Tänk om...
Det packas, fejas, grejas, målas och donas i skrivande stund. Vi flyttar snart!!!!! *Dansar vild träskodans av pur glädje*
Men mitt i all flyttlycka läggs en mörk skugga över denna måndag.
Vår verklighet innebär nu att SD har fått 20 (!!!!) mandat i sveriges riksdag! Älskade medborgare, hur i helvete kunde detta hända?
Långt över 300 000 röstberättigade svenska medborgare gjorde ett aktivt och medvetet val att lägga sin värdefulla röst på ett parti som förespråkar främlingsfientlighet.
Långt över 300 000 människor i Svea rike valde aktivt att tala om att de vill vända behövande människor en plats i vårt rika samhälle ryggen och säga: NEJ du är inte välkommen!
Vi, i Sverige, kan inte föreställa oss hur det är att tvingas vara på flykt från sitt hem. Inte de flesta av oss i alla fall.
Vi bor i ett land där tryggheten, trots alla våra samhällsbrister, är så total att det är omöjligt att sätta oss in i tanken att vi skulle tvingas packa de tillhörigheter vi kan bära, ta våra barn i handen och gå från hus och hem till en fullständigt osäker framtid, verklighet och miljö.
Jag har en vän som kom hit som flykting. Hon är äldre och såg sin pappa bli dödad och som om det inte räckte högg mördarna av den dödes armar och ben inför ögonen på min, då minderåriga, vän. Varför? Jo, min väns pappa var politiskt aktiv i ett liberalt parti i ett land där det var föbjudet att ha annorlunda åsikter än makthavaren. Min vän och dennes familj var tvingade att i all sin förtvivlan och sorg fly sitt hem, sitt land och söka skydd här i Sverige.
För några år sedan åkte hon tillbaka till sitt hemland. Allt var förstört. Inget fanns kvar av det hon en gång kallade sitt hem. Ingenting. Bara minnen. Även minnen av den tid då det fanns lugn, trygghet och frid.
FN-soldater vaktade flertalet minfält i området där hon befann sig. Chocken av att komma dit och se, minnas, återuppleva i minnen allt fruktansvärt gjorde att hon bröts inombords och hon försökte springa ut på ett av minfälten med blev stoppad av FN-soldater.
Det tog många månader, efter hon kom hem till Sverige, innan hon kunde fungera normalt igen.
Hon var ett barn då hennes pappa styckades inför hennes ögon. Hon var ett barn då hon tvingades lämna den enda verklighet hon kände till och fly till ett land där allt var annorlunda. Idag är hon vuxen och tar, minst sagt, ett samhällsansvar med allt vad det innebär.
Vi som fått välsignelsen att besparas från situationer som t.ex. det jag beskriver ovan, kan omöjligt sätta oss in i eller förstå hur det är att gå igenom sådana helveten.
Vi, de flesta av oss i alla fall, har till och med svårt att förstå hur det är att inte ha någon stans att kalla hemma.
För vi lever i ett rikt och bortskämt land.
Om vi kan lyfta den fasansfulla börda som tynger så många flyktingars axlar bara genom att säga ja til dem.... Då tycker jag vi ska göra det.
Men långt över 300 000 svenska röstberättigade svenskar sa NEJ! "Vi ska se till att 90% av invandningen stoppas"
Tänk... tänk om det otänkbara händer och Du, jag och många andra i vårt land tvingas fly för våra, tidigare så trygga, liv ifrån Sverige och vara helt beroende av ett annat lands "JA"!?
Tänk om...
Tänk om det landet då sa nej...
Frid
//Christine
Men mitt i all flyttlycka läggs en mörk skugga över denna måndag.
Vår verklighet innebär nu att SD har fått 20 (!!!!) mandat i sveriges riksdag! Älskade medborgare, hur i helvete kunde detta hända?
Långt över 300 000 röstberättigade svenska medborgare gjorde ett aktivt och medvetet val att lägga sin värdefulla röst på ett parti som förespråkar främlingsfientlighet.
Långt över 300 000 människor i Svea rike valde aktivt att tala om att de vill vända behövande människor en plats i vårt rika samhälle ryggen och säga: NEJ du är inte välkommen!
Vi, i Sverige, kan inte föreställa oss hur det är att tvingas vara på flykt från sitt hem. Inte de flesta av oss i alla fall.
Vi bor i ett land där tryggheten, trots alla våra samhällsbrister, är så total att det är omöjligt att sätta oss in i tanken att vi skulle tvingas packa de tillhörigheter vi kan bära, ta våra barn i handen och gå från hus och hem till en fullständigt osäker framtid, verklighet och miljö.
Jag har en vän som kom hit som flykting. Hon är äldre och såg sin pappa bli dödad och som om det inte räckte högg mördarna av den dödes armar och ben inför ögonen på min, då minderåriga, vän. Varför? Jo, min väns pappa var politiskt aktiv i ett liberalt parti i ett land där det var föbjudet att ha annorlunda åsikter än makthavaren. Min vän och dennes familj var tvingade att i all sin förtvivlan och sorg fly sitt hem, sitt land och söka skydd här i Sverige.
För några år sedan åkte hon tillbaka till sitt hemland. Allt var förstört. Inget fanns kvar av det hon en gång kallade sitt hem. Ingenting. Bara minnen. Även minnen av den tid då det fanns lugn, trygghet och frid.
FN-soldater vaktade flertalet minfält i området där hon befann sig. Chocken av att komma dit och se, minnas, återuppleva i minnen allt fruktansvärt gjorde att hon bröts inombords och hon försökte springa ut på ett av minfälten med blev stoppad av FN-soldater.
Det tog många månader, efter hon kom hem till Sverige, innan hon kunde fungera normalt igen.
Hon var ett barn då hennes pappa styckades inför hennes ögon. Hon var ett barn då hon tvingades lämna den enda verklighet hon kände till och fly till ett land där allt var annorlunda. Idag är hon vuxen och tar, minst sagt, ett samhällsansvar med allt vad det innebär.
Vi som fått välsignelsen att besparas från situationer som t.ex. det jag beskriver ovan, kan omöjligt sätta oss in i eller förstå hur det är att gå igenom sådana helveten.
Vi, de flesta av oss i alla fall, har till och med svårt att förstå hur det är att inte ha någon stans att kalla hemma.
För vi lever i ett rikt och bortskämt land.
Om vi kan lyfta den fasansfulla börda som tynger så många flyktingars axlar bara genom att säga ja til dem.... Då tycker jag vi ska göra det.
Men långt över 300 000 svenska röstberättigade svenskar sa NEJ! "Vi ska se till att 90% av invandningen stoppas"
Tänk... tänk om det otänkbara händer och Du, jag och många andra i vårt land tvingas fly för våra, tidigare så trygga, liv ifrån Sverige och vara helt beroende av ett annat lands "JA"!?
Tänk om...
Tänk om det landet då sa nej...
Frid
//Christine
