit en bok som heter "Visst är det härligt att vara svensk" och den tar upp fenomenet svenskar och vårat sätt att leva. Med en enorm portion humor. För humor behövs när man tittar på hur vi styrs av Jantelagen, "Själv är bäste dräng"-mentaliteten och så vidare. För att Ni ska förstå hur jag menar så känner jag mig nödgad att dela med mig av ett utdrag ur boken. Väl bekomme:
”Jodå, visst var det tur att jag vann världemästerskapen på 10.000 meter löpning, det berodde på att jag av en slump råkade springa fortare än alla andra och det var ren tur. Vadå? Jo, jag hat tränat arton timmar om dagen i åtta år, men det tror jag inte har något med det hela att göra. Att jag vann var ren tur.”
”Bara en svensk skulle kunna säga så. I Sverige råder Jante-lagen. Den säger att man ska inte tro att man är något. Man ska inte tro att man är bättre än någon annan. Jante-lagen är alldeles utmärkt, den ger oss svenskar en bra möjlighet att odla vår naturliga anspråkslöshet. Vi svenskar är nämligen, trots att vi har så mycket att vara stolta över, mycket blygsamma. En svensk skryter inte, tvärtom. Vi har lärt oss att framhålla att allt vi lyckas med beror på tur. Kända och framgångsrika svenskar säger alltid i intervjuer att all deras framgång beror på ren tur. Det spelar ingen roll vad de har lyckats med, det beror på turen.”
””Ja, jag är verkligen tacksam för att lilla jag haft sån tur att jag den här veckan blivit chef för det här miljardföretaget, vunnit Europamästerskapen i schack, räddat livet på 23 personer i ett brinnande hus och fått Nobelpriset i fysik. Tänk vilken tur jag har.”
Men det finns en annan sida av samma mynt... En sida som är ännu mer beklaglig. Jantelagen grundar sig i vår avundsjuka. Det är uppenbaligen jobbigt för oss när det går bra för någon annan.
Så ofta jag ser ett mönster kring just detta.
Jag kan ge ett exempel ur mitt eget liv. Förra året var det en tung period med sjukdom, silsmässa och allt det medför.
Under de svartaste perioderna så fick jag många "klappar på ryggen" och människor runt mig uttryckte sitt stöd. "Jobbigt för dig. Vi finns här. Kämpa på nu. Din stackare osv."
Jag är verkligen jättetacksam för allt stöd och all sympati jag då mötte. Tro nu inget annat!!!
Mitt i allt elände dök den stora kärleken upp i mitt liv. Det vände upp och ner på hela mitt liv och jag kunde inte ens fatta att det var sant. Jag hade träffat den mest fantastiska människan på jorden. För det ÄR han. (Nu har jag dessutom facit i hand och nu VET jag det.)
Runt mig stormade det mer än nånsin. Separation, sjukdom, sorg och massa annat. Men mitt i stormens öga fanns kärleken.
Tidigare i livet hade jag (skäms för att erkänna detta) suckat inombords när vänner sagt till mig saker som "Åh Christine, jag har funnit mitt livs kärlek. Jag har aldrig känt så här för någon innan. Det är verkligen äkta kärlek. Livskärlek"
Jag fnös inombords och tänkte att det där är bara svammel. Att träffa sitt livs kärlek och uppleva det som dom beskriver.. nää... finns bara i sagorna. Inte i verkligheten.
Men... När Magnus klev in i mitt liv så förstod jag vad dom menat. Han ÄR och FÖRBLIR mitt livs kärlek och vi kompletterar varandra på ett sät jag inte trodde var möjligt. Jag fann kärekslyckan i honom. Den äkta.
Så där stod jag dökär i stormens öga. Konstigt nog lycklig. Ja, lyckligt. Allt elände runt omkring fanns där och var så fasansfullt jobbig men den värme och lycka jag kände i Magnus och min älskade Marcus överskuggade eländet trots allt.
När jag berättade för omgivningen om att jag var lyckligare än lyckligast så tystade det på väldigt många håll.
Ett par ÄKTA vänner fanns kvar och stöttade och gladdes med mig men de flesta blev tysta som graven.
Är detta inte märkligt?
Det som gör saken värre är att några av dom som tystnade hörde av sig igen. Men inte för att glädjas med mig. Tvärtom.
Jag fick varningar! Mina sk "vänner" ifrågasatte om jag visste vad jag gav mig in i. Gjorde jag verkligen rätt? Visste jag vad detta innebar? Massa frågor haglade och dom ställdes ur ren negativ synvinkel.
"Sväva inte i det blå Christine. Kom ner på jorden igen. Äkta kärlek finns inte - och inte lycka heller för den delen. Välkommen till landet lagom där vi är lagom glada, lagom nöjda och lagom lyckliga. Vi avnuter inte livet här. Vi uthärdar livet och prioriterar hårt arbete och en strukturerad strikt schemalagd vardag med allt vad det innebär! Vi ser med skeptiska ögon på tillvaron och har nära till kritik. Galset är inte halvfullt det är halvtomt! Jaha ja.. nykär? Det går snart över ska du se. Akta dig så du inte blir lurad nu. Var vaksam. Man kan inte lita på någon.... bla bla bla..."
Många vill säkert hävda att det där sades grundat i omsorg. Fuck NO!
Avundsjuka. Det stack nog i ögonen på många att dom själva inte var tillfreds inombords. Det värkte nog i deras hjärtan att inte dom själva mådde bra.
Men jag glömmer aldrig dom vänner som fanns där då och som fortfarande finns för mig. Ni vet vilka ni är och det betyder så obeskrivligt mycket för mig.
Jag tar tillfället i akt att be om ursäkt också. För det går runt i huvudet när man ska starta om i livet med en annan människa och allt vi båda bär med oss från var sitt håll. Det mesta är bara gott men det krävs mycket att lära sig att få ihop alla trådar och att lära känna det nya, fantastiska, underbara!
Jag är ledsen om jag har varit lite avsides under några månader. Tack för att ni ändå stått kvar vid min sida!! Det glömmer jag aldrig!!
Hur vore det om vi alla kunde försöka glädja oss med varandra istället?
Jag tror att vi då skulle må bättre överlag. Gott genererar gott. Det råder inget tvivel om det. Ta mod och våga känna lyckan leva inom oss istället för reservation och vaksamhet.
Detta blev inte kort... Men jag skulle kunna skriva så mycket mer. Ett bra och viktigt ämne. (TACK till ämnesgivaren!!)
Nu ska jag rusa vidare och hämta stativ till skolans avslutning och sedan slutrep med en klass 6:or.
Frid till er alla
//Christine
Är så glad för er skull verkligen!! <3 önskar er all lycka det är ni såååå värda. De som vänt dig ryggen o snackat ner dig kommer ångra sig grymt den dagen de hamnar i samma situation.. ensam är inte stark , vi behöver varanndra.
Gud välsigne er rikligen <3
Kram syss..
Avundsjuka och lycka kan störa.Det som är viktigt är att vi har varandra allihopa och vi själva vet vad som är viktigt och vad vi mår bra av.
Älskar oss<3
