Perspektiv på tillvaron
Perspektiv handlar det om, perspektiv på tillvaron!
Föreställ Dig att man krymper världens befolkning till en liten by med exakt 100 innevånare, med alla existerande mänskliga egenskaper i proportion, skulle det se ut ungefär så här.
Det skulle finnas:
57 asiater
21 européer
14 amerikaner (Nord och Syd)
8 afrikaner
52 är kvinnor
48 är män
70 är icke vita
30 är vita
70 är Icke-kristna
30 är kristna
89 är heterosexuella
11 är homosexuella
6 personer äger 59% av hela världens välstånd
80 bor i undermåliga bostäder
70 är analfabeter
50 lider av undernäring
1 är nära döden
1 ska snart födas
1 äger en dator
Om man tar sig en stund för att tänka över detta, kan man bara konstatera att Du och jag har det rätt bra, eller hur?!?! Tänk också igenom följande:
Om Du vaknade i morse och kände Dig mer frisk än sjuk - då är Du mer lyckligt lottad än den millionen människor som kommer att dö denna vecka.
Om Du aldrig varit utsatt för rädslan i strid, ensamheten i fångenskap, smärtan från tortyr eller känslan av svält - då är Du mer lyckligt lottad än 500 miljoner människor i världen.
Om Du kan gå till en gudstjänst utan att vara rädd för att bli förföljd, arresterad, torterad eller dödad - då är Du mer lyckligt lottad än 2 miljarder människor i världen.
Om Du har mat i kylen, kläder att bära, tak över huvudet och ett ställe att sova på - då är Du rikare än 75% av världens befolkning.
Om Du har pengar på banken, pengar i Din plånbok eller bara lite växel i Din skrivbordslåda - då är Du en av de 8% som tillhör världens ekonomiska toppskikt.
Om Du kan läsa detta meddelande är Du dubbelt lyckligt lottad - då har Du någon som tänker på Dig och dessutom är Du mer lyckligt lottad än 2 miljarder människor som inte kan läsa alls.
Frid
//Christine
Där Gud stänger en dörr...
Jag har en klok vän som vi kan kalla för K.
Hon är lugnet själv och insikternas kvinna. Men en mening, ofta oväntad, kan hon vända ett bekymmer, en tanke eller en situation och göra den logisk och fullt begriplig. Ofta ger hon sin omgivning näring med kloka citat och uttryck.
Hon och jag träffades för massa år sedan via kyrkan. Viktigt är att tillägga att även inom mina tankar kring tro har hon bidragit med måcket klokt och givande - särskilt under de perioder då jag tampats med att inte kunna tyda eller förstå svåra saker inom den kristna tron eller snarare människorna som rör sig inom den.
K gör saker klarare. K sätter ljus på situationer och tankar ut en annan vinkel. Då ser man det på ett annat sätt.
När saker inte går som jag trott eller önskat så säger hon ofta:
"Christine, där Gud stänger en dörr så öppnar han alltid ett fönster."
Stämmer!! Stämmer så väl!!
En annan "slagdänga" man ofta hör på alla möjliga ställen och situationer är:
"Herrens vägar äro outgrundliga".
Jajjemän!! Så sant, så sant! Jösses, så många gånger jag blicka uppåt (varför uppåt egentligen... jag tror ju att Gud finns överllat...Hmmm..nåväl..) och sagt till "Chefen" att:
"Hur tänker Du nu? Hur ska jag orka mig igenom detta och till vilken nytta. Vad jag än väljer att göra så blir det ju fel på nåt sätt... !!!?"
Men nyttan kommer oftast. Men inte ur de källor jag trodde eller kunde förutsäga. Ändå lär jag mig aldrig att förtrösta. Att faktiskt tro att saker händer till det bästa. Jag har en stark, stark tro på att ALLT sker av en anledning. Men när det väl händer saker som är jobbiga - då misströstar jag ända tills ljuset faller på det förnyade och det blir klart vad den EGENTLIGA tanken var.
Oj... detta kanske låter invecklat. Hmm.. jag har en förmåga att veckla in saker. Sorry. Ska försöka med en kort summering så jag når min poäng med detta inlägg någon gång:
Det finns en mening i det som sker.
OBS!! Förväxla inte detta med svält, sjukdomar och liknande. Där har jag inte fått förstånd ännu att se meningen.
De turbulenta och händelserika sista 7 månaderna har många runt mig "bekännt färg" på olika sätt.
Av olika skäl har mycket gjort väldigt ont.
Det som varit jobbigast är:
- Människor jag givit mitt hjärta och min själ har vänt ryggen åt mig. Männsikor som jag litat på och kunnat göra nästan allt för.
I nöden prövas vännen. Och det kommer nöd till allas våra liv. Ingen slipper undan. Nöd som kan se ut på olika sätt och som vi hanterar på skilda vis. Ibland hanterar vi situationerna fel. I nödens grepp kan man inte tänka klart. Det vet alla som varit där. Då kan man bara försöka lära sig av det och göra rätt för det man gjorde fel. Men när man gjort allt i ens makt för att lappa igen hålen som nöden gnagt sönder då kan man inte göra mer. Då kan man verkligen inte göra mer. Även om man så önskar.
- Det smärtar mig också att jag givit så mycket av min tid och av mitt hjärta till dessa människor när DOM varit i olika former av nöd och i min dumma enfald trott att dom skulle finnas där för mig. Jag trodde det verkligen. Men, med Gud som mitt vittne, jag skulle inte vilja ha det ogjort! Jag skulle göra det igen utan att blinka. Idiotiskt kanske.
Så... nu har jag förbittrat mig en stund. Har länge funderat på att skriva detta men jag har dragit mig för det.
För det är tungt att skriva och utlämnande.
Men jag har det goda kvar att skriva om!! Det viktigaste i allt detta.
I samma ljus som sken på dom ryggar som vänts mot mig , så lyste det även på de ansikten som vänts TILL mig.
Några ansikten känner jag igen mycket väl. Ansikten på människor som länge vandrat vid min sida och som faktiskt visat att dom ÄR vänner även i nödens stund.
Men också på nya ansikten. Ansikten som tidigare funnits i min omgivning med inte så nära. Det har också lyst upp nya ansikten. Ansikten jag inte skulle fått se om inte nöden knackat på.
Dessa ansikten värmer mig så oerhört. Dessa ansikten får mig att våga tro på sann vänskap och att kärlek är inte bara något man talar om utan något man gör.
Kärlek är ett verb!
Tänk, det GÅR att vara hoppfull!! Fantastiskt, eller hur?!
När det mörka nödens avgrund försökte sluka mig så fanns det armar sträckta mot mig. "Här, ta min hand!"
Jag måste (även om det gör så ont) lämna dörren som Gud stängde bakom mig och istället se mot det underbara fönster som strålar av ljus.
Bakom den stängda dörren finns människor som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta och det kommer nog ta ett tag innan jag kommer sluta smärtas av de faktum att dom vänt mig ryggen - så jag kommer inte försöka öppna dörren mer nu. Jag har försökt på tok för många gånger redan. Den får vara stängd så jag inte släpper in kylan.
Tack Gud för fönstret du öppnat! Tack för värmen som tinar alla frusna tårar som lagrats inom mig. Tack för att Du visade mig att det kommer gott ur det jobbiga. Att allt har en mening trots allt!
Jag har funnit lycka i livet trots allt och det är värt mer än ord kan beskriva.
Mina vänner, som skiner där i fönstret. Tack!! Ni har mig alltid. I nöd och i värme. I skratt och i gråt!! Alltid!! Ni är så betydelsefulla för mig och det kommer jag vårda och minnas i evig tid!!
Min älskade familj som utan att blinka stöttar mig och omfamnar det nya i mitt liv tillsammans med mig. Vad hade jag gjort utan er!!? Jag älskar er så mycket!!
Magnus, min älskade, tack för allt underbart du berikar mitt liv med. Tack för allt fantastiskt vi har att se i de månader som gått, i nuet och i framtiden. Tack för allt du tar med in i mitt och Marcus liv. Det är en välsignelse!! Du vet vad jag menar! Jag älskar dig! <3 EWB <3
Om Gud stänger en dörr - då öppnar Han ett fönster.
Så är det!
Frid
//Christine
Hon är lugnet själv och insikternas kvinna. Men en mening, ofta oväntad, kan hon vända ett bekymmer, en tanke eller en situation och göra den logisk och fullt begriplig. Ofta ger hon sin omgivning näring med kloka citat och uttryck.
Hon och jag träffades för massa år sedan via kyrkan. Viktigt är att tillägga att även inom mina tankar kring tro har hon bidragit med måcket klokt och givande - särskilt under de perioder då jag tampats med att inte kunna tyda eller förstå svåra saker inom den kristna tron eller snarare människorna som rör sig inom den.
K gör saker klarare. K sätter ljus på situationer och tankar ut en annan vinkel. Då ser man det på ett annat sätt.
När saker inte går som jag trott eller önskat så säger hon ofta:
"Christine, där Gud stänger en dörr så öppnar han alltid ett fönster."
Stämmer!! Stämmer så väl!!
En annan "slagdänga" man ofta hör på alla möjliga ställen och situationer är:
"Herrens vägar äro outgrundliga".
Jajjemän!! Så sant, så sant! Jösses, så många gånger jag blicka uppåt (varför uppåt egentligen... jag tror ju att Gud finns överllat...Hmmm..nåväl..) och sagt till "Chefen" att:
"Hur tänker Du nu? Hur ska jag orka mig igenom detta och till vilken nytta. Vad jag än väljer att göra så blir det ju fel på nåt sätt... !!!?"
Men nyttan kommer oftast. Men inte ur de källor jag trodde eller kunde förutsäga. Ändå lär jag mig aldrig att förtrösta. Att faktiskt tro att saker händer till det bästa. Jag har en stark, stark tro på att ALLT sker av en anledning. Men när det väl händer saker som är jobbiga - då misströstar jag ända tills ljuset faller på det förnyade och det blir klart vad den EGENTLIGA tanken var.
Oj... detta kanske låter invecklat. Hmm.. jag har en förmåga att veckla in saker. Sorry. Ska försöka med en kort summering så jag når min poäng med detta inlägg någon gång:
Det finns en mening i det som sker.
OBS!! Förväxla inte detta med svält, sjukdomar och liknande. Där har jag inte fått förstånd ännu att se meningen.
De turbulenta och händelserika sista 7 månaderna har många runt mig "bekännt färg" på olika sätt.
Av olika skäl har mycket gjort väldigt ont.
Det som varit jobbigast är:
- Människor jag givit mitt hjärta och min själ har vänt ryggen åt mig. Männsikor som jag litat på och kunnat göra nästan allt för.
I nöden prövas vännen. Och det kommer nöd till allas våra liv. Ingen slipper undan. Nöd som kan se ut på olika sätt och som vi hanterar på skilda vis. Ibland hanterar vi situationerna fel. I nödens grepp kan man inte tänka klart. Det vet alla som varit där. Då kan man bara försöka lära sig av det och göra rätt för det man gjorde fel. Men när man gjort allt i ens makt för att lappa igen hålen som nöden gnagt sönder då kan man inte göra mer. Då kan man verkligen inte göra mer. Även om man så önskar.
- Det smärtar mig också att jag givit så mycket av min tid och av mitt hjärta till dessa människor när DOM varit i olika former av nöd och i min dumma enfald trott att dom skulle finnas där för mig. Jag trodde det verkligen. Men, med Gud som mitt vittne, jag skulle inte vilja ha det ogjort! Jag skulle göra det igen utan att blinka. Idiotiskt kanske.
Så... nu har jag förbittrat mig en stund. Har länge funderat på att skriva detta men jag har dragit mig för det.
För det är tungt att skriva och utlämnande.
Men jag har det goda kvar att skriva om!! Det viktigaste i allt detta.
I samma ljus som sken på dom ryggar som vänts mot mig , så lyste det även på de ansikten som vänts TILL mig.
Några ansikten känner jag igen mycket väl. Ansikten på människor som länge vandrat vid min sida och som faktiskt visat att dom ÄR vänner även i nödens stund.
Men också på nya ansikten. Ansikten som tidigare funnits i min omgivning med inte så nära. Det har också lyst upp nya ansikten. Ansikten jag inte skulle fått se om inte nöden knackat på.
Dessa ansikten värmer mig så oerhört. Dessa ansikten får mig att våga tro på sann vänskap och att kärlek är inte bara något man talar om utan något man gör.
Kärlek är ett verb!
Tänk, det GÅR att vara hoppfull!! Fantastiskt, eller hur?!
När det mörka nödens avgrund försökte sluka mig så fanns det armar sträckta mot mig. "Här, ta min hand!"
Jag måste (även om det gör så ont) lämna dörren som Gud stängde bakom mig och istället se mot det underbara fönster som strålar av ljus.
Bakom den stängda dörren finns människor som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta och det kommer nog ta ett tag innan jag kommer sluta smärtas av de faktum att dom vänt mig ryggen - så jag kommer inte försöka öppna dörren mer nu. Jag har försökt på tok för många gånger redan. Den får vara stängd så jag inte släpper in kylan.
Tack Gud för fönstret du öppnat! Tack för värmen som tinar alla frusna tårar som lagrats inom mig. Tack för att Du visade mig att det kommer gott ur det jobbiga. Att allt har en mening trots allt!
Jag har funnit lycka i livet trots allt och det är värt mer än ord kan beskriva.
Mina vänner, som skiner där i fönstret. Tack!! Ni har mig alltid. I nöd och i värme. I skratt och i gråt!! Alltid!! Ni är så betydelsefulla för mig och det kommer jag vårda och minnas i evig tid!!
Min älskade familj som utan att blinka stöttar mig och omfamnar det nya i mitt liv tillsammans med mig. Vad hade jag gjort utan er!!? Jag älskar er så mycket!!
Magnus, min älskade, tack för allt underbart du berikar mitt liv med. Tack för allt fantastiskt vi har att se i de månader som gått, i nuet och i framtiden. Tack för allt du tar med in i mitt och Marcus liv. Det är en välsignelse!! Du vet vad jag menar! Jag älskar dig! <3 EWB <3
Om Gud stänger en dörr - då öppnar Han ett fönster.
Så är det!
Frid
//Christine
Morgonsvammel!
Jag är bloggig idag och det ska jag råda bot på här och nu. Det har ju blivit så lite med den varan det senaste. Jösses, igår så tror jag mitt och Magnus gemensamma inlägg blev en mindre roman. Men det som krävs krävs - och inget att göra åt den saken. Hade velat skriva så mycket mer men då hade nog det blivit en roman i JRR Toliken-längd... Hmmm...
Hade en jättemysig kväll med Marcus igår. Det är så skönt att bara rå om honom och bara pladdra om allt och ingenting. Vi kollade film, käkade pizza och Youtube-ade massa nya låtar och annat vi ramlade över.
Ikväll har vi bestämt att vi ska ha en textanalysafton.
Det var Marcus idé och jag tycker det låter som ett kanonförslag. Så ikväll blir det Spotify med the och mackor till.
Sommaren kommer vara starten för ett nytt projekt som jag kommer vara en del av, Marcus med förresten, och om allt går som planerat så ska jag och N skriva allt under sommaren. Utan stress! Men ändå, jag vet hur jag funkar. Tunnelseende och kan inte släppa förän jag är i mål. Måste jobba med det hos mig själv. Men det ÄR så svårt. Det kreativa tar över. För mig är det inte stress... Men jag måste tygla mig där. Det vet jag.
Klockan 8 ska jag ringa till Farbror Doktorn igen. Denna jobbiga feber och hosta. MORR! Har ändå sovit bra inatt. Första natten på evigheter som jag inte vaknat massa gånger av hostan. Åhh... en liten passus:
En natt när jag och Magnus var i Helsingborg så hostande jag GALET mycket. Oavbrutet. Min underbara älskling sa tillslut:
"Christine, ska du inte ta hosmedicin?" och jag hade svarat
"Nej tack, jag är mätt"
Hmm... jaja, hostmedicin blev det i alla fall. Sömn är ett märkligt fenomen. Man kan göra så mycket märkligt.
Under en period i mitt liv så gick jag mycket i sömnen. Jag gjorde GALNA saker. En gång, för många år sedan, hade jag gått i sömnen och stekt bacon och sedan ställt det och en flaska ketchup på golvet i vardagsrummet....
En annan gång, under samma period, gick jag (endast iklädd min skapelsedräkt) ut i hallen, tog på mig ett par arbetsskor och skulle gå till affären. Som TUR var blev jag stoppad precis när jag var på väg ut genom dörren.
Ja... sömn och sömngång är sannerligen ett mysterium. Jag är glad över att jag slutade gå i sömnen. Det är många år sedan det hände och jag hoppas det inte infaller en sådan period igen!
Igår kväll fick jag kontakt med en person som funnits i min bekantskapskrets i många herrans år. Men vi har aldrig umgåtts eller lärt änna varandra. Varför vet jag inte. Det har bara inte blivit så. I vilket fall så började vi maila igår och det känns fantastiskt roligt!! Vi har bestämt att vi ska ses och fika snart och jag ser så mycket fram emot detta. Verkligen på tiden, efter alla dessa år, att vi lär känna varandra!! Hysteriskt roligt!!! Hon är verkligen störtgo!
Mina vänner och fränder. Nu ska jag fortsätta med att inmundiga mitt kaffe och sedan ta ta tag i dagen!!
Frid vänner
//Christine
Hade en jättemysig kväll med Marcus igår. Det är så skönt att bara rå om honom och bara pladdra om allt och ingenting. Vi kollade film, käkade pizza och Youtube-ade massa nya låtar och annat vi ramlade över.
Ikväll har vi bestämt att vi ska ha en textanalysafton.
Det var Marcus idé och jag tycker det låter som ett kanonförslag. Så ikväll blir det Spotify med the och mackor till.
Sommaren kommer vara starten för ett nytt projekt som jag kommer vara en del av, Marcus med förresten, och om allt går som planerat så ska jag och N skriva allt under sommaren. Utan stress! Men ändå, jag vet hur jag funkar. Tunnelseende och kan inte släppa förän jag är i mål. Måste jobba med det hos mig själv. Men det ÄR så svårt. Det kreativa tar över. För mig är det inte stress... Men jag måste tygla mig där. Det vet jag.
Klockan 8 ska jag ringa till Farbror Doktorn igen. Denna jobbiga feber och hosta. MORR! Har ändå sovit bra inatt. Första natten på evigheter som jag inte vaknat massa gånger av hostan. Åhh... en liten passus:
En natt när jag och Magnus var i Helsingborg så hostande jag GALET mycket. Oavbrutet. Min underbara älskling sa tillslut:
"Christine, ska du inte ta hosmedicin?" och jag hade svarat
"Nej tack, jag är mätt"
Hmm... jaja, hostmedicin blev det i alla fall. Sömn är ett märkligt fenomen. Man kan göra så mycket märkligt.
Under en period i mitt liv så gick jag mycket i sömnen. Jag gjorde GALNA saker. En gång, för många år sedan, hade jag gått i sömnen och stekt bacon och sedan ställt det och en flaska ketchup på golvet i vardagsrummet....
En annan gång, under samma period, gick jag (endast iklädd min skapelsedräkt) ut i hallen, tog på mig ett par arbetsskor och skulle gå till affären. Som TUR var blev jag stoppad precis när jag var på väg ut genom dörren.
Ja... sömn och sömngång är sannerligen ett mysterium. Jag är glad över att jag slutade gå i sömnen. Det är många år sedan det hände och jag hoppas det inte infaller en sådan period igen!
Igår kväll fick jag kontakt med en person som funnits i min bekantskapskrets i många herrans år. Men vi har aldrig umgåtts eller lärt änna varandra. Varför vet jag inte. Det har bara inte blivit så. I vilket fall så började vi maila igår och det känns fantastiskt roligt!! Vi har bestämt att vi ska ses och fika snart och jag ser så mycket fram emot detta. Verkligen på tiden, efter alla dessa år, att vi lär känna varandra!! Hysteriskt roligt!!! Hon är verkligen störtgo!
Mina vänner och fränder. Nu ska jag fortsätta med att inmundiga mitt kaffe och sedan ta ta tag i dagen!!
Frid vänner
//Christine
Fantastiska helg!
Christine:Idag bloggar vi tillsammans igen... jag och Magnus. Det känns som om det faktiskt KRÄVS att vi gör det för att kunna spegla veckan som gått rättvist. Eller.. nej.. det går inte att beskriva. Måste faktiskt upplevas. Veckan som gått kan inte liknas vid så många andra veckor...
Ja, jag VET att alla veckor är unika.. men denna har varit i värdsklass!
Magnus: Att dela upplevelser,glädje och upptäcka nya saker ihop är fantastiskt
Christine:I måndags fyllde jag år. Mormor förärade oss med ett besök och var helt betagen i Magnus fina barn. Hon har så rätt!! Dom ÄR så fina och goa.
Marcus tog på sig rollen som hennes personliga ledsagare och hjälpte henne tryggt genom Uddevallas gator och senare på kvällen till tåget.
Tisdagskvällen bestod av vänner och mat. Underbart!! Vi hade en mysig kväll och jag lovar att det inte lär dröja innan vi kör en repris på det!
Magnus:Att lära känna nya människor och släkt till Christine betyder massor för mig
Denna fantastiska bild gjorde min älskade vän Bibbi till mig i födelsedagspresent. Snacka om cooooool pärlplatta!! TACK!!!!
Christine:På torsdagseftermiddagen packade vi (jag och Magnus) in våra saker i bilen och styrde vår kosa till det goa gamla Götet. Men idag var det INTE Sticky Fingers, Rockbaren, Lisebergshallen, mormor, polare eller annan vanlig Göteborgsdestination utan vi gick till Operan och kollade in ”Bohéme”.
En helt fantastisk upplevelse som väckte massor av underbara barn/ ungdomsminnen till liv. Tiden bara rusade iväg och vips var rollfiguren Mimi död, applåderna över, och vi på väg till Helsingborg i den mörka vårkvällen.
Magnus: För mig var det premiär på en operaföreställning och det lovar jag det var inte sista gången
Christine:På natten kom vi hem till min pappa som dukade fram te och mackor (och massa hemmagjorda minimaränger som jag glupskt åt upp..nästan alla...) och vi fick nyckeln till lägenheten där vi skulle bo över helgen.
Magnus: Det var smaskens klockan 01:30!
Christine:Vi installerade oss där och vek ihop oss i en inte alltför bekväm säng. Intressant upplevelse att sova med huvudet neråt... (Till saken hör att dagen efter drog vi en tydlig gräns och fixade till så sängen blev en golvsäng och då sov vi som kungligheter... SKAM den som ger sig!) Men vi somnade nöjda över att redan vara i Hbg.
Efter frukosten pep vi in till stan. I 6 timmar strövade vi runt bland kullersten, medeltida slott, kulturhus, kyrkor, roliga (och tråkiga) affärer och allsköns fik.
Sedan hem för att mumma oss inför nattliga bestyr.
Kosan ledde oss till ”Telegrafen” där vi tittade på folk, löste världsproblemen, lyssnade på blues och käkade mat. MYYYYYS!!!
Två nöjda och tappra hjältar somnade på natten (i vår som tidigare omnämnda, egengjorda kungasäng) och vips blev fredagsnatten förvandlad till lördagsmorgon
På lördagen käkade vi frukost och sedan begav vi oss till Knutpunkten för att köpa biljetter till vår landsflykt.
Så vips befann vi oss i Helsingör, solen gassade, den röda korven och Tuborgen inhandlad, öppnad samt framdukad på en bänk där livet kändes väldigt rättvist!
Magnus: Just den stunden kändes livet ovanligt rättvist, sitta i solen med min älskling och inte ha tider,måsten att passa är det bästa
Christine:Efter solgass och mys drog vi tillbaka till tågstationen där vi hoppade på ett tåg till Köpenhamn.
Det var helt underbart att planlöst vandra runt i den underbara staden för att så småningom landa på torg där det var dags för premiär:
Årets första kalla öl på uteservering!
Det var inte plågsamt!
Vi fortsatte längst Ströget och gick lite vilse men hittade tillslut rätt.
Nyhavn!
Vilket ställe!!
Uteserveringar och människor i mängder. Ett jazzband vandrade(!) omkring och spelade för oss till vår stora glädje.
Jag tror att tiden stannade där i Nyhavn... Gud så underbart!!
Magnus: ja dessa timmar var helt underbara, efter tågresa,vandringar så bara sitta i solen,lyssna på musik,titta på folk och bara mysa.
Christine:På kvällen blev vi hungriga och fann ett litet ställe där vi satte oss och beställde mat... Men ... vi insåg rätt snabbt att ”NÄJJ här vill vi inte äta.. skabbigt!!!”
Så kom vi på:
”Men... Hardrock Café finns ju här...Varför har vi inte tänkt på det?!!!”
Stackars Magnus! Han blev utsänd likt en krigare till blodig strid för att meddela den nervsjuka kyparen att vi var ”tvungna” att gå.
Kyparen blev inte alls glad. Kyparen blev däremot synnerligen upprörd... (Kanske med rätta...)
Magnus: han till och med sa fula danska ord men det valde mina öron att stänga av
Christine:Men vi gick vidare och när vi satt inne på Hardrock så insåg vi båda att vi gjort såååå rätt!!
Kvällen var fantastisk!!!
Magnus: Premiär även här för mig och det var så gott och et helbra ställe.Blir flera gånger
Christine:Trötta somnade vi (eller jag...)på tåget tillbaka till Helsingborg och det var med frid i själ och hjärta vi somnade i vår kungasäng även den natten.
Magnus: Min fina somnade på väg ner i stolen på tåget och mina ögon kämpade. Som tur var det en trevlig tågvärd som såg till att vi inte somnande förbi Helsingborg
Söndagsmorgonen bjöd på frukost ute i solen. Vår lägenhet låg i Norra Hamnen i Helsingborg och havet precis utanför dörren och centrum lika nära. Vi njöt av morgonsolen och efter packning och flyttstädning så vandrade vi på färgan igen. Nu med Lousiana i siktet.
Väl framme kollade vi in allsköns konst, natur, folk och landade efter den makalösa helgen.
"Åh, ett par jättetuttar" trodde jag... "Näpp..." sade skylten bredvid skulpturerna... "Ögon".
Kan detta vara Munchs "Skriets" lätt upprörda bror...?
"Kvinna" minsann!
Vid niotiden på kvällen var vi tillbaka i Uddevalla och jag kan kort konstatera att detta var en helg vi verkligen behövde och snart måste göra om igen!
Magnus: Alla ni som väljer att läsa bloggen önskar jag att ni kan se det jag och Christine delar. Utåt sett är vi inte lika men väldigt lika inombords och det vet ni som känner oss båda. Vi vill båda vara öppna för nya saker och äventyr och ni som vill dela detta med oss är innerligt välkomna!
Christine:Ja, Och att fånga dagen på det sätt som VI tycker är det bästa sättet kommer vi aldrig att ändra på. För det finns bara en sak som är viktigare än allt annat och det är att värna om dom vi älskar. Måste passa på att sända all kärlek och allt tack till er som stöttat oss och inte dömt oss. Ni som delat vår lycka ni finns i våra hjärtan och det kommer vi aldrig glömma. Till er som känner er träffade i motsatt syfte vill jag säga: Hoppas ni finner lyckan ni med. Det händer när man minst anar det och den dagen då kommer ni förstå!
För vet ni... störst av ALLT är kärleken!
All frid
//Christine och Magnus
Åhh.... *fräs-host-nys*
Här sitter man då... Iklädd en rekordelig förkylning med alla tillhörande ingridienser:
Hosta (den tröttsammare varianten), snuva, täppt i hela pomperipossanäsan (Pris ske lov för vår Herres uppfinning som kallas nässpray), feber, orkeslös (det var en mästarprestation att sätta på kaffe i morse) ont i öronen...
...men...
... det är icke det värsta.
Jag är en person som inte är skapt för lugn och ro. Jag hatar att vila. Jag avskyr att inte ha saker att stå i. Speciellt när det inte är självvalt!
Nu kryper rastlösheten inom mig och jag funderar på hur i hela fridens fröjd jag ska få denna dag att gå. För, när jag ställer mig upp inser jag att jag inte orkar vara uppe.
Moment 22!
Mina vänner... detta äro ett I-landsproblem, jag vet, men ett tröttsamt sådant!
Ok.. jag tänkte ta tag i jobbet lite i alla fall. Skriva klart alla omdömen osv. Har satt min deadline till söndag.
Det retar mig att jag inte orkar gå till jobbet. Vi är mitt uppe i saker som jag både borde och vill vara en aktiv och engegerad del av. Men nä...
Så, nu har jag gnällt klart för denna stunden i alla fall.
Holger ligger och stirrar på mig med en trött blick... Han verkar också rastlös. Marcus är också sjuk och hans 190 cm ligger och snarkar i sängen.
Blir nog bättre när han vaknar för då kan vi snörvla ihop.
Gott folk, vänner och fränder! Nu kapitulerar jag inför Virus och Bacills påhälsning och gör mig en nerbäddning i soffan med kuddar, filtar, fjärrkontroll och ämnar brista ut i ett stilla rop efter herr John Blund.
Mamma säger att sömn är den bästa medicinen och ni vet väl att man alltid ska lyssna på sin mamma!
Avslutningsvis vill jag, för att fullborda detta beklagliga och patetiska blogginlägg, citera Sassou i Lejonkungen:
"Iiiiiingen förståååår hur dåååååligt jag måååååår......"
Ave och frid
//Christine Kristyr i gnällbestyr
Hosta (den tröttsammare varianten), snuva, täppt i hela pomperipossanäsan (Pris ske lov för vår Herres uppfinning som kallas nässpray), feber, orkeslös (det var en mästarprestation att sätta på kaffe i morse) ont i öronen...
...men...
... det är icke det värsta.
Jag är en person som inte är skapt för lugn och ro. Jag hatar att vila. Jag avskyr att inte ha saker att stå i. Speciellt när det inte är självvalt!
Nu kryper rastlösheten inom mig och jag funderar på hur i hela fridens fröjd jag ska få denna dag att gå. För, när jag ställer mig upp inser jag att jag inte orkar vara uppe.
Moment 22!
Mina vänner... detta äro ett I-landsproblem, jag vet, men ett tröttsamt sådant!
Ok.. jag tänkte ta tag i jobbet lite i alla fall. Skriva klart alla omdömen osv. Har satt min deadline till söndag.
Det retar mig att jag inte orkar gå till jobbet. Vi är mitt uppe i saker som jag både borde och vill vara en aktiv och engegerad del av. Men nä...
Så, nu har jag gnällt klart för denna stunden i alla fall.
Holger ligger och stirrar på mig med en trött blick... Han verkar också rastlös. Marcus är också sjuk och hans 190 cm ligger och snarkar i sängen.
Blir nog bättre när han vaknar för då kan vi snörvla ihop.
Gott folk, vänner och fränder! Nu kapitulerar jag inför Virus och Bacills påhälsning och gör mig en nerbäddning i soffan med kuddar, filtar, fjärrkontroll och ämnar brista ut i ett stilla rop efter herr John Blund.
Mamma säger att sömn är den bästa medicinen och ni vet väl att man alltid ska lyssna på sin mamma!
Avslutningsvis vill jag, för att fullborda detta beklagliga och patetiska blogginlägg, citera Sassou i Lejonkungen:
"Iiiiiingen förståååår hur dåååååligt jag måååååår......"
Ave och frid
//Christine Kristyr i gnällbestyr
Att sjunka!
"En droppe droppad i livets älv har ingen kraft till att flyta själv Det ställs ett krav på varenda droppe: Hjälp till att hålla de andra oppe!"
Ett citat av Tage Danielsson.
Han har rätt Tage. Vi är alla droppar som behöver varandra för att flyta.
Flyter man innebär det ju att det finns risk att sjunka.
Vi sjunker ibland. På olika sätt.
Vi människor är ju väldigt olika och unika i våra skapelser. Vilket är tur. För annars så fanns det ju risk för att alla skulle sjunka samtidigt. Vem skulle då hålla den andra droppen flytande när de starka virvlarna försökte dra ner den i den mörka och kalla?
Ja, vi sjunker på olika sätt. Genom vardagsbekymmer, livskriser, orosmoln och genom misstag vi begår; stora som små.
För en sak är ett faktum och det är att vi alla hamnar i dessa lägen nån gång. Det är så bara.
I Bibeln står det att du ska behandla din nästa så som du själv vill bli behandlad.
Det står också:
"Bär varandras bördor. "
Bibeln är en klokbok! Även om man inte är troende så kan man finna mycket att bära med sig.
Viktiga ord. Vi måst hjälpa varandra och inse att vi alla är droppar som sjunker då och då. Droppar som drunknar om vi inte får hjälp att nå ytan igen.
Så många misstag jag begått i mitt liv. Små fadäser. Stora blunders. Kära nån. Och det är just då som vännen prövas. Just då i den iskalla nöden när man vill sona och man vill göra rätt och laga det klaver man trampat i.
Det där med vänskap kan man fundera kring länge. Vad är det egentligen som skiljer en vän från en kompis t.ex.?
Jag tror att en vän hjälper till att bära ens bördor. En kompis beklagar bördan med en förstående min.
Jag tror att en vän sträcker ut en hand i en rasande storm och säger; "Jag släpper dig inte- trots att du var en idiot och kastade dig ut den förbannade stormen" En kompis väntar i värmen och bjuder på en kopp te om man lyckas ta sig dit.
Jag tror att en vän ser när man desperat försöker tända ett slocknat ljus med blöta tändstickor och därför håller sitt ljus lysnade så det inte ska bli helt mörkt och kallt under tiden tändstickorna torkar. En kompis informerar om att ljuset slocknat och att man kanske bör tända det...
Men det viktigaste är nog att bära varandras bördor. Att hjälpas åt. Att finnas där när stormen ryter och hjälpa till när man håller på att sjunka... Som flyter med en längst floden när man fått krafterna åter och som vet att om den skulle sjunka någon dag.. Ja, då finns det andra droppar som kan hålla den flytande...
Jag är glad att det finns människor som är sådana vänner. Det gör att man får hopp.
För det är kallt när man sjunker. Det är svårt att ensam simma uppåt när alla virvlar drar en neråt.
Men när man väl är över ytan igen - då glömmer man aldrig vilka som simmade ner och hämtade en.
Vänner, (ni vet vilka ni är) och ni vet att jag kommer dyka efter er om ni sjunker. Det kvittar av vilken anledning ni sjönk. Jag hämtar er!
Och ni som aldrig dök ... ni som lät mig sjunka och såg åt ett annat håll... Jag kommer dyka efter er också.. Faktiskt. För den dagen jag sjönk... kanske var vattnet grumligt den dagen så ni kanske inte såg.
Frid
//Christine
Ett citat av Tage Danielsson.
Han har rätt Tage. Vi är alla droppar som behöver varandra för att flyta.
Flyter man innebär det ju att det finns risk att sjunka.
Vi sjunker ibland. På olika sätt.
Vi människor är ju väldigt olika och unika i våra skapelser. Vilket är tur. För annars så fanns det ju risk för att alla skulle sjunka samtidigt. Vem skulle då hålla den andra droppen flytande när de starka virvlarna försökte dra ner den i den mörka och kalla?
Ja, vi sjunker på olika sätt. Genom vardagsbekymmer, livskriser, orosmoln och genom misstag vi begår; stora som små.
För en sak är ett faktum och det är att vi alla hamnar i dessa lägen nån gång. Det är så bara.
I Bibeln står det att du ska behandla din nästa så som du själv vill bli behandlad.
Det står också:
"Bär varandras bördor. "
Bibeln är en klokbok! Även om man inte är troende så kan man finna mycket att bära med sig.
Viktiga ord. Vi måst hjälpa varandra och inse att vi alla är droppar som sjunker då och då. Droppar som drunknar om vi inte får hjälp att nå ytan igen.
Så många misstag jag begått i mitt liv. Små fadäser. Stora blunders. Kära nån. Och det är just då som vännen prövas. Just då i den iskalla nöden när man vill sona och man vill göra rätt och laga det klaver man trampat i.
Det där med vänskap kan man fundera kring länge. Vad är det egentligen som skiljer en vän från en kompis t.ex.?
Jag tror att en vän hjälper till att bära ens bördor. En kompis beklagar bördan med en förstående min.
Jag tror att en vän sträcker ut en hand i en rasande storm och säger; "Jag släpper dig inte- trots att du var en idiot och kastade dig ut den förbannade stormen" En kompis väntar i värmen och bjuder på en kopp te om man lyckas ta sig dit.
Jag tror att en vän ser när man desperat försöker tända ett slocknat ljus med blöta tändstickor och därför håller sitt ljus lysnade så det inte ska bli helt mörkt och kallt under tiden tändstickorna torkar. En kompis informerar om att ljuset slocknat och att man kanske bör tända det...
Men det viktigaste är nog att bära varandras bördor. Att hjälpas åt. Att finnas där när stormen ryter och hjälpa till när man håller på att sjunka... Som flyter med en längst floden när man fått krafterna åter och som vet att om den skulle sjunka någon dag.. Ja, då finns det andra droppar som kan hålla den flytande...
Jag är glad att det finns människor som är sådana vänner. Det gör att man får hopp.
För det är kallt när man sjunker. Det är svårt att ensam simma uppåt när alla virvlar drar en neråt.
Men när man väl är över ytan igen - då glömmer man aldrig vilka som simmade ner och hämtade en.
Vänner, (ni vet vilka ni är) och ni vet att jag kommer dyka efter er om ni sjunker. Det kvittar av vilken anledning ni sjönk. Jag hämtar er!
Och ni som aldrig dök ... ni som lät mig sjunka och såg åt ett annat håll... Jag kommer dyka efter er också.. Faktiskt. För den dagen jag sjönk... kanske var vattnet grumligt den dagen så ni kanske inte såg.
Frid
//Christine
Mer skrik!
Idag ämnar jag vårskrika - TROTS att jag har ont i halsen.
I hemmets lugna vrå ligger sonen och sover. Stackarn, han är jättesjuk. Feber, hostar, snörvlar och är allmänt kass. Jag började få ont i halsen igår men det finns inget utrymme för att vara hemma nu. Hoppas det inte blir värre än så här bara...
Idag ska eleverna lära sig spela gitarr och vårskrika. Viktigt att lägga vinter och kyla bakom sig och skrika in våren.
Lägger in lite bilder från gårdagen och i kväll hoppas jag att jag har lite fler bilder från denna dag.
Frid
//Christine
I hemmets lugna vrå ligger sonen och sover. Stackarn, han är jättesjuk. Feber, hostar, snörvlar och är allmänt kass. Jag började få ont i halsen igår men det finns inget utrymme för att vara hemma nu. Hoppas det inte blir värre än så här bara...
Idag ska eleverna lära sig spela gitarr och vårskrika. Viktigt att lägga vinter och kyla bakom sig och skrika in våren.
Lägger in lite bilder från gårdagen och i kväll hoppas jag att jag har lite fler bilder från denna dag.
Frid
//Christine
Underbara helg!
Jo, det har varit glest på bloggfronten det senaste.
Men jag ämnar ändra på detta idag.
Helgen har varit fantastisk och innefattat många av de människor jag älskar innerligast!
Snabb resumé med bilder följer här!
Fredag:
Jag, undrbara älsklingen, Jocke och RMK åkte till Goa Götet för att kolla in när finaste sonen och bästa Pernilla hade spelning på Sticky Fingers. Vi hade en rackarns rockös-afton /natt.
Stackars Marcus. Han fick vara "inlåst" backstage p.g.a. att han är under 18 år.
Jag tror det kan vara lättare att ta sig in i Fort Knox än att få snacka/ krama sin minderåriga son på Sticky. Magnus fick charma och "snällprata" en brud som , kvällen till ära, fått uppdraget att vakta min son och se till att han inte under några omständigheter vistades i den allmäna lokalen annat än när han spelade.
Magnus enastående kompetens inom retorikens svåra konst resulterade i att vi fick träffa "fången" i nästan en hel minut!! Bättre än ingenting!! Det verkade faktiskt vara en omöjlighet till en början. Arrangörerna var inte alls villiga till att ens släppa ut onom den lilla stunden. Men Magnus löste situationen på bästa sätt!! (Imponerande min älskling!)
Här är lite bilder från spelningen och Marcus och Pernilla imponerade stort med sin prestation!
Madre Mia - jag är STOLT!!!!!
Som sagt: DAMN jag är stolt!!!!
Vi somnade efter 4 på morgonen och dagen efter var vi lite trötta - men tappra - krigare!!
Vi drog till Orust och hem till älskade lillebror Emil, hans Anna och deras lille Alfred tillika "Fasters Rockstar". Min pappa och hans gulliga fru Marie hade kommit dit från Helsingborg för att fira min, Emils och Alfreds födelsedagar.
Vi grillade, snackade och spelade krocket. Dagen var helt fantastisk och tiden bara rusade iväg. Min familj är helt sålda på Magnus och det känns så himla bra!
Lite bilder från myset hos Emil, Anna och Alfred:
Kvällen fortsatte med att vi satt hemma hos Magnus och myste sedan vidare till stan och lyssnade på livemusik och jag, Pernilla och Magnus dansade så det yrde!! Mys och kul samtidigt.
När natten var kommen så bestämde jag och älskling oss för att vara barnsliga igen...
Magnus köpte korv... med ost (!) och den käkade vi på vardagsrumsgolvet där vi gjort världens mysigaste krypin. Kul och helt underbart!
Jag är så innerligt glad över mitt barnasinne. Den dagen jag tappar det - DÅ är jag gammal - men det kommer nog aldrig hända!!! Det är just saker som det där som får livet att få färg och extra ljus!!!
När vi vaknade morgonen därefter så "picknickade" vi på samma ställe som vi sovit med morgonfika och massa gos... Inte jobigt!!
Sedan iväg på tipspromenad i den underbara solen.
Efter det förljde dagens sensation. JAG spelade fotboll!!! Men den största sensationen av allt är det faktum att jag tyckte att det var JÄTTEROLIGT!!! Vill göra det mycket mer! Vips, en ny värld att upptäcka. Mycket nöjsamt!!!
Tack älskling för det!!
När vi kom hem så var vi jättehungriga så när vi gjort pastasallad så tog vi med oss den och kaffe (samt obligatoriska kakor) och knatade upp på Kålgårdsberget (tror jag det heter).
Vi hittade en fantastisk mysig glänta som låg helt i lä. Där käkade vi, myste, fikade, solade och bara njöt!! Det kändes nästan som sommar.
Ibland vill man stanna tiden!
När vi återvänt hem och fixat lite olika saker inför veckan så bar det vidare hem till mig.
Marcus, Pernilla, Magnus, Holger och jag kollade tv, käkade pizza och snackade tills vi insåg att det var läge att ta en sväng in i drömmens rike.
Helgen har varit fantastisk och veckan startade också bra.
Utvilade läre och elever ger resultat!
Påväg till jobbet kände jag våren så starkt att det enda raka var att se till att alla eleverna fick skrika av sig all kyla och vinter i ett Vårskrik!
Det ska jag se till att alla elever får göra under veckan. Viktigt att skrika av sig allt och fira att VÅREN verkligen är här!
Nu ska jag återgå till min hostande och snörvlande samt mycket underbara son och i vanlig måndagstradition fixa fredagsmys. Idag får det bli mys med extra "service" till den sjuka herr Larbring.
All frid vänner
//Christine Kristyr i vårbestyr
Men jag ämnar ändra på detta idag.
Helgen har varit fantastisk och innefattat många av de människor jag älskar innerligast!
Snabb resumé med bilder följer här!
Fredag:
Jag, undrbara älsklingen, Jocke och RMK åkte till Goa Götet för att kolla in när finaste sonen och bästa Pernilla hade spelning på Sticky Fingers. Vi hade en rackarns rockös-afton /natt.
Stackars Marcus. Han fick vara "inlåst" backstage p.g.a. att han är under 18 år.
Jag tror det kan vara lättare att ta sig in i Fort Knox än att få snacka/ krama sin minderåriga son på Sticky. Magnus fick charma och "snällprata" en brud som , kvällen till ära, fått uppdraget att vakta min son och se till att han inte under några omständigheter vistades i den allmäna lokalen annat än när han spelade.
Magnus enastående kompetens inom retorikens svåra konst resulterade i att vi fick träffa "fången" i nästan en hel minut!! Bättre än ingenting!! Det verkade faktiskt vara en omöjlighet till en början. Arrangörerna var inte alls villiga till att ens släppa ut onom den lilla stunden. Men Magnus löste situationen på bästa sätt!! (Imponerande min älskling!)
Här är lite bilder från spelningen och Marcus och Pernilla imponerade stort med sin prestation!
Madre Mia - jag är STOLT!!!!!
Som sagt: DAMN jag är stolt!!!!
Vi somnade efter 4 på morgonen och dagen efter var vi lite trötta - men tappra - krigare!!
Vi drog till Orust och hem till älskade lillebror Emil, hans Anna och deras lille Alfred tillika "Fasters Rockstar". Min pappa och hans gulliga fru Marie hade kommit dit från Helsingborg för att fira min, Emils och Alfreds födelsedagar.
Vi grillade, snackade och spelade krocket. Dagen var helt fantastisk och tiden bara rusade iväg. Min familj är helt sålda på Magnus och det känns så himla bra!
Lite bilder från myset hos Emil, Anna och Alfred:
Kvällen fortsatte med att vi satt hemma hos Magnus och myste sedan vidare till stan och lyssnade på livemusik och jag, Pernilla och Magnus dansade så det yrde!! Mys och kul samtidigt.
När natten var kommen så bestämde jag och älskling oss för att vara barnsliga igen...
Magnus köpte korv... med ost (!) och den käkade vi på vardagsrumsgolvet där vi gjort världens mysigaste krypin. Kul och helt underbart!
Jag är så innerligt glad över mitt barnasinne. Den dagen jag tappar det - DÅ är jag gammal - men det kommer nog aldrig hända!!! Det är just saker som det där som får livet att få färg och extra ljus!!!
När vi vaknade morgonen därefter så "picknickade" vi på samma ställe som vi sovit med morgonfika och massa gos... Inte jobigt!!
Sedan iväg på tipspromenad i den underbara solen.
Efter det förljde dagens sensation. JAG spelade fotboll!!! Men den största sensationen av allt är det faktum att jag tyckte att det var JÄTTEROLIGT!!! Vill göra det mycket mer! Vips, en ny värld att upptäcka. Mycket nöjsamt!!!
Tack älskling för det!!
När vi kom hem så var vi jättehungriga så när vi gjort pastasallad så tog vi med oss den och kaffe (samt obligatoriska kakor) och knatade upp på Kålgårdsberget (tror jag det heter).
Vi hittade en fantastisk mysig glänta som låg helt i lä. Där käkade vi, myste, fikade, solade och bara njöt!! Det kändes nästan som sommar.
Ibland vill man stanna tiden!
När vi återvänt hem och fixat lite olika saker inför veckan så bar det vidare hem till mig.
Marcus, Pernilla, Magnus, Holger och jag kollade tv, käkade pizza och snackade tills vi insåg att det var läge att ta en sväng in i drömmens rike.
Helgen har varit fantastisk och veckan startade också bra.
Utvilade läre och elever ger resultat!
Påväg till jobbet kände jag våren så starkt att det enda raka var att se till att alla eleverna fick skrika av sig all kyla och vinter i ett Vårskrik!
Det ska jag se till att alla elever får göra under veckan. Viktigt att skrika av sig allt och fira att VÅREN verkligen är här!
Nu ska jag återgå till min hostande och snörvlande samt mycket underbara son och i vanlig måndagstradition fixa fredagsmys. Idag får det bli mys med extra "service" till den sjuka herr Larbring.
All frid vänner
//Christine Kristyr i vårbestyr
En blondins årsdagbok
Så underbart!!
"Det största en människa kan uppleva är att älska någon som älskar en tillbaka"
Ligger mycket i det där...
Längtar oerhört efter min älskling och det känns faktiskt bra att göra det. Längtan kan vara så stort i sig självt och rymma flera bottnar av känslor.
Det första jag tänker på är den jobbiga längtan. Att vilja vara där han är och så går det inte just nu.
Det andra är att längta samtidigt som man vet att den man älskar och längtar efter längtar lika mycket!
Det tredje är att man mitt i sin längtan veta att det inte dröjer länge tills man är tillsammans.
Det är stort och fantastiskt att träffa någon, helt oväntat, som vänder upp och ner på allt jag är och som väcker känslor inom mig som man inte vissta att jag var kapabel att ens känna.
Vi har varit ett par i 6 månader nu och det märkliga är att känslorna bara växer sig starkare och djupare hela tiden.
<3 Jag älskar dig, mitt livs kärlek!! <3
Frid
//Christine
Ligger mycket i det där...
Längtar oerhört efter min älskling och det känns faktiskt bra att göra det. Längtan kan vara så stort i sig självt och rymma flera bottnar av känslor.
Det första jag tänker på är den jobbiga längtan. Att vilja vara där han är och så går det inte just nu.
Det andra är att längta samtidigt som man vet att den man älskar och längtar efter längtar lika mycket!
Det tredje är att man mitt i sin längtan veta att det inte dröjer länge tills man är tillsammans.
Det är stort och fantastiskt att träffa någon, helt oväntat, som vänder upp och ner på allt jag är och som väcker känslor inom mig som man inte vissta att jag var kapabel att ens känna.
Vi har varit ett par i 6 månader nu och det märkliga är att känslorna bara växer sig starkare och djupare hela tiden.
<3 Jag älskar dig, mitt livs kärlek!! <3
Frid
//Christine
GLAD PÅSK!
GLAD PÅSK
Var rädda om varandra!!!
Var rädda om varandra!!!
ALL FRID
//Christine
