akryl

En halv kanna kaffe och pannan (inte kaffepannan utan min fysiska) i djupa veck. Två veckors tystnad (i värsta fall mycket längre) måste förvaltas och kan inte slängas som pärlor för svin.

Hur?

Ja, jag vet i alla fall att saffliet är uppställt och min hjärna är på högvarv fring evntuella projekt jag kan fördriva min tystnad med.

Det jobbigaste är att inte få prata med familjen. T.ex. ska Marcus ha konsert idag med skolan och på fredag själv. Jag kan inte med ord säga hur stolt jag är. Så jag sa det igår till honom. Ungefär tjugo gånger - han blev nog lite trött på mig en stund där.

"Du är så dramatisk mamma" suckade han med ett snett flin.

Jaaa... jag ÄR dramatisk när stunden kräver det och jag tycker att det känns oerhört frustrerande att inte få uttrycka det jag känner i talande ord. Jag struntar i prat om nyheterm väder, planering, matlistor, handlingar, jobb, trender och andra ypade samtalsämnen men att inte få säga "Jag älskar dig", "God morgon/natt", "Jag är stolt över dig", "Jag tänker på dig" , "Hur mår du" och liknande saker är fruktansvärt. DÅ är jag och förblir jag dramatisk. Basta.

Så, vänner och fränder, nu är tystnaden igång och tack gode Gud för bloggen.

Frid

//Christine    Ps. Jag skickar med en låt med passande titel som får avsluta mitt inlägg.... Ds.