Luther om himlen....
Martin Luther sa:
När jag kommer till Himlen kommer jag förvånas över tre saker
-över att vissa är där som jag absolut inte trodde skulle vara där
-över att vissa av dom jag trodde skulle vara där INTE är där
-över att jag själv är där
Levande begravd
Skräckförfattaren HP Lovecraft beskriver i en av sina noveller en man som lever ett "perfekt" liv. Han är snygg, rik, framgångsrik och livet behandlar honom rättvist i det mesta. Mannen går in i sitt ego och han glömmer vem han är och ser inte sitt eget syfte. Allt det goda gör honom på något vis både dryg och blind för vart han BÖR vara och verka i sitt liv. Han gör konstant fel val och handlar endast utifrån sitt eget väl och ve.
En dag råkar mannen i onåd med en vän - just pga av sin hybris och brist på självinsikt.Vännen begår i sin ilska ett fatalt misstag och misshandlar honom. Vännen tror att mannen är död och för att röja undan bevisen, av rädsla för att bli upptäckt, så gräver han ner mannen i trädgården.
Så långt en nästan klassisk historia om "ond, bråd död"!
Men... nu är det ju HP Lovecraft som vi har att göra med och SÅ enkelt slutar aldrig hans historier.
Mannen överlever. Trots han är begravd. Problemet är att när han kvicknar till så vet han inte vad som är upp eller ner... Vilket som är höger eller vänster. Han är nergrävd och där är han fast.
Vänner, nu ber jag er släppa ert logiska resonerande... syftet med berättelsen är INTE att spegla en verklighet.
Mannen börjar gräva med sina händer för att hitta en väg ifrån sitt fängelse som levande begravd. Planlöst gräver han med sina fingrar... Livnär sig på maskar och liknande.
Det går timmar, dagar, månader ...!!
Under sin tid under jord möter mannen sig själv. Han tvingas rannsaka vem han en gång var - och vem han blivit.
Och frågan är om inte hans möte med sig själv är värre än själva scenariot att vara levande begravd??!!
Så en kväll hittar han en väg upp ur jorden. Han upptäcker att han är i en trädgård. På svaga ben ställer han sig upp och tittar mot huset som ligger ett stenkast bort. Han kan se in genom fönstren och där är det livat...
Massa människor sorlar och rör sig därinne.. Han minns knappt hur det var att kommunicera med människor.. Han stapplar sig mot huset och söker sig mot dörren. Öppnar och går in.
När han kommer in upptäcker han att det råder tumult. Kaos.
Människor rusar runt i panik. Livrädda!
Han blir naturligtvis orolig och vill veta vad som hänt... Samtidigt som en irriterande trötthet blir extra påtaglig. För han vill ju bara få hjälp... Var tumulten tvungen att råda just nu, just här... Han behövde hjälp!!
Han bestämde sig för att ta reda på vad som hänt och fortsatte matt att stappla sig genom hysterin.
Plötsligt möter han en syn han aldrig tidigare skådat.
Hela hans inre fryser till kall is och han stelnar till av en förlamande och paralyserande skräck. Han kan knappt andas. Det är en sådan fasa att hans hjärta för en stund nästan stannar...
En varelse står i rummet och stirrar rakt på honom. En varelse som inte går att beskriva. Men blotta anblicken av monstret får honom att instinktivt känna att han hellre skulle välja döden framför att uppleva det han nu upplever.
han kan nästan inte tänka... eller handla.. Vad ska han ta sig till... Innan han hinner tänka klart den tanken inser han att alla flytt... Han står helt ensam tillsammans med den skräckinjagande varelsen och nu finns ingen återvändo. Han MÅSTE agera.
han har svårt att bedöma monstrets blick - men en sak är säker; dom är båda väldigt medvetna om varandra i det stora och nu tysta rummet.
Vad ska han göra? Han inser att en kamp mot denna best kommer han förlora. han har inga krafter och han har därmed ingen förmåga att slåss... En vansinnesidé slår honom plötsligt. Han ska möta varelsen med kärlek. Hur nu detta ska gå till...?
Sakta... nästan obemärkt börjar han röra sig. Han stapplar mycket långsamt mot monstret och snart är han så nära att han kan skönja dom blodsprängda ögonen... Han är så rädd..
När han möter vidundrets blick slår skräcken till med en sådan kraft att han i rent självförsvar slår ut med bägge armarna - som om han ska skydda sig från att bli anfallen...
..insikten blir total när han slår i en hård fasad och upptäcker att det han i själva verket sår öga mot öga med är en spegel.
Jag vill gärna låta tanken ila vidare när jag läser denna skäcknovell som tyvärr slutar här..
Jag vill se symboliken i detta. Den självupptagna, vackra mannen som förvatade alla sina gåvor (yttre som inre) så galet tvingas se sitt rätta jag och utifrån det agera. Vågra du och jag möta vårt verkliga jag i spegelbilden eller är vi så svaga att vi inte klarar att självkritisera oss och se de brister vi bär?
Som jag skrivit i ett annat inlägg: Avslöja Näcken... då blir han ofarlig.
Jag tror samma devis gäller detta. Vi kan inte ta hand om saker vi inte lyft fram. Samtidigt som vi är väldigt snabba på att lyfta fram andras brister.
Jag ska försöka se mig själv i den grymma spegeln idag och försöka ta reda på vad jag måste prioritera mest av mina brister så jag kan ta tag i dom, avslöja och nå bättring.
Jag vill inte möta en dag då jag står - som mannen, paralyserad av skräck -inför det jag blivit.
Det är så svårt och så provocerande att möta sig själv - eftersom man helt enkelt är så van vid sig själv.
Så kanske kan detta bli en rannsakningarnas dag för mig? Jag har redan så mycket i mitt huvud att ta tag i så det kanske är lika bra att möta mig själv samtidigt!!
Jag önskar dig frid, min vän, och jag hoppas att din dag går dig väl tillmötes!!
//Christine
En dag råkar mannen i onåd med en vän - just pga av sin hybris och brist på självinsikt.Vännen begår i sin ilska ett fatalt misstag och misshandlar honom. Vännen tror att mannen är död och för att röja undan bevisen, av rädsla för att bli upptäckt, så gräver han ner mannen i trädgården.
Så långt en nästan klassisk historia om "ond, bråd död"!
Men... nu är det ju HP Lovecraft som vi har att göra med och SÅ enkelt slutar aldrig hans historier.
Mannen överlever. Trots han är begravd. Problemet är att när han kvicknar till så vet han inte vad som är upp eller ner... Vilket som är höger eller vänster. Han är nergrävd och där är han fast.
Vänner, nu ber jag er släppa ert logiska resonerande... syftet med berättelsen är INTE att spegla en verklighet.
Mannen börjar gräva med sina händer för att hitta en väg ifrån sitt fängelse som levande begravd. Planlöst gräver han med sina fingrar... Livnär sig på maskar och liknande.
Det går timmar, dagar, månader ...!!
Under sin tid under jord möter mannen sig själv. Han tvingas rannsaka vem han en gång var - och vem han blivit.
Och frågan är om inte hans möte med sig själv är värre än själva scenariot att vara levande begravd??!!
Så en kväll hittar han en väg upp ur jorden. Han upptäcker att han är i en trädgård. På svaga ben ställer han sig upp och tittar mot huset som ligger ett stenkast bort. Han kan se in genom fönstren och där är det livat...
Massa människor sorlar och rör sig därinne.. Han minns knappt hur det var att kommunicera med människor.. Han stapplar sig mot huset och söker sig mot dörren. Öppnar och går in.
När han kommer in upptäcker han att det råder tumult. Kaos.
Människor rusar runt i panik. Livrädda!
Han blir naturligtvis orolig och vill veta vad som hänt... Samtidigt som en irriterande trötthet blir extra påtaglig. För han vill ju bara få hjälp... Var tumulten tvungen att råda just nu, just här... Han behövde hjälp!!
Han bestämde sig för att ta reda på vad som hänt och fortsatte matt att stappla sig genom hysterin.
Plötsligt möter han en syn han aldrig tidigare skådat.
Hela hans inre fryser till kall is och han stelnar till av en förlamande och paralyserande skräck. Han kan knappt andas. Det är en sådan fasa att hans hjärta för en stund nästan stannar...
En varelse står i rummet och stirrar rakt på honom. En varelse som inte går att beskriva. Men blotta anblicken av monstret får honom att instinktivt känna att han hellre skulle välja döden framför att uppleva det han nu upplever.
han kan nästan inte tänka... eller handla.. Vad ska han ta sig till... Innan han hinner tänka klart den tanken inser han att alla flytt... Han står helt ensam tillsammans med den skräckinjagande varelsen och nu finns ingen återvändo. Han MÅSTE agera.
han har svårt att bedöma monstrets blick - men en sak är säker; dom är båda väldigt medvetna om varandra i det stora och nu tysta rummet.
Vad ska han göra? Han inser att en kamp mot denna best kommer han förlora. han har inga krafter och han har därmed ingen förmåga att slåss... En vansinnesidé slår honom plötsligt. Han ska möta varelsen med kärlek. Hur nu detta ska gå till...?
Sakta... nästan obemärkt börjar han röra sig. Han stapplar mycket långsamt mot monstret och snart är han så nära att han kan skönja dom blodsprängda ögonen... Han är så rädd..
När han möter vidundrets blick slår skräcken till med en sådan kraft att han i rent självförsvar slår ut med bägge armarna - som om han ska skydda sig från att bli anfallen...
..insikten blir total när han slår i en hård fasad och upptäcker att det han i själva verket sår öga mot öga med är en spegel.
Jag vill gärna låta tanken ila vidare när jag läser denna skäcknovell som tyvärr slutar här..
Jag vill se symboliken i detta. Den självupptagna, vackra mannen som förvatade alla sina gåvor (yttre som inre) så galet tvingas se sitt rätta jag och utifrån det agera. Vågra du och jag möta vårt verkliga jag i spegelbilden eller är vi så svaga att vi inte klarar att självkritisera oss och se de brister vi bär?
Som jag skrivit i ett annat inlägg: Avslöja Näcken... då blir han ofarlig.
Jag tror samma devis gäller detta. Vi kan inte ta hand om saker vi inte lyft fram. Samtidigt som vi är väldigt snabba på att lyfta fram andras brister.
Jag ska försöka se mig själv i den grymma spegeln idag och försöka ta reda på vad jag måste prioritera mest av mina brister så jag kan ta tag i dom, avslöja och nå bättring.
Jag vill inte möta en dag då jag står - som mannen, paralyserad av skräck -inför det jag blivit.
Det är så svårt och så provocerande att möta sig själv - eftersom man helt enkelt är så van vid sig själv.
Så kanske kan detta bli en rannsakningarnas dag för mig? Jag har redan så mycket i mitt huvud att ta tag i så det kanske är lika bra att möta mig själv samtidigt!!
Jag önskar dig frid, min vän, och jag hoppas att din dag går dig väl tillmötes!!
//Christine
Tänk så viktigt det är med ett ord hit eller dit...
Man måste ju bara älska syftningsfel...
Sydsvenska Dagbladet: Våldtäktsman dömd till 2 år i Eslöv (Fy för att tillbringa 2 år i Eslöv!)
21-åringen anhölls misstänkt för grov stöld av åklagare. (Åklagare är hett eftertraktade på Svarta börsen har jag hört!)
Nordvästra Skånes Tidningar: Mannen dog medan kvinnan avled. (Och skillnaden är...?!)
Örebrokuriren: Gynekolog hittade knarkgömma. (Var undrar man genast?!)
Svenska Dagbladet: Färre gökar i södra Sverige. (Vilket låter märkligt med tanke på hur många barn som fötts hittills i år!)
Ingen av de omkomna hade livshotande skador (Istället dog de av...??)
Uppsala Nya Tidning: Högsta Domstolen prövar manlig omskärelse. (Tur att man inte är anställd där...)
Bergslagsposten: Inga spår efter skidåkare. (Han måste ha flugit fram)
Huset som brann ned till grunden blev totalförstört. (Nähä...?)
Ölandsbladet: Mindre poliser till Borgholm. (Vad är maxlängden?)
Helsingborgs Dagblad: Vi skriver alt dåligare. (Det jör vi vel inte!)
Dagens Nyheter: Audis dieselversion av A8 imponerar med sin låga bensinförbrukning. (Inte undra på!!)
Expressen: Svältdöd blir vardagsmat. (Vad blir då festmat?)
Dagen: Lam pojke bortsprungen. (Hur lam var han sa du?)
Aftonbladet: Arbetslösa har rätt till dagisplats. (Då är de ju åtminstone sysselsatta!)
Polisen grep torsk i fiskhamnen. (Var hittar man annars torsk?)
Storgråtande bedyrade den 30-åriga porrstjärnan sin oskuld. (Yeah right!)
Östersundsposten: Krockade med älg på motorcykel. (Kör älgar motorcykel...?)
Metro: Yrkesmördare misstänkt för mord. (Vadå, han gjorde ju bara sitt jobb!!)
Tre greps för våldtäkt på Finlandsfärja. (Hur stor är sannolikheten att det finns TRE män som tänder på Finlandsfärjor?)
Grodorna
Det var en gång några grodungar som skulle klättra upp för ett högt berg.
Vid bergets fot stod massa andra grodor som kommit för att beskåda bergsbestigningen. Dom slängde ord mot grodungarna och sa:
"Ni kommer aldrig fixa detta... Kolla in hur högt berget är och ser ni inte alla hinder ni måste passer på vägen upp..Haha! Ni är dumma om ni ens försöker!!"
Men grodungarna hade bestämt sig. Dom skulle klättra upp.
Så började dom sin bergsbestigning. Dessvärre fortsatte dom andra grodornaatt ropa höga kommentarer om alla hinder och om att grodbarnen aldrig skulle klara sin klättring.
En efter en av grodorna tappade taget och ramlade till marken. Nu fanns det bara ett par grodungar kvar som tappert kämpade för att nå bergets topp. Dom slet... Dom kämpade...
Och grodorna vid bergets fot fortsatte med sina rop. Nu högre och värre än nånsin.
"Man du måste vända!!! Du kommer inte komma förbi dom sista STORA hindren... Ingen idé att d ens försöker.. Du klarar det aldrig"
Till sist fanns det bara en enda liten grodunge kvar - och han nådde sitt mål!! Bergets topp!! Han ställde sig triumferande och stolt och tittade ut över den fantastiska utsikten.
Det fanns en anledning till varför just denna lilla groda klarat sin klättring.
Han var döv!
Låt oss därför försöka var döva när männsikor talar om för oss vad vi kan och inte kan. Låt INGEN säga åt dig att du inte räcker till och inte kommer klara att nå dina mål!!
Jonas Gardell säger i någon utav sina böcker: "När jag var liten kunde jag flyga..och som jag flög.. Ända tills dom vuxna talade om för mig att jag inte kunde..."
Det ligger mycket i det.
Så snälla... Låt INGEN stoppa dig att nå dina mål och drömmar!!
Du har fortfarande dina vingar kvar!! Men det är bara du som kan välja att använda dom!!
Flyg!!
All frid
//Christine
Vid bergets fot stod massa andra grodor som kommit för att beskåda bergsbestigningen. Dom slängde ord mot grodungarna och sa:
"Ni kommer aldrig fixa detta... Kolla in hur högt berget är och ser ni inte alla hinder ni måste passer på vägen upp..Haha! Ni är dumma om ni ens försöker!!"
Men grodungarna hade bestämt sig. Dom skulle klättra upp.
Så började dom sin bergsbestigning. Dessvärre fortsatte dom andra grodornaatt ropa höga kommentarer om alla hinder och om att grodbarnen aldrig skulle klara sin klättring.
En efter en av grodorna tappade taget och ramlade till marken. Nu fanns det bara ett par grodungar kvar som tappert kämpade för att nå bergets topp. Dom slet... Dom kämpade...
Och grodorna vid bergets fot fortsatte med sina rop. Nu högre och värre än nånsin.
"Man du måste vända!!! Du kommer inte komma förbi dom sista STORA hindren... Ingen idé att d ens försöker.. Du klarar det aldrig"
Till sist fanns det bara en enda liten grodunge kvar - och han nådde sitt mål!! Bergets topp!! Han ställde sig triumferande och stolt och tittade ut över den fantastiska utsikten.
Det fanns en anledning till varför just denna lilla groda klarat sin klättring.
Han var döv!
Låt oss därför försöka var döva när männsikor talar om för oss vad vi kan och inte kan. Låt INGEN säga åt dig att du inte räcker till och inte kommer klara att nå dina mål!!
Jonas Gardell säger i någon utav sina böcker: "När jag var liten kunde jag flyga..och som jag flög.. Ända tills dom vuxna talade om för mig att jag inte kunde..."
Det ligger mycket i det.
Så snälla... Låt INGEN stoppa dig att nå dina mål och drömmar!!
Du har fortfarande dina vingar kvar!! Men det är bara du som kan välja att använda dom!!
Flyg!!
All frid
//Christine
Pygmalioneffekten
Människosläktet är bra på att sprida rykten. Hur vi hanterar dessa är intressant i sig.
Många av mina vänner har uttryckt: "jag ger fullständigt *** i va folk snackar om mig"
Jag hör själv till denna skara människor som ofta understryker att jag inte bryr mig nämnvärt om vad folk snackar. men... är detta helt sant? Påverkas vi inte ens lite av vad som sägs runt om?
Det där med stämplar, förutfattade meningar och rykten; kan det ha mer inflytande på våra liv än vad vi vill tro och erkänna?
En forskare inom psykologi, Robert Rosenthal, gjorde ett experiment på barn som precis skulle börja i mellanstadiet.
Barnen skulle dessutom börja i ny skola och få ny lärare. Allt nytt alltså!
Rosenthal valde slumpvis ut ett antal skolor. Han bad att få klasslistor med namn på alla barnen i de slumpmässigt utvalda skolklasserna.
Med hjälp av lottning satte han OBS HELT SLUMPMÄSSIGT en siffra vid varje barns namn. Siffran skulle beskriva ett IQ-ta. Rosenthal hade aldrig träffat något utav barnen.
Sedan satte han sig ner med (de helt ovetande lärarna) och påstod att han gjort utförliga intelligenstester på barnen och på så vis kommit fram till deras IQ. Rosenthal hävdade också att den enda anledningen till att han gjort detta var för att hjälpa eleverna bättre - för om läraren kände till deras IQ så kunde dom ge dem mest rättvis hjälp.
Lärarna köpte detta med hull och hår.
Så börjar experimentet:
Lärarna får träffa sina elever och Rosenthal låter dom alla med jämna mellanrum genomföra standadeliserade prov. Prov lika för alla!!
Rosenthal samlar in proven och arkiverar noga allas resultat- elev för elev.
Han ber också läraren skriva korta personliga uttalanden om barnen.
Allt material bearbetas i en dator och snart framkommer ett tydligt mönster!!
Det visar sig att dom barn som slumpmässigt tilldelats låg intelligens blir sämre och sämre på proven och dom barn som slumpässigt tilldeltats hög intelligens blir bättre och bättre.
Samma sak är det med lärarnas personliga utlåtanden som följer som hand i hanske med samma mönster.
De elever som slumpässigt tilldelats läg intelligens beskrivs ofta som: "Trötta, håglösa och ointresserade" medans de barn som tilldelats hög intelligens beskrivs som: "pigga, vakna, alerta och nyfikna".
Experimentet bryts efter en tid och enorma resurser tvingas sättas in för att ställa allt tillrätta.
Setta är skrämmande och framförallt så visar det tydligt att vi skrämmande nog påverkas mer än vi anar av förutfattade meninga och omgivningens påståenden.
Jag har en kör där många utav medlemmarna har missbruksproblematik och/eller psykisk ohälsa. Dessa männsikor möter ofta att dom blir sedda NER på av samhället och dess medborgare. Hur ser DU själv på din stads A-lagare och bänksittare? Eller på "problembarnen" i din stads skolor...?
Dessa människor möter många gånger om dagen samhällets nedsättande blickar, iskalla nonchaleranden och spydiga nedvärderande kommentarer ifrån männsikor som passerar. I vår lilla stad är det inte många som vet att bland våra A-lagare, och bland våra "bänksittare" finns Ingenjörer, operationssköterska, läkare, barnmorska, biblotikarie, kurator, ekonom, bagare, kock, mattelärare och företagsledare.
Det kunde lika gärna vara DU som sitter där. Glöm aldrig det!
Herrens Frid
//Christine
Många av mina vänner har uttryckt: "jag ger fullständigt *** i va folk snackar om mig"
Jag hör själv till denna skara människor som ofta understryker att jag inte bryr mig nämnvärt om vad folk snackar. men... är detta helt sant? Påverkas vi inte ens lite av vad som sägs runt om?
Det där med stämplar, förutfattade meningar och rykten; kan det ha mer inflytande på våra liv än vad vi vill tro och erkänna?
En forskare inom psykologi, Robert Rosenthal, gjorde ett experiment på barn som precis skulle börja i mellanstadiet.
Barnen skulle dessutom börja i ny skola och få ny lärare. Allt nytt alltså!
Rosenthal valde slumpvis ut ett antal skolor. Han bad att få klasslistor med namn på alla barnen i de slumpmässigt utvalda skolklasserna.
Med hjälp av lottning satte han OBS HELT SLUMPMÄSSIGT en siffra vid varje barns namn. Siffran skulle beskriva ett IQ-ta. Rosenthal hade aldrig träffat något utav barnen.
Sedan satte han sig ner med (de helt ovetande lärarna) och påstod att han gjort utförliga intelligenstester på barnen och på så vis kommit fram till deras IQ. Rosenthal hävdade också att den enda anledningen till att han gjort detta var för att hjälpa eleverna bättre - för om läraren kände till deras IQ så kunde dom ge dem mest rättvis hjälp.
Lärarna köpte detta med hull och hår.
Så börjar experimentet:
Lärarna får träffa sina elever och Rosenthal låter dom alla med jämna mellanrum genomföra standadeliserade prov. Prov lika för alla!!
Rosenthal samlar in proven och arkiverar noga allas resultat- elev för elev.
Han ber också läraren skriva korta personliga uttalanden om barnen.
Allt material bearbetas i en dator och snart framkommer ett tydligt mönster!!
Det visar sig att dom barn som slumpmässigt tilldelats låg intelligens blir sämre och sämre på proven och dom barn som slumpässigt tilldeltats hög intelligens blir bättre och bättre.
Samma sak är det med lärarnas personliga utlåtanden som följer som hand i hanske med samma mönster.
De elever som slumpässigt tilldelats läg intelligens beskrivs ofta som: "Trötta, håglösa och ointresserade" medans de barn som tilldelats hög intelligens beskrivs som: "pigga, vakna, alerta och nyfikna".
Experimentet bryts efter en tid och enorma resurser tvingas sättas in för att ställa allt tillrätta.
Setta är skrämmande och framförallt så visar det tydligt att vi skrämmande nog påverkas mer än vi anar av förutfattade meninga och omgivningens påståenden.
Jag har en kör där många utav medlemmarna har missbruksproblematik och/eller psykisk ohälsa. Dessa männsikor möter ofta att dom blir sedda NER på av samhället och dess medborgare. Hur ser DU själv på din stads A-lagare och bänksittare? Eller på "problembarnen" i din stads skolor...?
Dessa människor möter många gånger om dagen samhällets nedsättande blickar, iskalla nonchaleranden och spydiga nedvärderande kommentarer ifrån männsikor som passerar. I vår lilla stad är det inte många som vet att bland våra A-lagare, och bland våra "bänksittare" finns Ingenjörer, operationssköterska, läkare, barnmorska, biblotikarie, kurator, ekonom, bagare, kock, mattelärare och företagsledare.
Det kunde lika gärna vara DU som sitter där. Glöm aldrig det!
Herrens Frid
//Christine
Vilse...
Jag måste leta upp mig själv snart....
Otroligt vackert... så äkta och sant!
Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ
Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ
Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ
Fly för livet!!!
Har haft en händelserik helg bakom mig.
Det rör sig mycket i det Larbringska huvudet nu. Jag är som en samlingsplats för känslor. Det verkar som om känslorna jobbar ostrukturerat spontanskift.
Jag gillar att ha koll på det jag gör och företar mig. Jag visste att jag kanske bär på ett mått av kontrollbehov - men det visade sig vara värre än jag anat.
Frågan är bara hur jag ska lära mig att tackla det?
Ta till exempel innan en övning med någon av mina körer. Jag måste vara inövad på alla stämmor och jag måste ha en agenda för vad vi ska göra under kvällen. Ibland så skriver jag t.o.m. stolpar för varje detalg, alltifrån info, uppsjungningsövningar, låtordning... ja allt.
Det är bra och tyggt för då har jag koll innan och kan lägga mer fokus på hur det låter... etc.
Men om jag av nån anledning INTE har hunnit förbereda så blr jag automatiskt allvarligare, mer strängt fokuserad och inte alls lika närvarande. Huvudet är ju fullt upptaget med att vara i övningen och samtidigt planera vad vi gör när denna låten är klar osv.
Jag upptäckte idag att jag är värre än värst när det kommer till kontroll i privatlivet.
Och det jag irriterar mig MEST på är insikten om att svaret jag alltid landar i när jag står utom kotroll är flykt. Så galet men det blir bara så.
"Spring för ditt liv Christine och rädda det som räddas kan.... fort... Och vad du gör - SE DIG INTE OM!!!!"
Detta både retar och hindrar mig på många sätt.
jag ska tillbringa min eftermiddag med att funder på hur jag ska kunna förändra detta, högst tröttsamma drag, hos mig själv!!
Frid åt er alla - denna kyrkoårets sista söndag!! Gott nytt kyrkoår!!!
//Christine
Det rör sig mycket i det Larbringska huvudet nu. Jag är som en samlingsplats för känslor. Det verkar som om känslorna jobbar ostrukturerat spontanskift.
Jag gillar att ha koll på det jag gör och företar mig. Jag visste att jag kanske bär på ett mått av kontrollbehov - men det visade sig vara värre än jag anat.
Frågan är bara hur jag ska lära mig att tackla det?
Ta till exempel innan en övning med någon av mina körer. Jag måste vara inövad på alla stämmor och jag måste ha en agenda för vad vi ska göra under kvällen. Ibland så skriver jag t.o.m. stolpar för varje detalg, alltifrån info, uppsjungningsövningar, låtordning... ja allt.
Det är bra och tyggt för då har jag koll innan och kan lägga mer fokus på hur det låter... etc.
Men om jag av nån anledning INTE har hunnit förbereda så blr jag automatiskt allvarligare, mer strängt fokuserad och inte alls lika närvarande. Huvudet är ju fullt upptaget med att vara i övningen och samtidigt planera vad vi gör när denna låten är klar osv.
Jag upptäckte idag att jag är värre än värst när det kommer till kontroll i privatlivet.
Och det jag irriterar mig MEST på är insikten om att svaret jag alltid landar i när jag står utom kotroll är flykt. Så galet men det blir bara så.
"Spring för ditt liv Christine och rädda det som räddas kan.... fort... Och vad du gör - SE DIG INTE OM!!!!"
Detta både retar och hindrar mig på många sätt.
jag ska tillbringa min eftermiddag med att funder på hur jag ska kunna förändra detta, högst tröttsamma drag, hos mig själv!!
Frid åt er alla - denna kyrkoårets sista söndag!! Gott nytt kyrkoår!!!
//Christine
"Kom - var mitt ljus!"
"Jag är inte säker på exakt hur himlen kommer att se ut, men jag vet att när vi dör och det börjar bli dags för Gud att döma oss, kommer han inte att fråga 'Hur många goda gärningar har du gjort i ditt liv?'. Han kommer snarare att fråga 'Med hur mycket kärlek har du gjort vad du gjort?'"
Moder Theresa
Moder Theresa
I Moder Theresas citat tror jag det vilar en sanning som är så enorm och svår att greppa att vi kan ha svårt att verkligen ta det till oss. För det är stora ord och i grunden även en hård kritik mot hur vi människor behandlar varandra.
För något år sedan så hade jag idétorka när jag skulle skriva en text. Det var stopp. Magkänslan avfärdade alla uppslag som dök upp i mitt huvud. När jag var på väg att kapitulera och låta den sena midnattstimman ta ut sin rätt genom att gå och lägga mig fick jag syn på en bok på mitt nattduksbord som handlade om just Moder Theresa och genast stod det klart för mig. Klart jag måste skriva om en av mina största idoler. Jag skulle aldrig kunna göra henne rättvisa - så jag använde henne "bara" som inspiration. Det slutade med en text som jag kallade "Tappra mannar". Grund-idén till texten var de ord Moder Theresa säger sig fått från Gud i sitt kall till att bli nunna:
"Kom - var mitt ljus"
Här är ett kort utdrag (en vers och en refräng):
För något år sedan så hade jag idétorka när jag skulle skriva en text. Det var stopp. Magkänslan avfärdade alla uppslag som dök upp i mitt huvud. När jag var på väg att kapitulera och låta den sena midnattstimman ta ut sin rätt genom att gå och lägga mig fick jag syn på en bok på mitt nattduksbord som handlade om just Moder Theresa och genast stod det klart för mig. Klart jag måste skriva om en av mina största idoler. Jag skulle aldrig kunna göra henne rättvisa - så jag använde henne "bara" som inspiration. Det slutade med en text som jag kallade "Tappra mannar". Grund-idén till texten var de ord Moder Theresa säger sig fått från Gud i sitt kall till att bli nunna:
"Kom - var mitt ljus"
Här är ett kort utdrag (en vers och en refräng):
Någon gråter - hon förlåter -bär dem i dess strid
Någon vakar - nån försakar - mörkret har sin tid
Vart hon vänder - oro händer - hjärtat slår sitt slag
Hunger, strider - Bittra tider - "Var mitt ljus idag"
Hon lever uti det som tappra mannar flyr
Vaknar i rännstenen när nya dagen gryr
Helgonkvinna - Fridsfurstinna
Du levande ikon.
Någon vakar - nån försakar - mörkret har sin tid
Vart hon vänder - oro händer - hjärtat slår sitt slag
Hunger, strider - Bittra tider - "Var mitt ljus idag"
Hon lever uti det som tappra mannar flyr
Vaknar i rännstenen när nya dagen gryr
Helgonkvinna - Fridsfurstinna
Du levande ikon.
Jag hade i dagarna ett samtal med en person jag älskar enormt. Vi talade om olika saker som egagerar oss. Vad som gör oss arga, ledsna mm. Jag minns att jag nämnde hur mycket elände man kan reta sig över och hur mycket tålamod man måste ha ibland. Bitia ihop i orättvisa situationer. Pålötsligt slog det mig vad som gör mig som mest ledsen: Den genuina egoismen.
Uttrycket "Mycket snack och lite hockey" kan nog summera det hyfsat rättvist.
För visst går det an att göra gott här i välden. Vara en god medmänniska etc. Men den dagen då det krävs det där lilla extra - det är då det gäller. Den dagen när vi måste ställ oss själva och vår egen välfärd, oro och ego åt sidan för en stund - för att underlätta för en medmänniska. Det är då det gäller. Det är då vi brukar rygga undan. Då lämnar vi den behövande för att krypa in i våra trygga bo.
Nöden avslöjar småsintheten.
Jag känner en kvinna som för mig speglar moder Theresa i vår lilla stad. Hon sticker inte ut eller tar plats. Hon verkar i det tysta. På ytan är hon en tyst, tillbakadragen kvinna som sällan höjer rösten eller vill synas på varken det ena eller andra sättet. Av en händelse fick jag en dag en inblick i hennes liv. Hon har öppnat sitt hem för utslagna och i tysthet hjälper om dom genom att ge dom mat, värme, säng och så vidare.. I sitt eget hem. Hon lagar mat som hon i hemlighet ger åt dem som behöver. Åker hem till behövande med mat och hjälper dem komma ihåg sina antabustabletter mm. Hon ger av sin tid då den är som svårast att ge. När arbetsdagen är över. När helgen är här. Tröttheten blir påtaglig och vi andra njuter av vår lediga tid. Då börjar hon åka runt och hjälpa. Hon hyser även sitt hem för barn som har problem. Låter dom bo hos henne så dom ska få landa och kunna komma tillbaka till vardagen med ny kraft... Jag kan skriva löpmeter om detta.
Men när jag "kom på" henne med detta fick jag en reaktion jag inte anade: "Christine, ingen ska veta .. snälla". Därför håller jag henne hemlig och jag har frågat om det är ok att skriva om detta utan att berätta vem hon är.
Hennes gärningar är ljus i mörker. "Kom var mitt ljus".
Sen har vi den "andra sorten....."
Männsikor som är fina vänner, medmännskor och gör gott. Med ett varmt innerligt leende och goda värmande ord till tröst och trygghet. Aktiva handlingar som vittnar om att "där finns en jag kan lita på. Tills det verkligen gäller.
Tills det kostar dom det lilla extra... Offret. Då upphör godheten i en trollslag.
Då slocknar ljuset.
Och ofta hör man dom säga till sitt försvar "Men jag har ett ansvar för mig och min familj... jag måste sätt det först"
Och det är helt ok.Det är fullt förståeligt. Men det är just precis det som är skillnaden.
Säg inte att du tänker vara en medvandrare längst hela den mörka vägen om du inte är beredd att gå HELA vägen.
Kanske är det då bättre ett säga att du vandrar med så länge du orkar!
Jag vet att detta låter kargt och hårt. Provocerande.
Att finnas för någon när stormen ryter går väl an. Det kan vara jobbigt i sig. Men när stormen går in i sin andra andning och tar nya tag och det, pga av detta, börjar blåsa i ens eget liv - då vill man in i värmen.
Ofta drar dom sig tillbaka i tysthet ( med hänvisning till citat som ovan) och den behövande lämnas ensam kvar. Ledsen, besviken och mer ensam än tidigare.
Jag har FULL förståelse för att man inte orkar, eller har möjlighet ge det där extra. Det är så vansinnigt svårt. Men då är det ärligare att göra klart det i hyfsad tid INNAN man ingiver hopp i en medmänniska att man tänker gå bredvid och göra sällskap längst den tuffa vägen.
Jag är övertygade att vi alla, var och en av oss är sända för att på olika sätt vara ljus i de mörker som då och då råder. Ibland orkar vi inte. Det är naturligt. Men snälla, ingiv då ingen förhoppning i den som behöver hjälpen.
Säg istället: Jag vandrar en bit på vägen med dig - men jag kanske inte orkar hela.
För du är ljus. Även om du inte ser det själv. För även när du själv sträcker ut din hand brinner det inom dig och en dag kommer du lysa upp en mörk väg för någon annan. Glöm aldrig det!!
Så...
"Kom - var mitt ljus"
Frid
//Christine
Uttrycket "Mycket snack och lite hockey" kan nog summera det hyfsat rättvist.
För visst går det an att göra gott här i välden. Vara en god medmänniska etc. Men den dagen då det krävs det där lilla extra - det är då det gäller. Den dagen när vi måste ställ oss själva och vår egen välfärd, oro och ego åt sidan för en stund - för att underlätta för en medmänniska. Det är då det gäller. Det är då vi brukar rygga undan. Då lämnar vi den behövande för att krypa in i våra trygga bo.
Nöden avslöjar småsintheten.
Jag känner en kvinna som för mig speglar moder Theresa i vår lilla stad. Hon sticker inte ut eller tar plats. Hon verkar i det tysta. På ytan är hon en tyst, tillbakadragen kvinna som sällan höjer rösten eller vill synas på varken det ena eller andra sättet. Av en händelse fick jag en dag en inblick i hennes liv. Hon har öppnat sitt hem för utslagna och i tysthet hjälper om dom genom att ge dom mat, värme, säng och så vidare.. I sitt eget hem. Hon lagar mat som hon i hemlighet ger åt dem som behöver. Åker hem till behövande med mat och hjälper dem komma ihåg sina antabustabletter mm. Hon ger av sin tid då den är som svårast att ge. När arbetsdagen är över. När helgen är här. Tröttheten blir påtaglig och vi andra njuter av vår lediga tid. Då börjar hon åka runt och hjälpa. Hon hyser även sitt hem för barn som har problem. Låter dom bo hos henne så dom ska få landa och kunna komma tillbaka till vardagen med ny kraft... Jag kan skriva löpmeter om detta.
Men när jag "kom på" henne med detta fick jag en reaktion jag inte anade: "Christine, ingen ska veta .. snälla". Därför håller jag henne hemlig och jag har frågat om det är ok att skriva om detta utan att berätta vem hon är.
Hennes gärningar är ljus i mörker. "Kom var mitt ljus".
Sen har vi den "andra sorten....."
Männsikor som är fina vänner, medmännskor och gör gott. Med ett varmt innerligt leende och goda värmande ord till tröst och trygghet. Aktiva handlingar som vittnar om att "där finns en jag kan lita på. Tills det verkligen gäller.
Tills det kostar dom det lilla extra... Offret. Då upphör godheten i en trollslag.
Då slocknar ljuset.
Och ofta hör man dom säga till sitt försvar "Men jag har ett ansvar för mig och min familj... jag måste sätt det först"
Och det är helt ok.Det är fullt förståeligt. Men det är just precis det som är skillnaden.
Säg inte att du tänker vara en medvandrare längst hela den mörka vägen om du inte är beredd att gå HELA vägen.
Kanske är det då bättre ett säga att du vandrar med så länge du orkar!
Jag vet att detta låter kargt och hårt. Provocerande.
Att finnas för någon när stormen ryter går väl an. Det kan vara jobbigt i sig. Men när stormen går in i sin andra andning och tar nya tag och det, pga av detta, börjar blåsa i ens eget liv - då vill man in i värmen.
Ofta drar dom sig tillbaka i tysthet ( med hänvisning till citat som ovan) och den behövande lämnas ensam kvar. Ledsen, besviken och mer ensam än tidigare.
Jag har FULL förståelse för att man inte orkar, eller har möjlighet ge det där extra. Det är så vansinnigt svårt. Men då är det ärligare att göra klart det i hyfsad tid INNAN man ingiver hopp i en medmänniska att man tänker gå bredvid och göra sällskap längst den tuffa vägen.
Jag är övertygade att vi alla, var och en av oss är sända för att på olika sätt vara ljus i de mörker som då och då råder. Ibland orkar vi inte. Det är naturligt. Men snälla, ingiv då ingen förhoppning i den som behöver hjälpen.
Säg istället: Jag vandrar en bit på vägen med dig - men jag kanske inte orkar hela.
För du är ljus. Även om du inte ser det själv. För även när du själv sträcker ut din hand brinner det inom dig och en dag kommer du lysa upp en mörk väg för någon annan. Glöm aldrig det!!
Så...
"Kom - var mitt ljus"
Frid
//Christine
Har du lust att välja president..?
Apropå höga chefer....
.....hur är det egentligen??
Har vi några fördomar eller??
Man brukar säga att den största fördomen av dem alla är tron att man inte har några fördomar.'
Du är en utav ett fåtal utvalda som ska välja en världsledare, en president som ska styra över vår jords alla länder och frambringa fred och välmående bland människor såväl som djur. Du har tre kandidater att välja emellan. Men först vill jag att du svarar på följande fråga:
Om du kände en kvinna som var gravid och hade åtta barn redan, varav tre utav dem är döva, två är blinda, en var efterbliven och kvinnan själv har syfilis. Skulle du rekommendera henne en abort?
Svara först innan du går vidare.
Så vidare till de tre kandidaterna där du ska välja en:
Kandidat 1: Han samarbetar med mutade politiker, konsulterar astrologer och har två älskarinnor vid sidan om. Dessutom kedjeröker han och dricker ett tiotal glas Martini varje dag.
Kandidat 2: Har fått sparken från två arbetsplatser, sover alltid till klockan tolv på dagen, rökte opium under sin ungdomstid på universitet och dricker en hel flaska whiskey varje dag!
Kandidat 3: Har fått en hjälteutmärkelse av sitt land. Är vegetarian, röker inte, dricker inte och har inga skandaler bakom sig.
Vilken av dessa kandidater skulle du välja? (Skrolla sidan ned för svar)
Kandidat 1 heter Franklin D. Roosevelt
Kandidat 2 heter Winston Churchill
Kandidat 3 heter Adolf Hitler
Man ska således inte döma folk efter deras vanor...
Jo, en sak till. . .
Angående aborten - svarade du ja, har du just dödat Beethoven!
FRID
//Christine
Stavfel...
När jag var liten så var jag nästan inte rädd för nånting alls.
Min pappa brakar säga att jag bokstavligt talat klättrade på väggarna. Som tur var så bråkade jag sällan som liten. Jag ville bara kolla upp saker och testa om det funkade. Någon tanke på att jag kunde skada mig fanns nog aldrig där.
Jag klättrade i allt jag såg; berg, träd, gungställningar, master, dagistaket...
Jag minns frihetskänslan jag så totalt upplevde när jag åkte skidor i alla backar jag fick övertalat pappa och mamma att åka i när vi var i fjällen.
När jag var 4 år så var vi i Geilo på skidsemester. Min pappa har alltid varit en duktig skidåkare och hade gett sig sjutton på att jag skulle med i backen. Till min stora glädje! Vi hade redan åkt skidor hemma - fast där var ju backarna små och inte alls branta. Hur som helst så fick vi masat oss upp i nån grön backe för att pappa skulle lära mig skidåkandets underbara konst - på riktigt!!
Ivrig som attans stod jag där med slalomskidor och stavar - jag minns att jag dessutom var väldigt stolt över min Sverigehjälm som var blå med gula ränder...
Nu skulle det bära av i en hiskelig fart.. Pappa var taggad och vi satte igång med skidlektionen.
Men jag kunde inte åka en meter!
Både jag och pappa var förtvivlade. Det gick inte. Varför? Jag var ju inte rädd. Men det gick inte. Pappa stod som ett frågetecken.
Jag vet inte hur han tillslut fann lösningen - den väldigt enkla lösningen - men det var nästan löjligt enkel lösning.
Pappa tog mina stavar. Då hände det grejer!
Det var som om jag aldrig gjort annat. Och innan veckan var slut hade jag dissat dom gröna och blå backarna för att hellre åka i de röda och t.o.m de svarta...
... till min mammas förtvivlade oro....
Vi har fortfarande kvar massa filmer där man ser hur det lyser i ögonen på mig av glädje att få kasta mig ut i farten och friheten i backar som t.o.m. kan vara lite farliga för en liten flicka.
Nu i vuxen ålder har jag funderat över det där ibland. Och den lilla berättelsen säger så mycket om hur jag funkar.
Stavar är ju till för att stötta - hålla balansen. Men dom är också otympliga och kan vara i vägen. Dom hindrade mig!
Jag tror att det är en talande sybolik i det som kan vara en överskrift på min längtan att upptäcka, utforska och inte minst testa allt när jag växte upp - Gud nåde den som hindrade mig att upptäcka livet!!
En gång rymde jag från dagis med en kompis endast driven av en längtan att klättra upp för ett högt berg vi sett från dagisfönstret. Ingen bra idé kanske.. Men frihetskänslan när vi satt och tittade ut över Uddevalla var total. Det var värt allt skäll från dagispersonalen.
Jag var orädd. Men det fanns en sak som gjorde mig rädd. Nu vet jag ordet för det. Det visste jag inte då. Hjälplösheten. När jag inte kunde vara fri så upplevde jag att något var bortom min egen naiva kontroll. Där fanns min Akilleshäl.
En natt vaknade jag.
Jag var liten och vi hade nyligen flyttat från Göteborg till Uddevalla.
Jag vaknade och det var mörkt. Sådär mörkt det bara kan bli på landet. Och det var så tyst. En kall vinternatt.
Jag gick upp ur min säng för att gå till mamma och pappa.
Men ingen var hemma.
Alla var borta.
Jag var ensam!
Jag minns än i dag paniken som spreds i min kropp. En förlamande panik och skräck som inte kan beskrivas med ord. Jag slet ner min jacka och krängde på mig den i sån fart att jag inte märkte att galgen satt kvar. Jag sprang så fort benen bar mig ut i natten. Ut i mörkret. Uti snön... Djup snö.
Bort från det hemska... in i det okända svarta mörker som kanske gömde nån form av hjälp...
Jag hade inte hunnit springa många meter förän jag sprang rätt in i mamma.
Hysteriskt började jag gråta.
Mer av lättnad än av rädsla - misstänker jag.
Mamma hade hjälpt pappa att putta igång bilen som inte startat den morgonen när pappa skulle åka till jobbet. Det var så enkelt.. Men för mig kraschade hela min värld en kort stund. För jag var hjälplös.
Känslan av att omslutas av mammas trygga famn var obeskrivlig. Jag var inte längre hjälplös. Jag var trygg igen!
Kanske har den där rädslan - skräcken - för hjälplöshet - både hjälpt och stjälpt mig under mitt liv. För den lever kvar än idag. Fast nu är den snarare en given del utav mig som jag medvetet ser till att inte utsätta mig för i onödan. Jag har oftast en backup-plan för att aldrig hamna i dom situationerna så jag känner mig hjälplös. Jag vägrar.
I skolan och på dagis behövde aldrig mamma och pappa ta konflikter för mig. Det löste jag på direkten själv. Åter igen på gott och ont. Jag drog mig aldrig för att kasta mig in och avbryta slagsmål.
Min första skoldag fick jag en framtand utslagen för att det var två killar som slogs och en utav dom landade på min tand... Så än idag vittnar en halv framtand i plast om min dumma orädsla som jag bar då.
Men rätt skulle vara rätt!!! Och det gav jag mig aldrig på.
Men nån gång... nån stans... så vände min orädsla. Jag blev istället rädd. Jag hade precis blivit vuxen - och mötte saker som var större än mitt mod.
Det var svårt att hantera. Vart jag än vände mig så mötte jag på "stavar". Hinder. Barriärer. Jag kunde inte kasta bort dessa stavar lika lätt som pappa gjorde med stavarna den där dan när jag var 4 år...
Jag var infängslad i det jag avskydde mest. Hjälplöshet.
Jag kapitulerade och tillät mig vara rädd i många år.
Snabbt hade jag inte bara ett par stavar utan hela mitt liv var inhägnat med tätt stående skidstavar som hindrade mig från att åka. Jag blev stillastående och började frysa. Men världen var kall och farlig. Som en mörk vinternatt man inte ännu lärt känna...
Men hela tiden så stod mamma och pappa där vid min sida (trots att jag var vuxen) med öppen, varm famn. Men jag såg dom inte för alla staver som var i vägen.
Men dom stod kvar. Världen blev kallare och kallare. Jag frös mer och mer.. stavarna blev fler och fler. Men mamma och pappa vägrade att stänga sina famnar. Dom stod där tryggt i den kalla vinternatten... Jag sprang förtvivlat... Hjälplös... Det var ju så kallt och mörkt att jag inte hörde deras rop eller såg dom...
Men så en dag gjorde allt detta mig arg istället för rädd... !! Jag blev förbannad på alla stavar runt mig som höll på att förvandlas till ett gravmonument.... Jag ville inte vara hjälplös mer. Det var inte jag! Jag samlade kraft och slet bort en utav stavarna som hindrade mig från att åka...
Plötsligt - när jag lyckats få bort ett av alla hinder - då såg jag en strimma av värmer leta sig in... Jag sprang för att jag var värd och landade rätt i mamma och pappas varma, trygga famnar.
Jag sprang ifrån att vara fasthållen och när jag äntligen blivit trygg igen så svor jag på att ALDRIG mer låta någon få mig hjälplös. ALDRIG mer!!
Idag har jag stavar när jag åker skidor...
Fast nu är det ju JAG som har kontrollen över dom och jag åker i vilken backe och i vilken hastighet jag vill!!
Frid vänner
//Christine
Min pappa brakar säga att jag bokstavligt talat klättrade på väggarna. Som tur var så bråkade jag sällan som liten. Jag ville bara kolla upp saker och testa om det funkade. Någon tanke på att jag kunde skada mig fanns nog aldrig där.
Jag klättrade i allt jag såg; berg, träd, gungställningar, master, dagistaket...
Jag minns frihetskänslan jag så totalt upplevde när jag åkte skidor i alla backar jag fick övertalat pappa och mamma att åka i när vi var i fjällen.
När jag var 4 år så var vi i Geilo på skidsemester. Min pappa har alltid varit en duktig skidåkare och hade gett sig sjutton på att jag skulle med i backen. Till min stora glädje! Vi hade redan åkt skidor hemma - fast där var ju backarna små och inte alls branta. Hur som helst så fick vi masat oss upp i nån grön backe för att pappa skulle lära mig skidåkandets underbara konst - på riktigt!!
Ivrig som attans stod jag där med slalomskidor och stavar - jag minns att jag dessutom var väldigt stolt över min Sverigehjälm som var blå med gula ränder...
Nu skulle det bära av i en hiskelig fart.. Pappa var taggad och vi satte igång med skidlektionen.
Men jag kunde inte åka en meter!
Både jag och pappa var förtvivlade. Det gick inte. Varför? Jag var ju inte rädd. Men det gick inte. Pappa stod som ett frågetecken.
Jag vet inte hur han tillslut fann lösningen - den väldigt enkla lösningen - men det var nästan löjligt enkel lösning.
Pappa tog mina stavar. Då hände det grejer!
Det var som om jag aldrig gjort annat. Och innan veckan var slut hade jag dissat dom gröna och blå backarna för att hellre åka i de röda och t.o.m de svarta...
... till min mammas förtvivlade oro....
Vi har fortfarande kvar massa filmer där man ser hur det lyser i ögonen på mig av glädje att få kasta mig ut i farten och friheten i backar som t.o.m. kan vara lite farliga för en liten flicka.
Nu i vuxen ålder har jag funderat över det där ibland. Och den lilla berättelsen säger så mycket om hur jag funkar.
Stavar är ju till för att stötta - hålla balansen. Men dom är också otympliga och kan vara i vägen. Dom hindrade mig!
Jag tror att det är en talande sybolik i det som kan vara en överskrift på min längtan att upptäcka, utforska och inte minst testa allt när jag växte upp - Gud nåde den som hindrade mig att upptäcka livet!!
En gång rymde jag från dagis med en kompis endast driven av en längtan att klättra upp för ett högt berg vi sett från dagisfönstret. Ingen bra idé kanske.. Men frihetskänslan när vi satt och tittade ut över Uddevalla var total. Det var värt allt skäll från dagispersonalen.
Jag var orädd. Men det fanns en sak som gjorde mig rädd. Nu vet jag ordet för det. Det visste jag inte då. Hjälplösheten. När jag inte kunde vara fri så upplevde jag att något var bortom min egen naiva kontroll. Där fanns min Akilleshäl.
En natt vaknade jag.
Jag var liten och vi hade nyligen flyttat från Göteborg till Uddevalla.
Jag vaknade och det var mörkt. Sådär mörkt det bara kan bli på landet. Och det var så tyst. En kall vinternatt.
Jag gick upp ur min säng för att gå till mamma och pappa.
Men ingen var hemma.
Alla var borta.
Jag var ensam!
Jag minns än i dag paniken som spreds i min kropp. En förlamande panik och skräck som inte kan beskrivas med ord. Jag slet ner min jacka och krängde på mig den i sån fart att jag inte märkte att galgen satt kvar. Jag sprang så fort benen bar mig ut i natten. Ut i mörkret. Uti snön... Djup snö.
Bort från det hemska... in i det okända svarta mörker som kanske gömde nån form av hjälp...
Jag hade inte hunnit springa många meter förän jag sprang rätt in i mamma.
Hysteriskt började jag gråta.
Mer av lättnad än av rädsla - misstänker jag.
Mamma hade hjälpt pappa att putta igång bilen som inte startat den morgonen när pappa skulle åka till jobbet. Det var så enkelt.. Men för mig kraschade hela min värld en kort stund. För jag var hjälplös.
Känslan av att omslutas av mammas trygga famn var obeskrivlig. Jag var inte längre hjälplös. Jag var trygg igen!
Kanske har den där rädslan - skräcken - för hjälplöshet - både hjälpt och stjälpt mig under mitt liv. För den lever kvar än idag. Fast nu är den snarare en given del utav mig som jag medvetet ser till att inte utsätta mig för i onödan. Jag har oftast en backup-plan för att aldrig hamna i dom situationerna så jag känner mig hjälplös. Jag vägrar.
I skolan och på dagis behövde aldrig mamma och pappa ta konflikter för mig. Det löste jag på direkten själv. Åter igen på gott och ont. Jag drog mig aldrig för att kasta mig in och avbryta slagsmål.
Min första skoldag fick jag en framtand utslagen för att det var två killar som slogs och en utav dom landade på min tand... Så än idag vittnar en halv framtand i plast om min dumma orädsla som jag bar då.
Men rätt skulle vara rätt!!! Och det gav jag mig aldrig på.
Men nån gång... nån stans... så vände min orädsla. Jag blev istället rädd. Jag hade precis blivit vuxen - och mötte saker som var större än mitt mod.
Det var svårt att hantera. Vart jag än vände mig så mötte jag på "stavar". Hinder. Barriärer. Jag kunde inte kasta bort dessa stavar lika lätt som pappa gjorde med stavarna den där dan när jag var 4 år...
Jag var infängslad i det jag avskydde mest. Hjälplöshet.
Jag kapitulerade och tillät mig vara rädd i många år.
Snabbt hade jag inte bara ett par stavar utan hela mitt liv var inhägnat med tätt stående skidstavar som hindrade mig från att åka. Jag blev stillastående och började frysa. Men världen var kall och farlig. Som en mörk vinternatt man inte ännu lärt känna...
Men hela tiden så stod mamma och pappa där vid min sida (trots att jag var vuxen) med öppen, varm famn. Men jag såg dom inte för alla staver som var i vägen.
Men dom stod kvar. Världen blev kallare och kallare. Jag frös mer och mer.. stavarna blev fler och fler. Men mamma och pappa vägrade att stänga sina famnar. Dom stod där tryggt i den kalla vinternatten... Jag sprang förtvivlat... Hjälplös... Det var ju så kallt och mörkt att jag inte hörde deras rop eller såg dom...
Men så en dag gjorde allt detta mig arg istället för rädd... !! Jag blev förbannad på alla stavar runt mig som höll på att förvandlas till ett gravmonument.... Jag ville inte vara hjälplös mer. Det var inte jag! Jag samlade kraft och slet bort en utav stavarna som hindrade mig från att åka...
Plötsligt - när jag lyckats få bort ett av alla hinder - då såg jag en strimma av värmer leta sig in... Jag sprang för att jag var värd och landade rätt i mamma och pappas varma, trygga famnar.
Jag sprang ifrån att vara fasthållen och när jag äntligen blivit trygg igen så svor jag på att ALDRIG mer låta någon få mig hjälplös. ALDRIG mer!!
Idag har jag stavar när jag åker skidor...
Fast nu är det ju JAG som har kontrollen över dom och jag åker i vilken backe och i vilken hastighet jag vill!!
Frid vänner
//Christine
Bildligt talat...
Jag laddar för ett inlägg... som behandlar ett lite tyngre ämne. Medans jag sorterar mina tankar så passar jag på att lägga ut lite bilder jag tycker om!!
Fasters Rockstar Alfred!!
Marcus och Alfred - älskar dom så!!
Holger har duschat... det gillar han sisådär...
Denna dan var det GLAD PÅSK -09!!
Håkan Granqvist i kontakt med sitt alterego ...
Marcus och Håkan jammar.
Kolla vad det står på bänken... Marcus i väntans stund!
Ina i full laddning för sommarens Hippiefest! Nice baby!!! Ehh... Pepsodent kanske?
Marcus i full Hippiefeeling!! Flower Power rocker!!
Marcus med fejkjoint och guran i högsta hugg!!
Några andra Hippies!
Dagen då Marcus gick ur 9:an!!!!
Linds och Marcus.
Monica hade gjort en G-klav av blommor till Marcus på avslutningsdagen. Rocker-fin va!!??
Så här underbart har jag det på jobbet!!!
Fina!!
Mamma, jag och pappa!! Älskar dom!
Jag och min gammelmormor Anna
En tavla jag målat som hänger i Uddevalla kyrka. Jag målade den utifrån Psaltaren 150 efter tips av B. Brodén. Psaltaren 150 är lite utav musikernas bibelvers...
Håkan G gör sin bästa snygg-min!
Anna och jag kramas
Marcus - min stolthet - lirar gura på Torpet...
Mys på Torpet...mitt i skogen... Mohaaaaaaahahahhaha!!!
Jamsession på torpet mitt i natten... Ibland är livet rättvisare än vanligt!!!
Holger - Trött!
Jättetrött...
Ina gör sälen utanför torpet
I svampskogen! Elin och Tindra är på G!
och det gick ju bra! Vi hittade massor!!!!
Tindra och moster visar sina bästa sidor...
... samma sak gällde Elin!
OCH det är viktigt att inte hålla inne på känslorna!!!!
Två fala kvinns!
Älskar dessa tre!!
Pernilla fixar med dukningen hemma hos min pappa
Sedan hittade vi en ros i Helsingör
Ingemar - vi saknar dig!!!
Lillebror Emil har precis blivit pappa till Rockstar Alfred här!!
Marcus och Ina på väg till Liseberg!
Mor och son!!!
Ina äter nåt hälsosamt...
Får reda på hemlighet av Tindra...
Jag älskar denna underbara pojk så enoooormt!!!! Utan konkurrens!!! Mammas stolthet och glädje!!
Jag älskar även dessa små hönor!!
Kräftskiva hos mormor!!!
Fasters Rockstar Alfred!!
Marcus och Alfred - älskar dom så!!
Holger har duschat... det gillar han sisådär...
Denna dan var det GLAD PÅSK -09!!
Håkan Granqvist i kontakt med sitt alterego ...
Marcus och Håkan jammar.
Kolla vad det står på bänken... Marcus i väntans stund!
Ina i full laddning för sommarens Hippiefest! Nice baby!!! Ehh... Pepsodent kanske?
Marcus i full Hippiefeeling!! Flower Power rocker!!
Marcus med fejkjoint och guran i högsta hugg!!
Några andra Hippies!
Dagen då Marcus gick ur 9:an!!!!
Linds och Marcus.
Monica hade gjort en G-klav av blommor till Marcus på avslutningsdagen. Rocker-fin va!!??
Så här underbart har jag det på jobbet!!!
Fina!!
Mamma, jag och pappa!! Älskar dom!
Jag och min gammelmormor Anna
En tavla jag målat som hänger i Uddevalla kyrka. Jag målade den utifrån Psaltaren 150 efter tips av B. Brodén. Psaltaren 150 är lite utav musikernas bibelvers...
Håkan G gör sin bästa snygg-min!
Anna och jag kramas
Marcus - min stolthet - lirar gura på Torpet...
Mys på Torpet...mitt i skogen... Mohaaaaaaahahahhaha!!!
Jamsession på torpet mitt i natten... Ibland är livet rättvisare än vanligt!!!
Holger - Trött!
Jättetrött...
Ina gör sälen utanför torpet
I svampskogen! Elin och Tindra är på G!
och det gick ju bra! Vi hittade massor!!!!
Tindra och moster visar sina bästa sidor...
... samma sak gällde Elin!
OCH det är viktigt att inte hålla inne på känslorna!!!!
Två fala kvinns!
Älskar dessa tre!!
Pernilla fixar med dukningen hemma hos min pappa
Sedan hittade vi en ros i Helsingör
Ingemar - vi saknar dig!!!
Lillebror Emil har precis blivit pappa till Rockstar Alfred här!!
Marcus och Ina på väg till Liseberg!
Mor och son!!!
Ina äter nåt hälsosamt...
Får reda på hemlighet av Tindra...
Jag älskar denna underbara pojk så enoooormt!!!! Utan konkurrens!!! Mammas stolthet och glädje!!
Jag älskar även dessa små hönor!!
Kräftskiva hos mormor!!!
Fler bilder med Gullegrisar!!
Jag och mina gullegrisar - och gullegaltar (Adde- jag minns!!)
Gud va jag ä stolt över er!!!!!!
Frid
//Christine
Gud va jag ä stolt över er!!!!!!
Frid
//Christine
On Stage - No voice!
Bedrövligt!!
Jag är sur på 2 saker just nu. Först så har jag nästan gjort en repris på igår natt. Jag vaknade 5. 30 av att jag hostade och kunde inte somna om. Så här sitter jag och bloggar och i skrivande stund står klockan på 06.08. Sen har jag ingen röst alls. Nattens hosta och gårdagens rep (med ont i halsen) har tagit ut sin rätt. Värkande stämband och ingen röst. Kul... näpp!!
Det är Stage showcase del 2 idag och jag och Pernilla ska sjunga sola på en av låtarna. Jätteroligt - OM JAG BARA KUNDE SJUNGA!!
Ser i alla fall fram emot dagen med eller utan röst. Mina älskningar i Glory var så enormt duktiga på repet igår kväll så jag blir tårögd bara jag tänker på det.
Nedan ser ni lite bilder från repet igår.
Pernilla har SOUL tillsammans med Glory. Vid micken står underbara André och bakaom guran lirar Marcus för fullt!
Marcus började förra vecka i Glory... Underbar kille!!
Älskade vänner. Kvällens solistpar på ena låten som Glory kör!!
Nedan lite olika bilder från igår kväll!!
Nä... nu måste jag sätta på en kanna kaffe!!
Herrens rika frid till er alla
//Christine
Jag är sur på 2 saker just nu. Först så har jag nästan gjort en repris på igår natt. Jag vaknade 5. 30 av att jag hostade och kunde inte somna om. Så här sitter jag och bloggar och i skrivande stund står klockan på 06.08. Sen har jag ingen röst alls. Nattens hosta och gårdagens rep (med ont i halsen) har tagit ut sin rätt. Värkande stämband och ingen röst. Kul... näpp!!
Det är Stage showcase del 2 idag och jag och Pernilla ska sjunga sola på en av låtarna. Jätteroligt - OM JAG BARA KUNDE SJUNGA!!
Ser i alla fall fram emot dagen med eller utan röst. Mina älskningar i Glory var så enormt duktiga på repet igår kväll så jag blir tårögd bara jag tänker på det.
Nedan ser ni lite bilder från repet igår.
Pernilla har SOUL tillsammans med Glory. Vid micken står underbara André och bakaom guran lirar Marcus för fullt!
Marcus började förra vecka i Glory... Underbar kille!!
Älskade vänner. Kvällens solistpar på ena låten som Glory kör!!
Nedan lite olika bilder från igår kväll!!
Nä... nu måste jag sätta på en kanna kaffe!!
Herrens rika frid till er alla
//Christine
Du...
Jag längtar efter dig,
jag saknar dig,
jag tappar orden
när jag ska beskriva hur mycket du betyder för mig,
Det är bara så...
Ja, jag älskar dig helt enkelt...
Vilket är värst?
God morgon... igen!!
Fredagsmorgonsbloggning del 2....
Under min morgonfika kom jag att tänka på en sak. Måste dela det med dig!
Omfamnad av morgonens tystnad satte jag på SVT-play och kollade in reprisen av ett av mina favoritprogram: Kobra.
Avsnittet handlade bl.a. om Nigeria, människorättsrörelsen, slaveri, svält mm...
Vår yttrandefrihet är en en fantastisk välsignelse som jag tror att många av oss tar förgivet och vi blir förbannade när nån antyder att vi inte ska yttra det vi vill. Människor dödas, torteras och fängslas dagligen för att dom yttrycker sina åsikter. Men det är inte det som jag vill dryfta.
Jag satt och funderade på vad jag skulle använda för betraktelse idag innan vi drar igång genrepet med Glory. När jag gick igenom några böcker med olika tänkvärda betraktelser och berättelser så kom en helt annan tanke upp i mitt huvud. Och det är näst, nästa söndagens gudstjänst tema. Domsöndagen.
Domsöndagen är söndagen innan advent och därför kyrkoårets sista söndag. Många tycker att det är ett hemskt tema. Domen. Då ska Jesus, enligt den kristna tron, komma tilbaka och döma mänskligheten efter deras gärningar.
Min bästa vän Ina (som inte är kristen - men ändå tror på "nånting") brukar säga:
"Jag får nog ett paket Rybergs grillkorv i näven och sedan blir det hissen ner..."
Som jag skrattat åt denna kommentar... och Ina, jag e ledsen att förstöra din övertygelse men jag tror du blir utan både grillkorv och hiss..och blir hjärtligt välkomnad in genom Pärleporten!!
Jag har funderat endel kring det där med hur vi alla kommer få stå till svars för våra gärningar. Frågan är då hur detta kommer "rangordnas". Vilket är egentligen VÄRST att göra... vilket är BÄST?
Vi människor har ett socialt system som vi är trygga med och som vi följer med strikt diciplin. Vi ska inte begå brott.
Det kan dom flesta av oss enas om - eller hur?
De flesta människor reagerar mycket stakt om en människa begår ett brott. Den ska straffas utifrån sina gärningar och därmed basta! För det är olagligt att stjäla, slåss, förskingra och fiffla.. FY SKAM!!
Visst är det så?
Männsikan är snabb på att höja sitt varande finger och meddela rätt och fel utifrån våra lagar och förordninar. Vi skvallrar gärna kring detta också och är noga med att kräva att rättmätiga straff ska utfärdas.
Men, det vi inte är så snabba med är att höja samma varnade finger när någon medmänniska utsätts för hemska och förödande brott... såsom utfrysning, osynlighet och liknande.
Jag stod en dag uppe på ett av Uddevallas parkeringsdäck och väntade på att min vän skulle lägga pengar på parkeringsautomaten. Jag såg ner på Kungsgatan och där nere vinglade en man som är en känd A-lagare i stan.
Han var glad i hågen och gcik och nynnade för sig själv. Han störde ingen, utan gick småleende uppför stadens huvudgata. Då fick jag syn på en pappa och hans dotter. Dom stod utanför en affär och åt glass. När den föverförfriskade mannen hade passerat dom så viskade pappan något till flickan och pekade på den påverkade mannen och båda brast ut i en gapskratt. Mitt i skrattet ropar flickan: "Hahah.. kan vi titta på fler såna konstiga"
Jag såg aldrig vad pappan svarade flickan. Men dom gick därifrån - glada i hågn - och deras liv fortsatte torlivtvis som vanligt.
Bara ett par dagar senare kom den överförfriskde mannan till mitt jobb, han är medlem i en av mina körer, och var så ledsen. Just denna dag var han nykter. Han satte dig i en av fåtöljerna och grävde ner ansiktet i händern och grät så han skakade.
"Jag kommer aldrig kunna gå ut på stan utan att vara full. Och jag har inga vänner. Ingen vet vem JAG är men alla vet att jag är fyllegubben på stan och dom tror att jag inte ser när dom skrattar och pekar. Dom vet inte att jag längtar och drömmer som dom... Dom bara skrattar. Men jag ser dom. Jag ser dom. För varje gång som nån hånskrattar eller pekar så blir hålet inom mig större och jag måste dricka mer för att inte känna det. Jag vill inte dö - men ofta undrar jag varför jag ska leva. Kanske är min uppgift i livet att vara narr åt andra?"
Jag visste inte vad jag skulle svara honom. Jag tror jag svamlade nåt i stil med att "Det är okunniga männsikor... bla bla bal..."
Men inom mig rasade en flod av frustration, vrede och sorg. Visst, den gråtande mannen framför mig hade ett förflutet fyllt av småbrott och likande. Han var dömd och straffad för sina brott. Men vem straffar dom som får honom ligga sömnlös på nätterna pga av att dom skrattar åt ( inte med) honom? Ingen. Det är uppenbarligen inte så farligt i vårt samhälle. Det är ju "bara en gammal A-lagare" Eller?
I mannens tårar fanns ett förflutet där han vant sig att år ut och år in bli till allmänt åtjöje pga av sitt missbruk. Sin sjukdom. För alkohlism ÄR en sjukdom. Det är vetenskapligt fastslaget.
Jag tror inte pappan och hans dotter förstod att deras pekande och skrattande skulle vara del i att den alkoholiserade mannen inte skulle kunna sova på hela natten. Jag tror inte att pappan och dottern förstod hur liten och obetydlig dom fick honom att känna sig.Jag tror inte att dm fattade att detta gjorde det ÄNNU svårare för mannen att finna motivation till att ta tag i sitt missbruk....
Jag tror vi en dag får stå till svars för våra gärningar. Och jag tror att brott mot våra medmänniskor är värre än nåt annat.
Om du vågar, orkar, kan: Istället för att skratta ÅT en människa - le mot honom!
Frid
//Christine
Fredagsmorgonsbloggning del 2....
Under min morgonfika kom jag att tänka på en sak. Måste dela det med dig!
Omfamnad av morgonens tystnad satte jag på SVT-play och kollade in reprisen av ett av mina favoritprogram: Kobra.
Avsnittet handlade bl.a. om Nigeria, människorättsrörelsen, slaveri, svält mm...
Vår yttrandefrihet är en en fantastisk välsignelse som jag tror att många av oss tar förgivet och vi blir förbannade när nån antyder att vi inte ska yttra det vi vill. Människor dödas, torteras och fängslas dagligen för att dom yttrycker sina åsikter. Men det är inte det som jag vill dryfta.
Jag satt och funderade på vad jag skulle använda för betraktelse idag innan vi drar igång genrepet med Glory. När jag gick igenom några böcker med olika tänkvärda betraktelser och berättelser så kom en helt annan tanke upp i mitt huvud. Och det är näst, nästa söndagens gudstjänst tema. Domsöndagen.
Domsöndagen är söndagen innan advent och därför kyrkoårets sista söndag. Många tycker att det är ett hemskt tema. Domen. Då ska Jesus, enligt den kristna tron, komma tilbaka och döma mänskligheten efter deras gärningar.
Min bästa vän Ina (som inte är kristen - men ändå tror på "nånting") brukar säga:
"Jag får nog ett paket Rybergs grillkorv i näven och sedan blir det hissen ner..."
Som jag skrattat åt denna kommentar... och Ina, jag e ledsen att förstöra din övertygelse men jag tror du blir utan både grillkorv och hiss..och blir hjärtligt välkomnad in genom Pärleporten!!
Jag har funderat endel kring det där med hur vi alla kommer få stå till svars för våra gärningar. Frågan är då hur detta kommer "rangordnas". Vilket är egentligen VÄRST att göra... vilket är BÄST?
Vi människor har ett socialt system som vi är trygga med och som vi följer med strikt diciplin. Vi ska inte begå brott.
Det kan dom flesta av oss enas om - eller hur?
De flesta människor reagerar mycket stakt om en människa begår ett brott. Den ska straffas utifrån sina gärningar och därmed basta! För det är olagligt att stjäla, slåss, förskingra och fiffla.. FY SKAM!!
Visst är det så?
Männsikan är snabb på att höja sitt varande finger och meddela rätt och fel utifrån våra lagar och förordninar. Vi skvallrar gärna kring detta också och är noga med att kräva att rättmätiga straff ska utfärdas.
Men, det vi inte är så snabba med är att höja samma varnade finger när någon medmänniska utsätts för hemska och förödande brott... såsom utfrysning, osynlighet och liknande.
Jag stod en dag uppe på ett av Uddevallas parkeringsdäck och väntade på att min vän skulle lägga pengar på parkeringsautomaten. Jag såg ner på Kungsgatan och där nere vinglade en man som är en känd A-lagare i stan.
Han var glad i hågen och gcik och nynnade för sig själv. Han störde ingen, utan gick småleende uppför stadens huvudgata. Då fick jag syn på en pappa och hans dotter. Dom stod utanför en affär och åt glass. När den föverförfriskade mannen hade passerat dom så viskade pappan något till flickan och pekade på den påverkade mannen och båda brast ut i en gapskratt. Mitt i skrattet ropar flickan: "Hahah.. kan vi titta på fler såna konstiga"
Jag såg aldrig vad pappan svarade flickan. Men dom gick därifrån - glada i hågn - och deras liv fortsatte torlivtvis som vanligt.
Bara ett par dagar senare kom den överförfriskde mannan till mitt jobb, han är medlem i en av mina körer, och var så ledsen. Just denna dag var han nykter. Han satte dig i en av fåtöljerna och grävde ner ansiktet i händern och grät så han skakade.
"Jag kommer aldrig kunna gå ut på stan utan att vara full. Och jag har inga vänner. Ingen vet vem JAG är men alla vet att jag är fyllegubben på stan och dom tror att jag inte ser när dom skrattar och pekar. Dom vet inte att jag längtar och drömmer som dom... Dom bara skrattar. Men jag ser dom. Jag ser dom. För varje gång som nån hånskrattar eller pekar så blir hålet inom mig större och jag måste dricka mer för att inte känna det. Jag vill inte dö - men ofta undrar jag varför jag ska leva. Kanske är min uppgift i livet att vara narr åt andra?"
Jag visste inte vad jag skulle svara honom. Jag tror jag svamlade nåt i stil med att "Det är okunniga männsikor... bla bla bal..."
Men inom mig rasade en flod av frustration, vrede och sorg. Visst, den gråtande mannen framför mig hade ett förflutet fyllt av småbrott och likande. Han var dömd och straffad för sina brott. Men vem straffar dom som får honom ligga sömnlös på nätterna pga av att dom skrattar åt ( inte med) honom? Ingen. Det är uppenbarligen inte så farligt i vårt samhälle. Det är ju "bara en gammal A-lagare" Eller?
I mannens tårar fanns ett förflutet där han vant sig att år ut och år in bli till allmänt åtjöje pga av sitt missbruk. Sin sjukdom. För alkohlism ÄR en sjukdom. Det är vetenskapligt fastslaget.
Jag tror inte pappan och hans dotter förstod att deras pekande och skrattande skulle vara del i att den alkoholiserade mannen inte skulle kunna sova på hela natten. Jag tror inte att pappan och dottern förstod hur liten och obetydlig dom fick honom att känna sig.Jag tror inte att dm fattade att detta gjorde det ÄNNU svårare för mannen att finna motivation till att ta tag i sitt missbruk....
Jag tror vi en dag får stå till svars för våra gärningar. Och jag tror att brott mot våra medmänniskor är värre än nåt annat.
Om du vågar, orkar, kan: Istället för att skratta ÅT en människa - le mot honom!
Frid
//Christine
Hostblogg
Jag vaknade strax innan fyra av att jag hostade. Eller.. hostar är väl snarare rätt böjning av ordet. Mycket tröttsamt.
Men det ger utrymme för funderingar och det tror jag att jag behöver - fast, jag kanske inte behöver funderingar utan snarare lösningar på dessa.
Gårdagen var nyttig för mig. Av många skäl. Det var något märkligt "sken" över hela dagen igår. Oanade möten med människor, oanade tankar och framför allt oanade svar på saker jag grubblat på.
Jag hade massa på jobbet att förbereda. Förra veckans sjukfrånvaro har gjort att det är massor utanför det vanliga schemat som måste göras.
När jag var påväg till jobbet igår så ringde en vän jag inte talat md på länge. Lite lustigt, med tanke på att först i förrgår så fick jag tillbaka mitt gamla telefonnummer. Så.. det hade ju räckt att personen valt att ringa ett dygn innan - så hade det inte funkat.
Det första han berättar är att det är ett musikjobb på G och att han vill att vi ska träffas för att snacka om detta. Min fösta reaktion blev att "Nääää... jag orkar inte med nåt nytt nu när det är så mycket annat med jobbet och saker runt."
Men... när han förklarat färdigt så infann sig en sån där sällsynt känsla. En känsla man bevarar nära sitt hjärta som bara sprudlar av glädje och overklig förväntan.
Jag la på luren och tänkte "Vem ska jag ringa och berätta det för först!!!!!!"
Men jag gjorde inte det. Och det känns så rätt. För just nu är detta nånting som jag kan få ha inom mig själv ett tag. Låta det få vila där och bara vara min lycka. Bara min! Och jag tänker njuta av denna stunden en tid framöver nu och först smälta det, sedan fröjdas av glädjen och när det börjar närma sig... då kanske jag delar med mig av det... Men nu är denna lyckan vilande i mitt hjärta och i mitt sinne och där ska den få vila ett tag!!! Jag är så lyckligt lottad!
När jag landat från detta så ilade jag till kyrkan och började knattra på stämmor för PLUS-gymnasiekören.
Jag blev glatt avbruten av Ina och mina favorittöser "Mosters hönor" som kom på spontant studiebesök på jobbet.
Och med deras stärkande energi gick dagen fort framåt. Först PLUS-kören och sedan Sarons Liljor. Nedan sitter några av dom och väntar på lite info inför söndagens medverkan i Söder Tulls gudstjänst.
När jag kom hem var jag trött som få. Funderingarna kom tillbaka och jag hade inte kust att vara social alls.
Jag kan bli jobbigt såna där stunder. Dra mig undan och liksom nästan mota bort folk.
Jag gick och la mig för att hostande vakna förut , strax innan 4....
Nu har jag bearbetat mina grubblerier lite och jag inser att vissa saker - helt andra än de som beskrivs ovan - måste jag ta tag i omedelbart. Har ett par timmar på mig nu innan jobbet och allt vad det innebär med konfirmander och genrep inför morgondagens STAGE showcase del 2!! Tur att kaffet är klart för detta blir en trött fredag med tankar till morgonfikat!
Så, god morgon vänner och jag önskar er alla en dag i Herrens rika frid
//Christine
Men det ger utrymme för funderingar och det tror jag att jag behöver - fast, jag kanske inte behöver funderingar utan snarare lösningar på dessa.
Gårdagen var nyttig för mig. Av många skäl. Det var något märkligt "sken" över hela dagen igår. Oanade möten med människor, oanade tankar och framför allt oanade svar på saker jag grubblat på.
Jag hade massa på jobbet att förbereda. Förra veckans sjukfrånvaro har gjort att det är massor utanför det vanliga schemat som måste göras.
När jag var påväg till jobbet igår så ringde en vän jag inte talat md på länge. Lite lustigt, med tanke på att först i förrgår så fick jag tillbaka mitt gamla telefonnummer. Så.. det hade ju räckt att personen valt att ringa ett dygn innan - så hade det inte funkat.
Det första han berättar är att det är ett musikjobb på G och att han vill att vi ska träffas för att snacka om detta. Min fösta reaktion blev att "Nääää... jag orkar inte med nåt nytt nu när det är så mycket annat med jobbet och saker runt."
Men... när han förklarat färdigt så infann sig en sån där sällsynt känsla. En känsla man bevarar nära sitt hjärta som bara sprudlar av glädje och overklig förväntan.
Jag la på luren och tänkte "Vem ska jag ringa och berätta det för först!!!!!!"
Men jag gjorde inte det. Och det känns så rätt. För just nu är detta nånting som jag kan få ha inom mig själv ett tag. Låta det få vila där och bara vara min lycka. Bara min! Och jag tänker njuta av denna stunden en tid framöver nu och först smälta det, sedan fröjdas av glädjen och när det börjar närma sig... då kanske jag delar med mig av det... Men nu är denna lyckan vilande i mitt hjärta och i mitt sinne och där ska den få vila ett tag!!! Jag är så lyckligt lottad!
När jag landat från detta så ilade jag till kyrkan och började knattra på stämmor för PLUS-gymnasiekören.
Jag blev glatt avbruten av Ina och mina favorittöser "Mosters hönor" som kom på spontant studiebesök på jobbet.
Och med deras stärkande energi gick dagen fort framåt. Först PLUS-kören och sedan Sarons Liljor. Nedan sitter några av dom och väntar på lite info inför söndagens medverkan i Söder Tulls gudstjänst.
När jag kom hem var jag trött som få. Funderingarna kom tillbaka och jag hade inte kust att vara social alls.
Jag kan bli jobbigt såna där stunder. Dra mig undan och liksom nästan mota bort folk.
Jag gick och la mig för att hostande vakna förut , strax innan 4....
Nu har jag bearbetat mina grubblerier lite och jag inser att vissa saker - helt andra än de som beskrivs ovan - måste jag ta tag i omedelbart. Har ett par timmar på mig nu innan jobbet och allt vad det innebär med konfirmander och genrep inför morgondagens STAGE showcase del 2!! Tur att kaffet är klart för detta blir en trött fredag med tankar till morgonfikat!
Så, god morgon vänner och jag önskar er alla en dag i Herrens rika frid
//Christine
Så duktiga!!
Har precis haft första repetitionen med en ny kör med ungdomar från PLUS-gymnasiets musikprogram här i stan.
Det hade blivit något fel så det dök bara upp 6 tappra brudar. Så jag kallade in min vapendragare Pernilla som fick axla alt-stämmen.
Men kära nån så duktiga dom är!!
Imponerande!!
Det var inget tjafs eller vel och tålamdet verkade vara som gjutet i dem.
Jag hade skrivit ett rätt svårt körarrangemang till den första låten, men trots svåra stämmor så gick det som smort.
Jag är så glad och detta gav mig verkligen massa ny inspiration och energi.
Imorgon är det Glorys genrep och jag känner att detta kommer vi fixa galant!
Kära nån - jag har verkligen världens bästa jobb!!!
Nu ska jag upp till kyrkan igen och rigga upp alla mikrofoner och annat inför sarons Liljors repetition ikväll!!
Frid
//Christine
Det hade blivit något fel så det dök bara upp 6 tappra brudar. Så jag kallade in min vapendragare Pernilla som fick axla alt-stämmen.
Men kära nån så duktiga dom är!!
Imponerande!!
Det var inget tjafs eller vel och tålamdet verkade vara som gjutet i dem.
Jag hade skrivit ett rätt svårt körarrangemang till den första låten, men trots svåra stämmor så gick det som smort.
Jag är så glad och detta gav mig verkligen massa ny inspiration och energi.
Imorgon är det Glorys genrep och jag känner att detta kommer vi fixa galant!
Kära nån - jag har verkligen världens bästa jobb!!!
Nu ska jag upp till kyrkan igen och rigga upp alla mikrofoner och annat inför sarons Liljors repetition ikväll!!
Frid
//Christine
Ibland...
Ibland är saker så tunga att man inte orkar tänka på det...
... så tunga att man inte orkar lösa det...
... så tunga att man ändå löser det för att slippa det...
... så tunga att man tillslut inte har tårar kvar...
... så tunga att man inte tror att det nånsin kan gå över.
... så tunga att man VET att ingen i hela världen förstå!
... men man får ju fortsätta bära, hur tungt det än är.
... så tunga att man inte orkar lösa det...
... så tunga att man ändå löser det för att slippa det...
... så tunga att man tillslut inte har tårar kvar...
... så tunga att man inte tror att det nånsin kan gå över.
... så tunga att man VET att ingen i hela världen förstå!
... men man får ju fortsätta bära, hur tungt det än är.
Du är speciell!
Du betyder så otroligt mycket för mig och jag finner inte ord egentligen.
Tack för att du är just precis den du är!!
Jag skulle kunna skriva flera mil av text för att beskriva det utrymme du tagit i mitt hjärta men... det är nog onödigt.
För det finns en liten mening som förklarar och beskriver allt.
En mening som så ofta missbrukas.
Men inte nu.
Jag älskar dig!
En kulturgärning....
Jag vet... jag har dååååålig humor och ofta fattar jag inte ens själv vad jag skrattar åt. men... jag bara MÅSTE dela denna underbara lilla sak med er. Skriven av Claes Eriksson och kan vara en pik åt det eviga bevarandet av allt mellan himmel och jord i kulturvärlden. Väl bekomme!
EN KULTURGÄRNING
En kulturgärningsman funderar
Hej!
Jag är med i musikgruppen Sträckbånk.
Vi sjunger bortglömda dränglåtar från medeltiden.
Det är fruktansvärt jobbigt.
Så fort vi lärt oss en låt måste vi glömma bort den.
Annars fungerar ju inte konceptet.
Sen måste vi lära oss en ny låt.
Och glömma bort den.
Så håller det på.
VI har inga spelningar.
Vi har inte haft en enda.
Hittils.
Men vi håller på ändå.
Annars skulle ju ingen göra detta.
Som vi gör.
Det är en kulturgärning.
Eller hur?
Ja visst fan är det det.
Men ibland känns det...
Ja ibland känns det faktiskt...
Hur ska jag säga?
Ibland känns det...
otacksamt.
Funderingarnas natt...
Inser nu...
... att detta kommer bli en funderingarnas natt. Jag måste ta beslut. Ett ordentligt beslut. Kan inte vela så här längre...
Måste rannsaka mig själv en gång för alla och komma fram till det jag ska hålla fast vid.
Jag känner inte igen mig själv. Känner inte igen osäkerheten.
Det var ju därför jag en gång bestämde mig.... för att slippa ha nätter som dessa.
Jag verkligen hatar det.
Imorgon ska jag vara ledig. Försvinna in i det kreativa. Bara vara mitt vanliga jag - i den mån det går. Utan funderingar. Fokusera igen. Som vanligt!!
Ska skriva klart texter, måla klart en tavla och baka massa bullar och bröd. Hänga med mina polare och försöka bli trygg i det beslut jag nu ska bestämma mig för.
Vilken TUR jag har mina vänner. Vilken TUR att jag är så in i norden envis så jag VET att om jag bestämmer mig - då håller jag fast vid det!!
Tror att det blir en sväng till Saronhuset också.
Nu är jag TRÖTT på att vara ambivalent och osäker. Det är inte jag!!! Jag behöver hitta mig själv igen!!
Så, Gud , led mig i detta och hjälp mig ta rätt beslut!
Frid i skydd av natten
//Christine
Men det blir en lång natt.
... att detta kommer bli en funderingarnas natt. Jag måste ta beslut. Ett ordentligt beslut. Kan inte vela så här längre...
Måste rannsaka mig själv en gång för alla och komma fram till det jag ska hålla fast vid.
Jag känner inte igen mig själv. Känner inte igen osäkerheten.
Det var ju därför jag en gång bestämde mig.... för att slippa ha nätter som dessa.
Jag verkligen hatar det.
Imorgon ska jag vara ledig. Försvinna in i det kreativa. Bara vara mitt vanliga jag - i den mån det går. Utan funderingar. Fokusera igen. Som vanligt!!
Ska skriva klart texter, måla klart en tavla och baka massa bullar och bröd. Hänga med mina polare och försöka bli trygg i det beslut jag nu ska bestämma mig för.
Vilken TUR jag har mina vänner. Vilken TUR att jag är så in i norden envis så jag VET att om jag bestämmer mig - då håller jag fast vid det!!
Tror att det blir en sväng till Saronhuset också.
Nu är jag TRÖTT på att vara ambivalent och osäker. Det är inte jag!!! Jag behöver hitta mig själv igen!!
Så, Gud , led mig i detta och hjälp mig ta rätt beslut!
Frid i skydd av natten
//Christine
Men det blir en lång natt.
Gör det ändå!
Det finns en människa som inspirerat mig mer än någon annan.
Moder Theresa!
Moder Theresa!
Hon fanns där ingen annan ville vara , bland de människor ingen vill ha eller veta av. Trots all grym misär hon dag ut och dag in mötte och upplevde så fortsatte hon - ända in i döden - att göra gott!
Endast gott!
Moder Theresa skrev en dikt som jag alltid bär med mig i hjärtat. Den stärker och den tröstar!
Människor är ofta oförnuftiga,
ologiska och självcentrerande;
Förlåt dem i alla fall.
ologiska och självcentrerande;
Förlåt dem i alla fall.
Om du är vänlig,
kan människor anklaga dig för att ha dolda, själviska motiv;
Var vänlig i alla fall.
Om du är framgångsrik,
kommer du att vinna några falska vänner och sanna fiender;
Var framgångsrik i alla fall.
Det du ägnar år åt att bygga upp,
kan någon förstöra över en natt;
Bygg upp i alla fall.
Om du finner ro och lycka
kan de bli avundsjuka;
Var lycklig i alla fall.
Det goda du gör idag,
kommer människor ofta
att glömma i morgon;
Gör gott i alla fall.Ge värden det bästa du har
och det kommer aldrig att vara nog;
Ge världen det bästa du har i alla fall.
För du förstår: till syvende och sist
är det mellan dig och Gud;
Det var aldrig mellan dig och dem i alla fall.
Vi möter alla på elände och förtvivland i våra liv. Vissa mer - vissa mindre. Men det PÅVERKAR oss enormt. Vi vill inte alltid erkänna det varken för oss själva eller andra i vissa lägen.
Det märkligaste av allt är att den vanligaste reaktionen är en rädsla som gör att vi förstör för oss själva.
Det är svårt att veta hur man ska göra.
Ibland så kan man möta fantastiska mljligheter i livet men man får för sig att strunta i det och istället blunda av rädsla för att behöva bli sårad och skadad pånytt.
Vilket är egentligen det bästa att göra?
Ska man fly eller illa fäkta?
Om man tar det stora beslutet att börja fäkta (om än illa) så stöter man genast på nästa problem. Minsta lilla obehagskänsla av att man kan bli sårad i striden gör att man börjar sänka garden och sakta men säkert backa.
Sen är det ju så att människor runt en också är rädda. Det är jättesvårt då att strida tillsammans - för man måste i första hand rädda sig själv. Eller?
Eller är det kanske inte alls så? Kan lösningen ligga i att man tillsammans visar att man är beredd att ta en fight för varandra? Faller den ena så fångar den andra... väl? Inte?
Men... då landar man ju direkt tillbaka på det eviga bereppet tillit. Och om man är sårad i strid en gång - då är tilliten det också.
Personligen har jag inga svar eller lösningar på detta. Jag vet bara att personligen så måste jag vara hyfsat trygg för att våga våga. Jag fixar inte osäkerhet och förvirrning. Jag fixar kaos och problemlösning. Jag fixar raka rör och snabba kast, stress, press och vilda chansningar. men jag fixar inte att vara otrygg. Då rämnar allt och jag tappar mitt svärd och striden är över.
Men jag borde nog läsa Moder Theresas dikt flera gånger om dagen. Pränta in hennes budskap:
Gör det ändå Christine!!!
Gör det ändå Christine!!!
Kan det vara så enkelt att om JAG "gör det ändå" trots att jag inte vågar - kan det inspirera till att andra vågar?
Jag ska i alla fall fundera på saken och med lite tur kanske jag fixar det!! För det är ju det jag vill - nu handlar det om att våga, hoppas och tro!!
Jag ska försöka "Göra det ändå"!
Frid
//Christine
Då känner man livet i sig!
I skrivande stund är livet underbart!!
Finns det nåt bättre än sitta med underbar musik i bakgrunden och fundera på kommande blogginlägg samtidigt som Marcus och Kevin kompar på gitarrerna till bakgundsmusiken och jammar loss i fullständig feeling och samtidigt ligger Holger bredvid och snarkar. Nu är det mysigt!!!
Puss och frid
//Christine Kristyr i bloggbestyr
Finns det nåt bättre än sitta med underbar musik i bakgrunden och fundera på kommande blogginlägg samtidigt som Marcus och Kevin kompar på gitarrerna till bakgundsmusiken och jammar loss i fullständig feeling och samtidigt ligger Holger bredvid och snarkar. Nu är det mysigt!!!
Puss och frid
//Christine Kristyr i bloggbestyr
Synd
Vi har alla hört begreppet synd i något sammanhang.
"Men det var ju synd..." säger man ibland om något går fel eller inte blir som vi har änkt oss.
Men den synd vi alla är mest vana vid är det kyrkliga, kistna begreppet SYND!
Många ryggar tillbaka när man talar om den "kristna synden". SYND, Detta ord som blivit svart, sakamligt och ack så mörkt!
Men vad står det egentligen för? Är grundmeningen för orset synd synonymt med mörker, ondska och elände.
Inte alls!!
För grundbetydelsen av ordet är egentligen hebreiska och betyder "att missa målet". Lustigt nog är den en gammal sport-term inom bågskytte och innebar att alla träffar som inte var mitt i prick omnämndes som synd. För dom "missade målet".
Vi missar alla målet ibland. Jag kan bara tala för min egen del och jag vill påstå att jag missar målet OFTA på olika sätt och av olika anledningar.
Kanske ska vi försöka skaka av oss den tunga mörka syndens ok , och låt oss istället lära oss vara medvetna om våra mål och tillåta oss att missa dom då och då för att i nästa försök sikta rakare och hamna närmre de mål vi så gärna vill nå!!
Men Ensam är och förblir aldrig stark!!
Därför blir våra liv lättare om vi ber om hjälp och försöker nå våra mål tillsammans!!!
... och visst blir resan mot målet roligare och mer inspirerande med sällskap??
Frid
//Christine
"Men det var ju synd..." säger man ibland om något går fel eller inte blir som vi har änkt oss.
Men den synd vi alla är mest vana vid är det kyrkliga, kistna begreppet SYND!
Många ryggar tillbaka när man talar om den "kristna synden". SYND, Detta ord som blivit svart, sakamligt och ack så mörkt!
Men vad står det egentligen för? Är grundmeningen för orset synd synonymt med mörker, ondska och elände.
Inte alls!!
För grundbetydelsen av ordet är egentligen hebreiska och betyder "att missa målet". Lustigt nog är den en gammal sport-term inom bågskytte och innebar att alla träffar som inte var mitt i prick omnämndes som synd. För dom "missade målet".
Vi missar alla målet ibland. Jag kan bara tala för min egen del och jag vill påstå att jag missar målet OFTA på olika sätt och av olika anledningar.
Kanske ska vi försöka skaka av oss den tunga mörka syndens ok , och låt oss istället lära oss vara medvetna om våra mål och tillåta oss att missa dom då och då för att i nästa försök sikta rakare och hamna närmre de mål vi så gärna vill nå!!
Men Ensam är och förblir aldrig stark!!
Därför blir våra liv lättare om vi ber om hjälp och försöker nå våra mål tillsammans!!!
... och visst blir resan mot målet roligare och mer inspirerande med sällskap??
Frid
//Christine
Fobi
Jag har tidigare skämtat om hypokondri och baciller i imlägg här på bloggen.
Men nu vill jag ta upp ett för mig väldigt viktigt ämne. Fobi!
Först vill jag understryka en viktig sak. Rädsla och fobi är INTE samma sak. Låt mig vara övertydlig i detta!
Ordet Fobi kommer ifrån grekiskan och betyder "Fruktan" - en rädsla BORTOM KONTROLL som inkräktar på det dagliga livet.
Fobikänsla är ofta sammankopplat med en orealistisk flykträdsla som gör att man måste ta sig ur situationen som skrämmer - nästan till vilket pris som helst.. Det känns som man är i ett livshotande tillsånd.
Jag lider tyvärr av en stark fobi. Det är lite bättre nu än vad det var för några år sedan. Tack vare handspriten!! Min fobi heter emetofobi och det är för invecklad för att kortfattat berätta om. Precis som alla andra fobier!!
Så, om intresse finns hittar du svaren på länken HÄR!
Respektera andras räslor och fobier - en dag kanske du sjäv behöver bli förstådd och respekterad i något bara du själv förstår och fruktar!
All frid med önskan om en underbar helg
//Christine
Men nu vill jag ta upp ett för mig väldigt viktigt ämne. Fobi!
Först vill jag understryka en viktig sak. Rädsla och fobi är INTE samma sak. Låt mig vara övertydlig i detta!
Ordet Fobi kommer ifrån grekiskan och betyder "Fruktan" - en rädsla BORTOM KONTROLL som inkräktar på det dagliga livet.
Fobikänsla är ofta sammankopplat med en orealistisk flykträdsla som gör att man måste ta sig ur situationen som skrämmer - nästan till vilket pris som helst.. Det känns som man är i ett livshotande tillsånd.
Jag lider tyvärr av en stark fobi. Det är lite bättre nu än vad det var för några år sedan. Tack vare handspriten!! Min fobi heter emetofobi och det är för invecklad för att kortfattat berätta om. Precis som alla andra fobier!!
Så, om intresse finns hittar du svaren på länken HÄR!
Respektera andras räslor och fobier - en dag kanske du sjäv behöver bli förstådd och respekterad i något bara du själv förstår och fruktar!
All frid med önskan om en underbar helg
//Christine
Du som har mitt hela hjärta
En folkvisa som rymmer så mycket i en enkel text. Jag ÄLSKAR den!!
Du som har mitt hela hjärta
du som utgör all min fröjd
Kom och lindra du min smärta
utan dig är jag ej nöjd
Jag må så i mörkret vandra
med mitt får jag vilse går
När jag ser att alla andra
var och en sin maka får
Varför dröjer du så länge
varför oroar du mig så
När jag saknar ditt umgänge
varför ska jag leva då
Döden må mig hädan taga
livet är en börda svår
Jag må följa dina lagar
i min första ungdomsvår
Fast jag må mig munter visa
när jag uti sällskap är
Kan det ej den oro lisa
som jag i mitt hjärta bär
Munnen ler, men hjärtat det svider
och jag säger att jag är nöjd
Fast jag uti tysthet lider
överlämnar all min fröjd
Du som har mitt hela hjärta
du som utgör all min fröjd
Kom och lindra du min smärta
utan dig är jag nöjd
du som utgör all min fröjd
Kom och lindra du min smärta
utan dig är jag ej nöjd
Jag må så i mörkret vandra
med mitt får jag vilse går
När jag ser att alla andra
var och en sin maka får
Varför dröjer du så länge
varför oroar du mig så
När jag saknar ditt umgänge
varför ska jag leva då
Döden må mig hädan taga
livet är en börda svår
Jag må följa dina lagar
i min första ungdomsvår
Fast jag må mig munter visa
när jag uti sällskap är
Kan det ej den oro lisa
som jag i mitt hjärta bär
Munnen ler, men hjärtat det svider
och jag säger att jag är nöjd
Fast jag uti tysthet lider
överlämnar all min fröjd
Du som har mitt hela hjärta
du som utgör all min fröjd
Kom och lindra du min smärta
utan dig är jag nöjd
Fotspår i sanden
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig som mest."
HERREN svarade: "Mitt kära barn, jag skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår och hade det som svårast - då bar jag dig."
Så äkta...
Det känns märkligt äkta. Så menat och så rätt.
När man förälskar sig i en viss verklighet känns livet rättvist och man ser att hoppet finns där.
Kanske för alltid...?
Jag vill tro att det är så.. Nej, jag TROR att det är så.
Ja, detta är kryptiskt men det är egentligen väldigt enkelt.
Jag är förälskad i en verklighet som jag aldrig vill släppa!!!
Fantastiskt, eller hur??
När man förälskar sig i en viss verklighet känns livet rättvist och man ser att hoppet finns där.
Kanske för alltid...?
Jag vill tro att det är så.. Nej, jag TROR att det är så.
Ja, detta är kryptiskt men det är egentligen väldigt enkelt.
Jag är förälskad i en verklighet som jag aldrig vill släppa!!!
Fantastiskt, eller hur??
När det är tungt...
Psalm 779 i Sv. Psalmboken
När livet inte blir som vi har tänkt oss.
Vad gör vi med vår bitterhet och skam?
Om hoppets Gud får bära oss igenom,
kan trots allt något nytt få växa fram.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.
På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin.
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.
Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.
När livet inte blir som vi har tänkt oss.
Vad gör vi med vår bitterhet och skam?
Om hoppets Gud får bära oss igenom,
kan trots allt något nytt få växa fram.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.
På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin.
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.
Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.
Gud så bra sagt!!
Fick ett mail idag som jag bara MÅSTE dela med mig av!!
Till alla som fyllt 30 år!
Får sig en liten funderare...
Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer, förälskelser och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop.
Eftersom du är en av dem. Grattis!!!
Till alla som fyllt 30 år!
Får sig en liten funderare...
Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss, som var barn på 40-talet, 50-talet, 60-talet, och 70-talet inte ha överlevt.
Våra sängar var målade med blybaserad färg.
Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm.
Vi drack vatten från trädgårdsslangen.
Våra sängar var målade med blybaserad färg.
Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm.
Vi drack vatten från trädgårdsslangen.
Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte.
Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon dog av det.
Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.
Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen - ingen hade mobiltelefon.
Vi hade ingen Playstation, Nintendo eller X-boxar - i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, hemdatorer eller chatrooms på Internet.
Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem!
Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor! Inga andra kunde få skulden - bara vi själva.
Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.
Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna.
Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.
Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, de fick helt enkelt gå om ett år.
Vi fick äta jordnötter.
Åkte bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen.
Fick aldrig skjuts utan fick ta oss själva gående eller per cykel. Ritade med tuschpennor med ämnen som är förbjudna idag.Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer, förälskelser och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop.
Eftersom du är en av dem. Grattis!!!
Hoppa.....s
Någon har räknat ut antalet celler i en människas kropp. Det är en ofattbart stor siffra.
Människans kropp har 50 billioner celler ( 1 billjon = tusen miljarder).
Varje sådan cell består av vibrerande energi. Ständigt vibrerande energi.
Man vet också att tankar på samma sätt är mätbar vibreande energi.
Varje tanke jag tänker (tankens energivibrationer) har en omedlbar och direkt verkan på samtliga celler i min kropp.
Min attityd och mina tankar finns och lever i varenda en av kroppens celler.
Med andra ord:
"Genom varje tanke jag tänker påverkar jag den jag är!
Samtidigt är allting i min kropp i ständig förändring. Just nu förändras millioner och åter millioner av mina celler.
I denna sekund!
Man vet att 98 % av atomerna i kroppens celler byts ut under ett år.
Vårt skelett restaureras helt och fullt var tredje månad.
Vår hud är ny och utbytt var fjärde vecka.Vår slemhinna i magen är ny och utbytt var femte dag.
Hla min kropp är "ny" på två år.
varje atom, varje molekyl och varje cell är utbytt och ny.
Jag är inte samma människa idag som jag var igår! "
Ur: Att välja glädje Av: Kay Pollak
Intressant, eller hur?? Detta har hjälpt mig oerhört. För vi ÄR nya människor med nya möjligheter varje dag... Var enda dag... Det är stort!
Likadant tror jag det är med våra psykiska och känslomässiga register, Var dag är ny. Och man har alltid själv ett val hur man förvaltar den.
Ibland kan livet ge oss möjligheter och upplevelser vi inte kunde vänta oss och vår logiska sida riskerar ta över.
Precis som kroppen så tror jag vårt intre förnyas med hopp varje dag.
Men vi är duktiga på att krossa vårt hopp, vår tro...
änk om man kunde ta till vara och fokucera på det GODA lika mycket som man engagerar sig i problem och i vissa fll ytligare ting.
Om man vågar hoppa, hoppas...Hoppar!! Då kanske man landar i det nya.. det sanna och det goda som man aldrig annars skulle nå om man stod still.
Människans kropp har 50 billioner celler ( 1 billjon = tusen miljarder).
Varje sådan cell består av vibrerande energi. Ständigt vibrerande energi.
Man vet också att tankar på samma sätt är mätbar vibreande energi.
Varje tanke jag tänker (tankens energivibrationer) har en omedlbar och direkt verkan på samtliga celler i min kropp.
Min attityd och mina tankar finns och lever i varenda en av kroppens celler.
Med andra ord:
"Genom varje tanke jag tänker påverkar jag den jag är!
Samtidigt är allting i min kropp i ständig förändring. Just nu förändras millioner och åter millioner av mina celler.
I denna sekund!
Man vet att 98 % av atomerna i kroppens celler byts ut under ett år.
Vårt skelett restaureras helt och fullt var tredje månad.
Vår hud är ny och utbytt var fjärde vecka.Vår slemhinna i magen är ny och utbytt var femte dag.
Hla min kropp är "ny" på två år.
varje atom, varje molekyl och varje cell är utbytt och ny.
Jag är inte samma människa idag som jag var igår! "
Ur: Att välja glädje Av: Kay Pollak
Intressant, eller hur?? Detta har hjälpt mig oerhört. För vi ÄR nya människor med nya möjligheter varje dag... Var enda dag... Det är stort!
Likadant tror jag det är med våra psykiska och känslomässiga register, Var dag är ny. Och man har alltid själv ett val hur man förvaltar den.
Ibland kan livet ge oss möjligheter och upplevelser vi inte kunde vänta oss och vår logiska sida riskerar ta över.
Precis som kroppen så tror jag vårt intre förnyas med hopp varje dag.
Men vi är duktiga på att krossa vårt hopp, vår tro...
änk om man kunde ta till vara och fokucera på det GODA lika mycket som man engagerar sig i problem och i vissa fll ytligare ting.
Om man vågar hoppa, hoppas...Hoppar!! Då kanske man landar i det nya.. det sanna och det goda som man aldrig annars skulle nå om man stod still.
Bacillen och jag
Hur i hela friden kan en bacill man inte ens kan se ställa till så mycket elände med mig och övriga människor?
Denna lilla lömska varelse har flyttat in i min privata ägodel - den sk. kroppen - och börjat föröka sig med allt den ser och finner trevlig. Resultatet är att jag är tvärförkyld och inte orkar ett dyft!
Jag blir så irriterad. Var denna bacill tvunget nödvändig att välja mig av allt som lever på vår planet.
Nu menar jag inte att jag önskar nån annan varelse sjukdom ... men kan den inte livnära sig på löv eller nåt istället. Varför tycker den om just mig??!!
Man kan inte heller göra slut med bacillen. Näpp.. Jag måste helt enkelt uthärda tills den tröttnar och ger sig av på eget bevåg.
Dessutom är jag hypokondrisk. STOPP och läs klart innan du dömer mig för detta. Ni som inte är hypokondriska är kanske inte fullt insatta i alla olka varianter av hypokondriker?
Jag tillhör en rätt vanlig grupp som inte bryr sig nåt nämnvärt om förkylningar, hosta, öronvärk och vanliga småkrämpor. Jag tillhör den sorten som är fullständigt övertygad om att jag lider av flertalet dödliga invärtes sjukdomar. Obotliga natuligtvis.
Men jag tillhör också den sortens hypokondriker som inte går till doktorn. Jag vill nämligen inte veta vad för sjukdomar det är. Jag nöjer mig med min egen insikt om att jag är så himla sjuk att det inte är nån idé. Dessutom kan en läkare säker hitta fler sjukdomar som jag själv inte lurat ut innan. Och det vill jag inte vara med om!
Så när en hypokondriker väl blir sjuk... då blir det genast problematiskt. T.ex. Hypokondrikern i mig är inte van vid att febern verkligen syns på termometern eftersom jag oftast har en svårt underliggande pyrande feber som inte ger utslag. Jag har altså en mycket värre feber än den vanliga - oftast. När jag är frisk alltså... eller.. ja.
Så.. nu ligger jag här i soffan. Holger stirrar med uttråkad blick på mig och undrar varför jag är så tråkig.
Jag inser att nässpray är en välsignelse och med lite tur så kanske jag även överlever denna persen. Faktum är att det vore ju nästan pinsamt om man skulle skaffa på sig en avlidning pga av en liten (förhllandevis liten) förkylning när man har så många andra mer svårartade originella sjukdomar...
Men det går säkert bra och känner jag mig själv så ger säkerligen denna förkylningen någon svår följdsjukdom som jag kan skaffa mig!
Frid till er alla
//Christine
Säg till om jag stör...
Säg till om jag stör, sa han när han steg in, så går jag med detsamma
Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens.
Välkommen
av Eeva Kilpi (f. 1928)
Älskade vänner
Idag opererades min vän Ina. Min älskade Ina.
Förmiddagen och delar av eftermiddagen bjöd på rejäla doser oro bladat med några snyftningar hit och dit. Stundtals storbölade jag.
Jag visste att det skulle gå bra. Jag kände det inom mig. Men... det tankeväckande och tunga var risken ATT nåt kunde hänt. Jag blir iskall inombords bara jag tänker åt det hållet. Jag älskar Ina - hon är som en syster. 25 år som bästa vänner sätter spår.
Jag har flera gånger under dagen kommit att tänka på en text jag skrev för massa år sedan.
Jag skulle spela på en Cancergala i Helsingborgskonserthus och uppträdde bl.a. med en låt som jag specialskrev för galan.
Min pappas fru hade bara några veckor tidigare dött i bröstcancer och jag fick den hemska erfarenheten att uppleva den fruktansvärda sjukdomen på nära håll.
Musiken var inte svår alls att skriva - den föll sig naturligt.
Men texten var jättesvår att få till.
Inga ord i världen kan göra en beskrivning av cancer eller andra dödliga sjukdomar rättvisa. Inga ord finns i vårt skriftspråk som kan beskriva den sorg man möter då någon man älskar dör.
Därför skrev jag inte om förlust och död. Jag skrev istället om liv.
(Det kan verka osamanhängande att läsa en låttext. Orytmiskt. Men det är ju så det blir om man inte vet hur musiken låter)
Jag tror det är viktigt att vi talar om hur mycket våra vänner betyder för oss. Innan det är försent.
Ina, Bibbi, Pernilla, Maggi, Bambi, Camilla, Johnny, Peter, Helene, Theri, Lena, Ulla, Lotta, Joel, Sahadet, Anders, Björn, Emil, Ester, Gunilla, Jocke, Johanna, Karin, Monica, Dennis, Pär, Sara, Petra, Gerd,
Yvonne,Michael, Micke, Matte, Anna,Nettan, Håkan, Josefine, Malin, Peter, Christian, Thomas, Magnus, Shelli, Cymone, Emeli, Roland, Victor,Ingert, André, Andreas, Lill Ina, Göran, Erika, Maria, Micke H, Hasse...
...jag inser nu att jag inte kan nämna er alla.
Men var och en utav står mig nära UTAN inbördes ordning, jag vill att ni ska veta hur mycket ni betyder för mig. Var och en utav er. Ni har alla en särskild plats i mitt hjärta!! Jag finns alltid här för er!! Tack för att ni finns i mitt liv!!
Frid
//Christine
Förmiddagen och delar av eftermiddagen bjöd på rejäla doser oro bladat med några snyftningar hit och dit. Stundtals storbölade jag.
Jag visste att det skulle gå bra. Jag kände det inom mig. Men... det tankeväckande och tunga var risken ATT nåt kunde hänt. Jag blir iskall inombords bara jag tänker åt det hållet. Jag älskar Ina - hon är som en syster. 25 år som bästa vänner sätter spår.
Jag har flera gånger under dagen kommit att tänka på en text jag skrev för massa år sedan.
Jag skulle spela på en Cancergala i Helsingborgskonserthus och uppträdde bl.a. med en låt som jag specialskrev för galan.
Min pappas fru hade bara några veckor tidigare dött i bröstcancer och jag fick den hemska erfarenheten att uppleva den fruktansvärda sjukdomen på nära håll.
Musiken var inte svår alls att skriva - den föll sig naturligt.
Men texten var jättesvår att få till.
Inga ord i världen kan göra en beskrivning av cancer eller andra dödliga sjukdomar rättvisa. Inga ord finns i vårt skriftspråk som kan beskriva den sorg man möter då någon man älskar dör.
Därför skrev jag inte om förlust och död. Jag skrev istället om liv.
När det händer nånting i livet
som får dig att stanna till
och se på världen med andra ögon
trots att du inte vill
då inser du med argt, ont hjärta
att det sorgligt nog är lag
att livet måste stå på spel
för att uppskatta var ny dag
Sök lyckan och livet i tingen
som du annars inte ser
Vårens alla knoppar
som brister ut och ler
sommartidens alla dofter
som värmande bor i ditt bröst
höstens alla färger
gimmande vinter till tröst
Vi lever på samma jord
i varsin personlig värld
dom kantas av ont och av gott
under ödets starka svärd
Vad som händer imorgon
det vet du inget av
allt kan du inte planera
så släpp för en stund allt krav
Hör upp
om du orkar höra
Se-
om du vågar se
Gråt-
om du har kraft att gråta
men glöm aldrig nånsin
att le
För i drömmen är vi fria
Så dagdröm var vaken stund
Älska, jag älska som dårar
i drömmens oändliga lund!
som får dig att stanna till
och se på världen med andra ögon
trots att du inte vill
då inser du med argt, ont hjärta
att det sorgligt nog är lag
att livet måste stå på spel
för att uppskatta var ny dag
Sök lyckan och livet i tingen
som du annars inte ser
Vårens alla knoppar
som brister ut och ler
sommartidens alla dofter
som värmande bor i ditt bröst
höstens alla färger
gimmande vinter till tröst
Vi lever på samma jord
i varsin personlig värld
dom kantas av ont och av gott
under ödets starka svärd
Vad som händer imorgon
det vet du inget av
allt kan du inte planera
så släpp för en stund allt krav
Hör upp
om du orkar höra
Se-
om du vågar se
Gråt-
om du har kraft att gråta
men glöm aldrig nånsin
att le
För i drömmen är vi fria
Så dagdröm var vaken stund
Älska, jag älska som dårar
i drömmens oändliga lund!
(Det kan verka osamanhängande att läsa en låttext. Orytmiskt. Men det är ju så det blir om man inte vet hur musiken låter)
Jag tror det är viktigt att vi talar om hur mycket våra vänner betyder för oss. Innan det är försent.
Ina, Bibbi, Pernilla, Maggi, Bambi, Camilla, Johnny, Peter, Helene, Theri, Lena, Ulla, Lotta, Joel, Sahadet, Anders, Björn, Emil, Ester, Gunilla, Jocke, Johanna, Karin, Monica, Dennis, Pär, Sara, Petra, Gerd,
Yvonne,Michael, Micke, Matte, Anna,Nettan, Håkan, Josefine, Malin, Peter, Christian, Thomas, Magnus, Shelli, Cymone, Emeli, Roland, Victor,Ingert, André, Andreas, Lill Ina, Göran, Erika, Maria, Micke H, Hasse...
...jag inser nu att jag inte kan nämna er alla.
Men var och en utav står mig nära UTAN inbördes ordning, jag vill att ni ska veta hur mycket ni betyder för mig. Var och en utav er. Ni har alla en särskild plats i mitt hjärta!! Jag finns alltid här för er!! Tack för att ni finns i mitt liv!!
Frid
//Christine
Mod
Hämtat ur "Det är aldrig kört vol. 1" Argument förlag.
Hur berättar man för en sjuårig pojke att hans tvilingsyster och mamma varit med om en svår bilolycka?
Det var ingen lätt uppgift Fredriks pappa hade framför sig.
"Frdrik, det har hänt en olycka. mamma och Cecilia har blivit påkörda av en buss, och nu är dom på sjukhuset. Vi får åka och hälsa på dem nu på en gång."
De sa nästan ingenting under bilfärden, men tillslut bröt Fredriks pappa tystnaden.
"Cecilia förlorade en hel del blod i olyckan, och blod behöver man ju för att leva, det vet du. Nu är det så att ni två har samma sorts blod eftersom ni är tvillingar. Kan du tänka dig att ge blod till din syster?"
Fredrik satt tyst en stund.
"kommer det att göra ont?" undrade han.
"Det känns lite grann när de stiker in nålen, men inte så mycket."
Fredrik funderade en stund till, och sa sen:
"Okej, jag gör det."
När dom kom in till sjukhuset stod läkarna beredda att ta emot dem. Fredrik fick ligga på en brits bredvid sin syster, medan läkarna gjorde iordning apparaterna. Läkarna berömde honom hela tiden för att han var så duktig och så modig.
Men när allt var färdigt var det som om modet svek honom.
"Kommer jag att börja dö på en gång?" frågade han medan han gjorde sitt bästa för att svälja gråten.
För det är inte så lätt för en sjuåring att veta att han inte skulle behöva ge allt sitt blod till sin syster. Men mod har inget med ålder att göra. Det visade Fredrik.
Denna och andra liknande berättelser använder jag ofta under våra stunder innan vi drar igång verksamheten på jobbet. Den säger så mycket. Mod. Vi kan behöva samla md många gnger per dag ibland. Men ibland behöver vi hjälp att våga. Om vi försöker hålla ögonen och sinnet öpnna för människorna runt oss så kan det göra mycket.
För ensam är och förblir aldrig stark!!
Under Sarons Liljors julshow har jag förmånen att få säga en viktig sak. Det är en av de största ärorna att få dela det med publiken. För vi glömmer ofta bort vilken skillnad var och en av oss kan gör för både oss själva och våra medmännsikor. Men det kräver MOD! Det jag ofta brukar säga, även när det inte är julshow, är:
Men då måste man ta till sitt mod. Därför är det så bra att vi har varandra. Då kan vi vara modiga tillsammans!!
Frid
//Christine
Hur berättar man för en sjuårig pojke att hans tvilingsyster och mamma varit med om en svår bilolycka?
Det var ingen lätt uppgift Fredriks pappa hade framför sig.
"Frdrik, det har hänt en olycka. mamma och Cecilia har blivit påkörda av en buss, och nu är dom på sjukhuset. Vi får åka och hälsa på dem nu på en gång."
De sa nästan ingenting under bilfärden, men tillslut bröt Fredriks pappa tystnaden.
"Cecilia förlorade en hel del blod i olyckan, och blod behöver man ju för att leva, det vet du. Nu är det så att ni två har samma sorts blod eftersom ni är tvillingar. Kan du tänka dig att ge blod till din syster?"
Fredrik satt tyst en stund.
"kommer det att göra ont?" undrade han.
"Det känns lite grann när de stiker in nålen, men inte så mycket."
Fredrik funderade en stund till, och sa sen:
"Okej, jag gör det."
När dom kom in till sjukhuset stod läkarna beredda att ta emot dem. Fredrik fick ligga på en brits bredvid sin syster, medan läkarna gjorde iordning apparaterna. Läkarna berömde honom hela tiden för att han var så duktig och så modig.
Men när allt var färdigt var det som om modet svek honom.
"Kommer jag att börja dö på en gång?" frågade han medan han gjorde sitt bästa för att svälja gråten.
För det är inte så lätt för en sjuåring att veta att han inte skulle behöva ge allt sitt blod till sin syster. Men mod har inget med ålder att göra. Det visade Fredrik.
Denna och andra liknande berättelser använder jag ofta under våra stunder innan vi drar igång verksamheten på jobbet. Den säger så mycket. Mod. Vi kan behöva samla md många gnger per dag ibland. Men ibland behöver vi hjälp att våga. Om vi försöker hålla ögonen och sinnet öpnna för människorna runt oss så kan det göra mycket.
För ensam är och förblir aldrig stark!!
Under Sarons Liljors julshow har jag förmånen att få säga en viktig sak. Det är en av de största ärorna att få dela det med publiken. För vi glömmer ofta bort vilken skillnad var och en av oss kan gör för både oss själva och våra medmännsikor. Men det kräver MOD! Det jag ofta brukar säga, även när det inte är julshow, är:
Ett leende kan förändra en människas dag. En utsträckt hand kan förändra en människas liv!
Men då måste man ta till sitt mod. Därför är det så bra att vi har varandra. Då kan vi vara modiga tillsammans!!
Frid
//Christine
Nu går hennes dröm i uppfyllelse
Min bästa är Ina. fast vi kallar oss systrar! I över 25 år har vi varit som lång och lerhalm.
I skrivande stund går Inas dröm i uppyllelse. En livsomvälvande händelse pågår i detta nu!
Hon är i Stockholm och genomgår en gastric bypass- operation!!!!!
Kl 8 skulle oprationen starta och egligt en annan vän , som genomgått samma ingrepp, tar operationen ca 70 minuter. Jag kan knappt bärha mig tills jag får samtal eller sms om att allt bra.
I skrivande stund går Inas dröm i uppyllelse. En livsomvälvande händelse pågår i detta nu!
Hon är i Stockholm och genomgår en gastric bypass- operation!!!!!
Kl 8 skulle oprationen starta och egligt en annan vän , som genomgått samma ingrepp, tar operationen ca 70 minuter. Jag kan knappt bärha mig tills jag får samtal eller sms om att allt bra.
Gode käre Gud.
Håll Ina i Dina händer och
låt allt gå enligt planerna.
Tack för att Du skapat Ina
till den helt otroliga männsika som hon är.
I Jesu namn
Amen
Håll Ina i Dina händer och
låt allt gå enligt planerna.
Tack för att Du skapat Ina
till den helt otroliga männsika som hon är.
I Jesu namn
Amen
Frid
//Christine
//Christine
Murar
Det finns några vänner som jag älskar så innerligt att jag har svårt att beskriva det med ord!!
En av dessa vänner berättade en bild hon bar inom sig för att orka älska.
Hon hade växt upp i jobbiga förhållanden och alltid haft otur i kärlek. Hon hade älskat passionerat!!! Men dom hon älskat hade behandlat henne illa. Så jätteilla!!! Svek efter svek kantade hennes kärleksväg och brutna förtoenden och krossade löften följde henne som ett pärlband. Hon kände sig ändå stark och hoppfull. Hon tappade aldrig tron på kärleken. Så blev det en dag värre än nånsin och hon mötte en man som behandlade henne värre än värst.
Det fövånar mig att hon inte ens då tappade tron på kärleken. Imponerande nog kunde hon till och med tala om kärlek som något levande - trots att den hon själv älskade höll på att döda henne känslomässigt. Vi hade många samtal. Många. Det som dog inom hene var däremot tilliten. Hon var rädd. Rädd för att bli sviken, förbisedd och att bli utsatt för mer elände i "kärlekens namn".
Så en dag - och jag beundrar henne enormt för detta - valde hon att lämna det destruktiva.
Mitt i kaoset träffade hon en man. Och dom fann varandra. Det hela gick jättefort. Dom blev snabbt förälskade. På ett sätt som kan få den bäste kärleksnovellsförfattaren att bli grön av avund.
Men...
... tilliten var krossad.
Dom beslöt sig för att ändå hålla ihop. I storm och i alla dess oväder. Hon var så himla rädd. Så förtvivat rädd. Han stod kvar. DOM stod kvar.
Det som hjälpte henne i detta var bl.a. en mental bild.
Hon såg framför sig hur hon byggde en mur runt sig. En hög och stabil mur. På andra sidan stod han. Sakta, tryggt och säkert plockade han ner sten för sten och han lät henne bygga så mycket hon behövde. Men han plockade ner stenarna. Han rev muren. Utan krav, Utan garantier.
Det är kärlek.
Vad kan vi lära oss av det i våra liv?
För alla har ju inte dera historia.
Jag tror att vi kan omvandla det där och sakta bygga NER varandras murar i vardagen genom att visa att vi finns där för varandra. Att vi tillåter varandra att få vara osäkra och ändå blir älskade. Att vi kan få lov att bygga våra murar av trygghet men nånstans så finns det någon som står där på andra sidan och river. Nån som river muren och i samma stund bygger upp tilliten pånytt!!
God natt och all frid vänner
//Christine
Längtan
"Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns!" - Karen Blixen
Gå.. andas... vara..
Vi var ute och gick länge idag. Rensade hjärnan med höstluft. Holger var överlycklig!!
Det fanns lite att föreviga med mobilkameran...
Frid
//Christine
Det fanns lite att föreviga med mobilkameran...
Frid
//Christine
Lisa och Maja
Inatt har jag inte kunnat sova. Det blir ju så ibland.
Jag håller på att sakta landa efter en omtumlande underbar vecka. Det som är bra med att inte kunna sova är att man får ett unikt tillfälle att fundera. Natten ger ett särskilt lugn och en särpräglad stämning.
Jag kom att tänka på många av de människor jag möter i min vardag. Jag har välsignelsen att få träffa så många olka männsikor med så varierande öden. Det som är mest spännande i det är att se hur olika vi väljer att hantera våra liv och de situationer vi möter.
Av dessa medmänniskor har jag fått en viktig insikt. En lärdom som är avgörande för mig och för hur jag hanterar mitt eget liv.
För att beskriva detta så vill jag använda två av de människor jag mött hittills på mitt äventyr - det äventyr som kallas livet.
Vi börjar med en tjej, vi kan kalla helle Lisa, som är i min egen ålder.
Lisa kommer från ett extremt organiserat hem och en skyddad, lugn tillvaro. Stabilitet och trygghet skulle kunna vara överskriften på hennes liv. Lisa är en god människa som näst intill alltid möter sin omgivning med ett brett leende.
I övrigt så har Lisa en stabil ekonomi, en fin välinredd tvåa där hon har allt hon behöver, en mor och far som alltid finns där för henne och så vidare...
Som person är Lisa snäll, organiserad, noggrann och hon skulle aldrig nånsin sväva ut i något utanför hennes bestämda ramar som tex. medvetet hoppa över en tvättid eller köpa en påse godis mitt i veckan. ALDRIG!!
Jag lärde känna Lisa när jag pluggade. Jag, Lisa och en annan vän hade en liten studiegrupp. På så vis fick jag glädjen att lära känna Lisa och hennes vardag. Jag visste att Lisa hade haft tur i livet. Hon hade aldrig stött på större bedrövelser eller problem. Livet hade behandlat henne snällt!!
Den andra personen jag vill lyfta fram idenna lilla betraktelse är en kvinna vi kan kalla Maja.
Maja är idag en kvinna i yngre medelåldern.
Hon är uppväxt i ett hem där båda föräldrarna missbukade både alkohol och narkotika. Hon blev sedan väldigt, väldigt unga år utsatt för sexuella övergrepp och hon beskriver själv hur hon som barn snabbt förstod att hon var tvungen att klara sig själv för att överleva. Hon växte upp och blev tidigt själv narkoman. För henne var det inget kosntigt med det egentligen. det var hennes vardag. Det enda liv hon kunde identifiera sig med på något vis. Hon blev misshandlad, utnyttjad och levde i ständig rädsla för att bli skadad på ett eller annat sätt. Blev hemlös. Tvingades till det ena mer vidrigare än det andra för att överleva på gatan. Men en dag fick Maja nog och genomgick en behandling och är sedan den dagen ren från droger. Hon har idag en liten lägehet som hyser det hon behöver för att kunna leva. Inga överflöd. Vårt samhälle har tyvärr en tendens att snabbt sätta stämpel på människor - en vattenfast stämpel som är mycket svår att tvätta bort. Så trots att hon nu har många, många år som drogfri och skötsam så slåss hon dagligdags med rätten att få ett "värde". Hennes uppväxt och gamla liv medförde att hon måste slåss för att få en chans att bidra till samhället som en arbetskraft eller trovärdig männsika. Det var tungt för henne att så ofta inse att omgivningen ofta ser henne som en blastning som inte kunde tillföra samhället nåt av värde.
Dessa kvinnor är varandras ytterligheter i hur dom har blivit behandlade av livet. Men båda är goda människor som värmer med sina glittrande leenden.
En julafton så hade Lisa förberett ett julbord med allt vad det innebär. Familjen hade bestämt att fira julen i hennes lägenhet för första gången och Lisa tog förberedelserna på största allvar.
Precis innan gästerna skulle anlända gör Lisa en, för henne, skräckinjagande upptäckt.
Hon ser att en av hennes pelargoner har fått löss. Situationen blir inte bättre av att hon i stunden panik glömmer av en jansons frestelse i ugnen som blir bränd och förstörd. Hela Lisas tillvaro rasar och hon bryter ihop. Katastrofen är för henne ett faktum. Hon rasar ihop och allt blir för mycket för henne.
I samma veva anländer familjen och den planerade julaftonen blir till en katastrofdag för Lisa som gråter sig igenom hela julfirandet.
Maja ska också fira jul. Maja gillar inte när det är fokträngsel och har därför valt att köpa julmaten på julaftons morgon. Men när hon ska ta ut pengar så visar det sig att hennes kontaktperson har "glömt" att sätta in hennes julpengar. Inga pengar - ingen mat. Hon hade planerat att bjuda in några vänner som var hemlösa och bjuda på julbord. Nu var inte detta längre möjligt. Maja fick helt enkelt söka upp sina vänner för att berätta den tunga nyheten.
Självklart blir hennes vänner ledsna. Maja lunkar hemåt. På vägen möter hon en kvinna som arbetar som diakon. Dom har träfftas några gånger genom åren så dom är bekanta med varandra. Maja berättar vd som hänt. Diakonen tar med Maja till affären och köper en kasse mat. Det är inte så mycket mat - men det ÄR julmat!!
Maja börjar leta upp sina vänner. Det är inte lätt att hitta eftersom dom är hemlösa och därför förflyttar sig ofta.
Kvällen blir en succé. Maja lagar till maten och trotsa att det bara är mat till en person så delar dom boroderligt och systerligt. Det blev en fin jul utifrån deras förutsättningar.
Poängen med mina berättelser är:
Vi har alla två val i alla situationer. Vi kan kapitulera och göra oss till offer eller försöka göra nåt utav det som erbjuds. Jag menar INTE att Lisa skulle vara sämre på något vis. Inte alls. Lisas goda liv hade gjort att hon inte var rustad för verktyg att hantera när problem uppstod. Maja valde att vända sitt elände till något bra. Hon använde de medel som bjöds. Vi kan lära oss något viktigt av Lisa och Maja!!
Jag tror att detta gäller oss alla - alltid. När vi möter hinder kan vi välja att kapituler och rasa och hoppas att någon tar emot oss i fallet. ELLER så kan vi välja att försöka se det stackars möjligheter som kanske finns i situationen.
I slutänden är det ju vi själva som ska uthärda vårt eget beslut. Väljer jag att bli ett offer i min situation så blir jag snabbt ett fullfjädrat offer. Väljer jag att ta ansvar för den situation jag hamnat i (även om jag kanske inte själv inte har satt mig i den) så blir livet lite lite lättre att leva och oftast resulterar det i något gott.
Vi skriver inte alltid själv manusen till våra liv - men ingen kan ta ifrån dig rollen som regissör!!
Med facit i hand vet jag att Lisa lärde sig mycket om sig själv av sin julafton. Hon hade aldrig behövt möta problem i sitt liv - därför blev små löss på hennes pelargon en katastrof. Hon har fortfarande ett härligt liv tack och lov - men om det skulle komma fler löss så blandar hon bara såpavatten och tar ihjäl dom utan att få panik.
Maja jobbar idag i en affär. Hon är rädd om sitt jobb och är noga med att inte dölja sitt förfluna. Tvärtom så berättar hon ofta om sitt gamla liv på gatan. hennes liv har medfört medvetenhet hos måga i hennes omgivning.
Så, påminn dig själv om att du alltid har två val hur märklig och tung situationen än känns!
Till sist:
"Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du."
All frid
//Christine
Jag håller på att sakta landa efter en omtumlande underbar vecka. Det som är bra med att inte kunna sova är att man får ett unikt tillfälle att fundera. Natten ger ett särskilt lugn och en särpräglad stämning.
Jag kom att tänka på många av de människor jag möter i min vardag. Jag har välsignelsen att få träffa så många olka männsikor med så varierande öden. Det som är mest spännande i det är att se hur olika vi väljer att hantera våra liv och de situationer vi möter.
Av dessa medmänniskor har jag fått en viktig insikt. En lärdom som är avgörande för mig och för hur jag hanterar mitt eget liv.
För att beskriva detta så vill jag använda två av de människor jag mött hittills på mitt äventyr - det äventyr som kallas livet.
Vi börjar med en tjej, vi kan kalla helle Lisa, som är i min egen ålder.
Lisa kommer från ett extremt organiserat hem och en skyddad, lugn tillvaro. Stabilitet och trygghet skulle kunna vara överskriften på hennes liv. Lisa är en god människa som näst intill alltid möter sin omgivning med ett brett leende.
I övrigt så har Lisa en stabil ekonomi, en fin välinredd tvåa där hon har allt hon behöver, en mor och far som alltid finns där för henne och så vidare...
Som person är Lisa snäll, organiserad, noggrann och hon skulle aldrig nånsin sväva ut i något utanför hennes bestämda ramar som tex. medvetet hoppa över en tvättid eller köpa en påse godis mitt i veckan. ALDRIG!!
Jag lärde känna Lisa när jag pluggade. Jag, Lisa och en annan vän hade en liten studiegrupp. På så vis fick jag glädjen att lära känna Lisa och hennes vardag. Jag visste att Lisa hade haft tur i livet. Hon hade aldrig stött på större bedrövelser eller problem. Livet hade behandlat henne snällt!!
Den andra personen jag vill lyfta fram idenna lilla betraktelse är en kvinna vi kan kalla Maja.
Maja är idag en kvinna i yngre medelåldern.
Hon är uppväxt i ett hem där båda föräldrarna missbukade både alkohol och narkotika. Hon blev sedan väldigt, väldigt unga år utsatt för sexuella övergrepp och hon beskriver själv hur hon som barn snabbt förstod att hon var tvungen att klara sig själv för att överleva. Hon växte upp och blev tidigt själv narkoman. För henne var det inget kosntigt med det egentligen. det var hennes vardag. Det enda liv hon kunde identifiera sig med på något vis. Hon blev misshandlad, utnyttjad och levde i ständig rädsla för att bli skadad på ett eller annat sätt. Blev hemlös. Tvingades till det ena mer vidrigare än det andra för att överleva på gatan. Men en dag fick Maja nog och genomgick en behandling och är sedan den dagen ren från droger. Hon har idag en liten lägehet som hyser det hon behöver för att kunna leva. Inga överflöd. Vårt samhälle har tyvärr en tendens att snabbt sätta stämpel på människor - en vattenfast stämpel som är mycket svår att tvätta bort. Så trots att hon nu har många, många år som drogfri och skötsam så slåss hon dagligdags med rätten att få ett "värde". Hennes uppväxt och gamla liv medförde att hon måste slåss för att få en chans att bidra till samhället som en arbetskraft eller trovärdig männsika. Det var tungt för henne att så ofta inse att omgivningen ofta ser henne som en blastning som inte kunde tillföra samhället nåt av värde.
Dessa kvinnor är varandras ytterligheter i hur dom har blivit behandlade av livet. Men båda är goda människor som värmer med sina glittrande leenden.
En julafton så hade Lisa förberett ett julbord med allt vad det innebär. Familjen hade bestämt att fira julen i hennes lägenhet för första gången och Lisa tog förberedelserna på största allvar.
Precis innan gästerna skulle anlända gör Lisa en, för henne, skräckinjagande upptäckt.
Hon ser att en av hennes pelargoner har fått löss. Situationen blir inte bättre av att hon i stunden panik glömmer av en jansons frestelse i ugnen som blir bränd och förstörd. Hela Lisas tillvaro rasar och hon bryter ihop. Katastrofen är för henne ett faktum. Hon rasar ihop och allt blir för mycket för henne.
I samma veva anländer familjen och den planerade julaftonen blir till en katastrofdag för Lisa som gråter sig igenom hela julfirandet.
Maja ska också fira jul. Maja gillar inte när det är fokträngsel och har därför valt att köpa julmaten på julaftons morgon. Men när hon ska ta ut pengar så visar det sig att hennes kontaktperson har "glömt" att sätta in hennes julpengar. Inga pengar - ingen mat. Hon hade planerat att bjuda in några vänner som var hemlösa och bjuda på julbord. Nu var inte detta längre möjligt. Maja fick helt enkelt söka upp sina vänner för att berätta den tunga nyheten.
Självklart blir hennes vänner ledsna. Maja lunkar hemåt. På vägen möter hon en kvinna som arbetar som diakon. Dom har träfftas några gånger genom åren så dom är bekanta med varandra. Maja berättar vd som hänt. Diakonen tar med Maja till affären och köper en kasse mat. Det är inte så mycket mat - men det ÄR julmat!!
Maja börjar leta upp sina vänner. Det är inte lätt att hitta eftersom dom är hemlösa och därför förflyttar sig ofta.
Kvällen blir en succé. Maja lagar till maten och trotsa att det bara är mat till en person så delar dom boroderligt och systerligt. Det blev en fin jul utifrån deras förutsättningar.
Poängen med mina berättelser är:
Vi har alla två val i alla situationer. Vi kan kapitulera och göra oss till offer eller försöka göra nåt utav det som erbjuds. Jag menar INTE att Lisa skulle vara sämre på något vis. Inte alls. Lisas goda liv hade gjort att hon inte var rustad för verktyg att hantera när problem uppstod. Maja valde att vända sitt elände till något bra. Hon använde de medel som bjöds. Vi kan lära oss något viktigt av Lisa och Maja!!
Jag tror att detta gäller oss alla - alltid. När vi möter hinder kan vi välja att kapituler och rasa och hoppas att någon tar emot oss i fallet. ELLER så kan vi välja att försöka se det stackars möjligheter som kanske finns i situationen.
I slutänden är det ju vi själva som ska uthärda vårt eget beslut. Väljer jag att bli ett offer i min situation så blir jag snabbt ett fullfjädrat offer. Väljer jag att ta ansvar för den situation jag hamnat i (även om jag kanske inte själv inte har satt mig i den) så blir livet lite lite lättre att leva och oftast resulterar det i något gott.
Vi skriver inte alltid själv manusen till våra liv - men ingen kan ta ifrån dig rollen som regissör!!
Med facit i hand vet jag att Lisa lärde sig mycket om sig själv av sin julafton. Hon hade aldrig behövt möta problem i sitt liv - därför blev små löss på hennes pelargon en katastrof. Hon har fortfarande ett härligt liv tack och lov - men om det skulle komma fler löss så blandar hon bara såpavatten och tar ihjäl dom utan att få panik.
Maja jobbar idag i en affär. Hon är rädd om sitt jobb och är noga med att inte dölja sitt förfluna. Tvärtom så berättar hon ofta om sitt gamla liv på gatan. hennes liv har medfört medvetenhet hos måga i hennes omgivning.
Så, påminn dig själv om att du alltid har två val hur märklig och tung situationen än känns!
Till sist:
"Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du."
All frid
//Christine
