akryl

På kylskåpet hemma hos en av mina vänner hängde i många år ett tidningsutklipp med en dikt av Tomas Tranströmer.
Jag har, märkligt nog, aldrig frågat henne varför hon valde att ha den på kylskåpet... För den är mörk...
Så här lyder den:

Jag känner behov av:

* Pyjamasdag
* Sol
* Två dagar lediga på raken
* Värme
* Vår
* En damsugare som inte går sönder hela tiden
* Ett par dagar då jag stänger av mobilen och bara samlar energi och krafter
* Något oväntat roligt
* Sovmorgon utan någon tid att passa

Frid
//Christine

Söndag!

Det är en trött och slapp dag idag... Vaknade i morse och insåg... "Eh... jag är trött redan när jag vaknar."
Fattar inte varför... Eller, jo, det gör jag... Har lite svårt att dra ner på tempot!

Jag fattar inte vart timmarna tagit vägen denna söndag. Vaknade trots allt kl 8 och vips så är klockan 12.

Jag vill gå till Högmässan idag men bara tanken på att stressa och sedan gå hela vägen gjorde att jag hamnade i soffan istället.

Nu ska jag laga käk och sedan ska vi iväg och träffa några helt fantastiska människor!!

Det ska bli roligt!!

Frid
//C

Ska försöka mig på att "vardagsblogga" för en gångs skull. Tydligen kallas det så när man bloggar om sin dag och dess innehåll.

Känns som om jag vill fånga denna dagen och stanna den för att köra på repeat några ggr. Kan bero på att jag känner att jag behöver ledigheten den innhåller. Behöver den för att adda betterierna och för att fixa hemma med alla bestyr och framförallt för att bara vara med Marcus och ligga i soffan och snacka om allt och ingenting.
Det har blivit mycket av den vara idag.
Underbart!!!

Nu är han på sitt rum och lirar gitarr. Önskar ofta att vi bodde i ett hus så han kunde få kräma på volymen och bara spela precis så högt han vill. Jag med. Lever under devisen: "Höj eller stäng av!" och det är inte vidare hållbart i lägenhet.
Nej.. drömmen om hus med musikrum och ateljé växer inom mig.

Några vänner har precis gått för att komma tillbaka senare. Vi fikade och snackade om livets vändningar och vedermödor. Det behövs ibland.
Jag landar ständigt i insikten om att jag vill så mycket!!! Allt inom den kreativa genren.
Jag vill skriva... men det är så mycket jag vill skriva om så jag kan inte fokusera på vilket jag ska välja...
Jag vill måla... både akryl och akvarell..och kol...
Jag vill skriva låtar... men vågar inte börja eftersom jag vet hur uppslukad jag blir... Go, went...gone!
Jag vill vara bland massor av folk och ha roligt men samtidigt vill jag bara höra mina egna tankar och vara i tystnaden och ensamheten.

Framtiden upptar min hjärna just nu.

Först och främst vill jag stanna tiden även i detta fallet för jag vill inte att Marcus bli äldre nu... Jo, klart jag vill han ska fylla 18 och ta för sig av livet.. Men ur rent egoisktisk moderlig synvinkel vill jag alltid ha honom hemma. Vill alltid ha min lilla pojk hemma.

Åhh... blir gråtig nu... Kom att tänka på den första låten jag skrev till Marcus. Han var så liten, bara några månader gammal. Jag var nyss fyllda 18 år. Jag gick in i sovrummet och skulle stoppa om och titta till honom.
Jag drabbades av en sådan obeskrivlig känsla. En kärlek som redan varit så stark sedan han föddes kom till en klarhet som jag inte kan beskriva. Jag slet tag i papper, penna sedan gitarren och så gjorde jag en låt om nuet och framtiden (OBS "Karl" är inte namnet Karl utan synonym till man, kille, pojke etc...)

"
Du ligger i din säng och sover sött,
drömmens stjärnor faller som regn.
Du är vackrast i min värld
ditt skratt som diamant
du förstår inte hur mycket jag älskar dig.

Det sliter i mitt bröst när du vill ha tröst
Mitt hjärta står i gråt när du ber mig om förlåt
men när du mot mig ler då är det små änglar jag ser
du är min och det finaste jag har
min aldeles egna karl

Jag vet att jag dig bara har till låns
att det kommer en dag då du vill flytta härifrån
men lova att minnas vem du är
all tid vi har haft, all möda och besvär.

Det sliter i mitt.....

I nio månar´s tid jag dig bar
jag visste inte då vilket himla jobb det var
att alltid vara stor och veta bäst
för att trösta sitt eget barn det svider alltid värst

Men en vacker dag då blir du stak och stor
och jag blir "lilla mamma" som ännu om dig tror
att du är en liten pojk som vill somna i min famn
och höra mig viska ditt namn.

Det sliter i mitt... "

Herregud... Tårarna sprutar.

"En vacker dag då blir du stark och stor..."

Där är vi nu...
Han är 17 år nu och kom precis in i rummet och såg mig böla...

" Vad är det för känslosamt du tittar på? ICA-reklamen?" blev kommentaren och sedan en stor kram.

Ja.. han vet hur jag funkar. Jag gråter åt det mesta. Fast inte svarta tårer. Nej, nej... Ljusa.. Jag är väldigt lättrörd.. På gott och ont.
På barndopen på jobbet är det mindre bra... Jag bölar värre än dom anhöriga... Då ska vi inte tala om när Marcus uppträder.. Gode Gud.. det är som att sätta på duschen i ögonen...
Ja, jag är lättrörd...

Jag berättade för Marcus om att jag skrev ner texten till "Marcuslåten" som vi kallar den, och att jag tänker på alla åren fram tills nu och att det är svårt att förstå att han faktiskt är 17 år nu...

"Ja, nu är jag ju stor" svarade han
"Jaaa"... bölade jag... "Snälla krymp..."

Han serverade 2010 års största och varmaste kram och sa
"Jag kommer alltid vara din lille pojk..." och flinade brett.

Sedan hällde han ut sina 190 cm i soffan, fortfarande med ett stort leende, följt av:

"Du är verkligen dramatisk...   annars vore det ju inte du.. Men... (Här inföll en suck) ... Men jag fattar bara inte hur du kan bli rörd av vissa saker.. som t.ex.  (konstpaus) .... bara för att det växt upp vitsippor...  Det har jag svårt att fatta."

"Men det är ju för att det är vackert och att våren är på gång..." svarade jag

"Måste man grina för det? Är det inte bättre att skratta då...?" undrade han

Jaja, det kommer säkert en dag när unge herr Larbring står där och snyter näsan och tårarna sprutar... För han är och förblir en Larbring och i vår familj så gråts det hiskeligt! Kvinnor och män... Han lär inte vara ett undantag... Det har jag sett tydliga tecken på redan. Men.. det behöver jag inte påpeka för honom - det lär han märka själv.

Jag är så himla glad över att han är min son!! Jag är så glad att vi har den relation vi har!!
Han är det finaste jag har... och han har så rätt... Han kommer alltid vara min lilla pojk!!!

Frid
//Christine


"

Vi är alla vandrande under och bär mirakler inom oss.

Men förvaltar vi det underbara vi bär?

Vi är slavar under Jantelagen varesig vi vill det eller inte. Hela vårt samhälle färgas av detta och vi är snabba med att kritsera oss själva och andra.
Med facit i hand så kan man se ett tydligt mönster av att vi har lättare att förmedla kritik än beröm. Det är så märkligt.

I dessa tiders dagar öser det ner hjälp till självhjälpsböcker. På TV:n sänds det en oändlig ström av program som ska göra oss smalare, vackrare, intelligentare, hälsosammare, göra oss till bättre föräldrar, älskare, makar, vi lär oss att förbättra vår ekonomi, vårt hem...
Listan kan göra oändlig.

Signalerna som ständigt sänds till oss och våra medvetanden är: DU DUGER INTE!!

Vårt samhälle har så fullt upp med att självutveckla och självförbättra oss själva så till den milda grad att vi glömmer bort att se oss själva, varandra och varandras gåvor. Våra egna tillgångar glöms bort i all kamp till "förbättring".

Detta är intressant, tycker jag.

Samtidigt vill jag understryka att jag INTE drar alla över en kant. Jag vet att det visst finns dom som förvaltar sina gåvor och som är nöjda och trygga med sig själva. Det är viktigt att förtydliga.

Igår talade jag med en arbetskamrat. Hon jobbar i kasliet och har hand om våra tidrapporter. Hon har en unik gåva för allt som rör struktur och planering kring allt  inom "bordsarbete" somadministration, rapportering, ekonomi, bokföring och regler kring allt detta. Jag är så imponerad för själv är jag helt obegåvad på detta område och får verkligen anstränga mig när jag ska lämna in rapporter och annat som administration för att skriva på rätt sätt och för att överhuvudtaget få det strukturerat i rätt tid.

När jag och hon samtalade kring detta så säger jag suckande (i samband med att vi talade om månadens normalarbetstidsiffror och hur jag skulle räkna ut rätt osv)
" Jag är nog en praktiker rakt igenom.... Tack för ditt tålamod med mig. Jag fattar inte hur du kan allt detta. Jag förstår knappt vilken sida på pappret jag ska skriva på"
Hon bara skrattade och sa:
"Visst är det tur Christine att vi alla har våra olika gåvor. För det gör att vi kompletterar varandra och allt fungerar."

Och det är så sant.

Vi är satta till att verka på olika ställen för olika syften.

Vilken är just DIN eller DINA gåvor?

Hur vore det om vi istället för att fokusera på allt vi borde förändra satte kraft i all se och uppmuntra våra egna och vår omgivnings gåvor?

Hur hade världen förändrats om vi istället för att så ofta kritisera oss själva och varandra istället uppmuntrade. Att vi satte ljus på det goda. På framsteg, utveckling, strävan och på allt gott vi ALLA bär.

Vi kompletterar varandra. Våra olikheter är också en gåva. En av de största.

Lev i den du ÄR. Tillåt dig att inte bära i allt men glöm för Guds skull inte bort allt fantastiskt du bär i dig och den du är.

Ge dig själv några minuter till eftertanke.

Vilka gåvor har DU?  Vad använder du dem till? Vilka gåvor har dina nära? Hur uppmuntrar du dem? Hur kompletterar vi varandra?

Se storheten. Se det mirakel DU är!

Frid
//Christine

De flesta som känner mig vet om att jag har en kristen tro. Nedan är en text som för mig beskriver hur jag önskar att kunna leva. Det är allt annat än lätt. Och man får inte ge upp att vandra mot målet - för man ramlar ofta. Men detta är min strävan.. kanske kan man nå fram nån gång!

Gör det ändå Människor är ofta oresonliga, illojala och egoistiska - förlåt dem ändå. Om du är generös kommer du kanske att anklagas för själviska motiv - var generös ändå. Om du är framgångsrik, kommer du få falska vänner och sanna fiender - var framgångsrik ändå. Om du är ärlig och uppriktig kommer människor kanske att utnyttja dig - var ärlig och uppriktig ändå. Det du tillbringar år med att bygga upp, kan någon annan rasera över en natt - bygg ändå. Om du finner frid och lycka, kommer kanske någon att bli avundsjuk - var lycklig ändå. Det goda du gör idag, kommer kanske vara glömt imorgon - gör gott ändå. Ge världen det bästa du har, och det kanske inte räcker - ge det bästa du har ändå. För i slutändan är det här en sak mellan dig och Gud - det var faktiskt aldrig en sak mellan dig och dem. FRID till er //Christine

Nu längtar jag efter våren och ljuset.

Att slippa alla jobbiga extratröjor och tunga kängor.

Jag undrar vad våren kommer innebära för mig, Marcus och alla de människor som finns runt mig?

Nu är det snart ett år sedan jag var på en tisdagsmässa i Uddevalla kapell som betyder otroligt mycket för mig.
Vi brukar vanligtvis vara i stora kyrkan under tisdagsmässorna , men just denna vecka hade vi flyttat ut i kapellet pga av orgelbygget som pågick i stora kyrkan.

Jag var dessutom ledig denna tisdagen så jag spelade inte under mässan. Jag bara var. Fanns där. Jag, de andra besökarna och "Chefen"...

Jag hade en period då tankarna yrde i mitt huvud. Jag stod inför många val och inför stora beslut. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen i mitt liv... I mitt inre... Man skulle kunna beskriva det som ett sorgearbete.

Jag minns att jag var väldigt berörd. Tårarna sprutade. Jag minns att jag tyckte det var jobbigt att vi var i kapellet just då. Det är så litet och man sitter nästan på varandra. Det var fullt av folk där. Alla stolarna var upptagna och vi satt och knödde på varandra bokstavligt talat.

Det kändes lite dumt och löjligt att hickandes gråta mig igenom hela mässan. Kära nån, vad trodde dom andra besökarna egentligen?

Det var så mycket jag funderade på den dagen. Jag funderade över hur mitt liv var och hur jag en gång i tiden, när jag var tonåring, suttit och planerat, visionerat och drömt om hur mitt liv skulle se ut när jag blev "stor".

Det mesta var bra. Det mesta var bättre faktiskt... Jag insåg hur bortskämd jag var med mina underbara vänner, familjemedlemmar, min fina fina son och alla andra som stod mig nära.   Ett välsignat och jättebra arbete där jag fick jobba med det jag älskar mest - musik och religion. Vara kreativ, skapande...
Jag hade så mycket att vara tacksam för...
Jag HAR så mycket att vara tacksam för!

Men det fattades något inom mig. Ett gapande tomrum, en saknad och en hålighet jag inte kunde förklara.

Jag berättade för "Chefen" om hur jag kände... hur jag tänkte. Det vill jag inte skriva om här. Det är mellan mig och "the big Boss"! Men det var en öppet samtal, och jag sa verkligen allt om hur jag kände, tänkte och resonerade. Vad jag ville, inte ville och mina drömmar då och nu.

Samtalet slutade i att jag en gång för alla tog ett beslut. Jag bestämde mig för att följa en väg, en linje mot ett särskillt mål. Det medförde att jag skulle få ge upp drömmar och några tidigare uppsatta mål i mitt liv. Men det skulle det vara värt. För ibland måste man offra delar av sig själv för att bli hel och kunna må bra. Det var ett tufft beslut. Men jag accepterade det till fullo och förlikade mig med det.

Och så trodde jag det skulle förbli.

Innan jag lämnade mässan så berättade jag för "Chefen" om hur just den dröm jag nu givit upp hade sett ut från början. Vad den drömmen innefattade och vad jag så gärna velat ha. Jag kände en sorg när jag beskrev det för Honom. Men samtidigt en lättnad! Nu fick det vara så som jag bestämt! Man får inte allt man drömmer om.

Så lämnade jag mässan och med den en av mina livs största drömmar.

Men... ibland blir det inte som man har tänkt sig. Ibland kan det komma nånting ännu bättre ur en fallen dröm.

En dag, när jag som minst anade det, så kom ett oväntat hopp in i mitt liv igen. Ett hopp jag först vände ryggen. Jag vill inte se det. Jag ville inte närma mig det och jag ville inte vara en del av det. För det skrämde mig. Men sakta började jag att öppna ögonen igen. Jag började våga lyfta blicken och sakta vända mig tillbaka mot det jag trodde jag för alltid vänt ryggen. Och när jag väl hade vänt mig tillbaka och ögonen var helt öppna så såg jag att det jag nu stod inför var mycket, mycket bättre än alla de tidigare drömmar jag drömt.

Men det handlar om mod. Att våga gå tillbaka mot samma ställe där den första drömmen föll.. Där gamla tårar omslöt allt som fanns där. Alla de spillror som jag lämnat bakom mig. Krossat mod, krossade drömmar och mål. Allt dränkta i tårar. Svarta tårar.

" Kastar du in en hanfull mörker i ett ljust rum så märks det inte. Men om du tänder ett litet ljus i en bäcksvart sal så lyser det klarare än allt det mörker om finns där inne."

Så sant.

Så jag lät det lilla ljus som tänts brinna i den bäcksvarta sal jag nu stod i bland spillror och tårar från det brustna som varit.

Havet av tårar försökte släcka ljuset gång på gång. Men det fortsatte brinna.

Och det brinner ännu.

Jag hoppas att våren kommer snart!

Jag hoppas att när våren väl är här  så har det ljus som tändes brunnit så länge och så starkt att alla tårar har dunstat bort och kvar finns en ny mark bruten ur spillrornas jord.
Och på den marken ska jag låta alla himlens och jordens blommor växa fritt - för på våren då får allt liv på nytt!

Frid
//Christine

Måste bara meddela att nu känner jag att livet är viktigt, njutbart och gott!

Det har hänt mycket dom sista månaderna.
Stora händelser i mitt liv. Både underbara och tunga.
Kanske har jag reagerat med att bli tystare än vanligt. Och jag har varit trött. Jättetrött och inte särskilt företagsam alls.
Tvärtom. Orken har inte funnits mer än till det nödvändiga.

Jag har försökt hålla mitt humör uppe och det har funkat bra. Fast det har varit ett lock på kan man säga... Åh så svårt att förklara.

Allt detta har retat mig lite.. Stört mig! Jag brukar inte vara sådan och jag tycker inte om mig när jag är på det sättet. Med lock på alltså!

Men nu börjar jag komma tillbaka till mig själv. Det har skett med en rasande fart de sista dagarna. Kanske var torsdagen en vändpunkt? Kanske fick jag den sista puffen åt rätt håll senast igår?

Locket har lyfts och jag känner att lusten är tillbaka igen.

Lusten att ta tag i saker. Att sätta nya mål och drömma nya drömmar. Reda ut det som tynger mig och kompensera det jag kanske har missprioriterat och/eller inte orkat rätta till.

Nu är längtan efter skapandet tillbaka. Tankarna yr som en höststorm och det känns så bra.

Jag känner att jag måste prioritera något utanför alla måsten och alla förpliktelser. Göra något som ger kraft och inspiration till att behålla den brinnande lusten att möta nya mål och drömmar.

Jag bär en kreativ längtan, helt enkelt!

En längtan efter att spela igen. Att vara DÄR i musiken och allt annat får stå åt sidan för en stund! En längtan efter att skriva. En längtan efter att stanna tid och rum en stund och bara vara i skapandet. Bland vänner. I det jag brinner så mycket för. Att samla kraft för att kunna hålla locket borta! För det är inte jag!!

I den kreativa längtan finner jag så mycket!

Jag inspireras av att se och höra allt Marcus gör inom sitt skapande. Det är helt fantastiskt!!

Till veckan startar mina körer igen. Och jag längtar efter att få inspireras av alla där! Av alla i Sarons Liljor och av alla i Glory! Att få höra hur deras ledighet har varit och vad dom gjort. Att få rossla liv i allas våra nu ledighetsskrovliga stämband och tillsammans skapa en gemenskap i musiken. Fantastiskt!!!

Och dom nya utmaningarna!

PLUS-kören, och Fridaskolan. Alla eleverna och deras glöd....

Så mycket kraft i dom alla och så mycket det ger mig att få välsignelsen att vara en del av deras liv!

Jag har en kreativ längtan och det gör mig så glad och stark!

Det är skönt att locket har lyfts och att jag börjar närma mig mig själv igen!

Frid älskade vänner
//Christine

Jag märker att jag hela tiden återvänder till Kay Pollaks tankebanor kring hur man ska hantera livet och dess situationer.

Man står alltid inför två val! Alltid!

Man kan inte alltid påverka situationen i sig själv men hur du väljer att bemöta den är helt och hållet upp till dig och ditt val.

I skrivande stund kommer det upp ett klassiskt ordspråk:

Carpe Diem - Fånga dagen!

Det finns få ordspråk som tjatats ut som detta och framför allt så andvänds det flitigt men efterlevs inte lika strävsamt.

Jag vill stanna upp vid detta. Slå samman dessa två tänk och lägga till en sak till ordspråket.

Carpe Diem, Color Diem!

Fånga dagen, måla dagen!

När en ny morgon gryr och du slår upp dina ögon står du inför dessa eviga val om hur du ska bemöta och hantera just denna dag.

Din "ryggsäck" kanske är tung som bly av alla bekymmer, sjukdom, elände och sorger... Men du måste ju ändå möta just denna dag. Och "ryggsäcken" sitter där den sitter.

Det är svårt! Jättesvårt!

Men kanske kan vi påverka detta? Vår dag alltså.

Jag gillar att se saker och situationer i bilder.

Vi vaknar. Ser på vår dag (det lilla vi kan sia om den) och automatiskt ser vi på dagen med påverkan av hur vi mådde och hur vi hade det dagen innan. Somnar man med oro, sorg eller bekymmer så är det inte så konstigt att man vaknar påverkad av detta. Jag tror att det lätt blir en ond cirkel.

Så sitter vi där. Med vår nya dag framför oss.
Kanske kan man visualisera  vardagen som en sån där tavla där man färglägger efter siffror. I vilket fall är vår dag, tavlan, ännu ofärgad. Siffrorna är fingervisningar om hur vi bör färgsätta den. I många fall är kulörerna i de gråa färgtonerna eller i de bleka, lite mer diskreta färerna.

Av ren vana och ofta i ren orkeslöshet så väljer vi att snällt färglägga efter de siffror som står som anvisning. För det är så det bör vara tycker vi...

"Det är ju vardag. Det är inte fest eller nåt speciellt tillfälle en grå och trist tisdagsmorgon när man har en tung arbetsdag framför sig med hämtning och lämning av barn, med planering och handling, med ekonomiska bekymmer och med snörvlande trötta barn, grinig make/maka och dessutom den där migränen som gör sig påminnd när man minst behöver den. Vem ska orka sätta in några nya färger i detta???"

Jag hävdar ÄNDÅ bestämt att vi kan sätta en annan färg på det hela. För det är vi själva som håller i palletten.
Små duttar av färg gör mycket.

Det är vi själva och det samhälle och den kultur vi lever i som satt siffrorna på våra tavlor. Det är trots allt vi själva som har accepterat att det är så som vi BÖR färgsätta vår dag.

Det är vi själva som har valt att vår vardag ska se ut som den gör idag. Det värsta är att vi för över detta på våra barn. Vi har accepterat och därför är det som det är! Inte situationerna (dom kan vi verklien inte alltid välja eller påverka) men hur vi bemöter det som händer är helt och fullt vårt eget val!

Men vi HAR vår pallett!!!

Färgerna fins där!!!

MÅLA!!!

När man dricker kaffe - då ska man dricka kaffe! Inte tänka på disken efter.

Däri ligger en av nycklarna, tror jag!!

För om jag inte är närvarande i den stund jag just nu är i - då är det omöjligt att jag ska uppleva den rätt. Och då kan jag inte färglägga den som jag vill. Jag fångar den inte. Jag målar den inte. Jag tappar den.

Och våga förlåta!

Vi missar så mycket i vår bitterhet. Vi är människor. Inte programerade maskiner.

Vi gör misstag. Alla gör vi misstag och vi vill alla få förlåtelse när det händer. Men vi är inte alltid lika snabba med att förlåta i gengäld.

Jag ska försöka leva mer som jag vill lära.

Det skulle vara skönt att en dag kunna titta ner i sin egen "ryggsäck" och plocka upp bitterhet och bleka färger. Kasta bort dom för gott!

Det är ingen omöjlighet. Det är ett val.

Jag kan bara ta ansvar för mig och mina val. Du kan bara ta ansvar för dig och dina val.

Jag ska fånga. Jag ska måla. För det är nu jag lever. Det är nu jag ska dricka mitt morgonkaffe och det är nu jag ska känna hur det smakar. För... sedan när jag diskar... då ska jag vara där istället - i den stunden. Då ska jag diska. Men först kaffe. Bara kaffe och just den stunden!

Carpe Diem, Color Diem!

Det är inte klokt egentligen... Här sitter jag framför datorn och bara softar samtidigt som jag vet att jag har massor att göra.

Men det handlar om att starta. När jag väl börjat så är jag igång... Men vägen till start är trög idag.

Det är mysigt att höra när Marcus spelar in nya låtar i sitt rum. Nu är det sången han spelar in. Avkopplande.

Soffan är onödigt bekväm just nu... Jag borde fixa allt inför kommande veckan men.. just nu känns det väldigt bra att sitta där jag sitter.

Måste laga massa mat så vi har hela veckan... Måste baka så vi har bröd och bullar. Måste förbereda tvätten och så måste jag mest av allt förbereda mina lektioner imorgon.

Undra vad jag ska hitta på med dom? Jag har mina ideér... men har inte klart detaljerna ännu.

Jaja... jag ska börja med lektionsplaneringarna i alla fall...

Frid vänner
//Christine

 

Många, inte alla, av oss är döpta.

Det finns fortfarande många som tror att dopet innebär att vi blir givna ett namn. Men det är inte riktigt så.

Duvan är en stark symbol i den kristna tron. Det kom en duva ned från himlen när Jesus döptes av Johannes i floden Jordan och duvan är en symbol för Den Helige Ande.

Duvan är därför symbolen för dopet.

När man döps får man alltså inte ett namn utan man får Den Helige Ande och man blir upptagen i församlingen.

Det är så viktigt. Man blir en del av en stor familj. Församlingen.

Vikten av tillhörghet är obeskrivligt stor.
Det innebär så mycket.

En trygghet, ett skydd...

 

 

Men för mig är familj något mer än det man föds in i.

Jag tror att man väljer sin familj under livets gång.

Jag har min "grundfamilj" som jag älskar innerligt och sedan har den utökats med några til under åren. Mina närmaste och mest innerliga vänner.

Det är en brokig skara människor och det är något som jag älskar. Det är människor jag jan lita på och när den ene faller så lyfter en annan upp.

Ovärdeligt!!

Ofta kan jag stanna upp och bara slås av den svindlande tanken av hur enormt lyckligt lottad och bortskämd jag är med denna stora familj av underbara vänner och innerlighet.

 

Där tror jag meningen med dopet (bortsett från DHA) ligger.

Gemenskapen.

Vi ÄR och FÖRBLIR flockdjur. Vi behöver varandra.

Ensam är inte stark!

Men tillsammans är vi starkare än vi själva kan ana!!

Så, alla mina älskade familjemedlemmar:

TACK för att ni är min familj!

Tack för att ni alltid finns där och tack för att ni allid är er själva. Ni är en av de stora meningarna med livet!

Jag älskar er så mycket!!

Frid

//Christine

Jag har fått många mail med frågan om varför jag tog bort ett inlägg jag skrev tidigare i veckan och svaret är enkelt:

Det finns 5 personer som är betydligt viktigare och mer värdefulla för mig än det inlägget.

Jag tummar INTE på min rätt att yttrycka mina åsikter - tvärtom!

Jag gör bara en mycket viktig prioritering.

Bättre svar än så kan jag inte ge Er!

All frid denna vackra vinterdag
//Christine

Ja käraste nån va det har fejats i det Larbringska residenset idag!!

Jag började själva processen med att såga granen i beståndsdelar med en brödkniv jag har i (hör och häpna) verktygslådan... Ja, det är ett underskattat verktyg.

Tvättat fönster och varit livrädd för att ramla ner... det är lite högt nämligen.

Nu är ljuset inne i lägenheten igen!! Underbart!! Kan inte beskriva med ord hur ljuvlig det är att kunna se allt man har i ett ljusare skimmer. Allt rött är borta!! Ära vara Gud i höjden!

Nu ska jag kasta mig över köket och göra samma vanvetssprocedur där. Lika bra när ångan är uppe.

Jag kom att tänka på en låt som jag nynnat på under hela städandet... En låt med DC Talk som heter "In the light".

Klicka på titeln så kan du lyssna...

Fridens vänner...
//Christine

Idag ska jag rensa hjärnan!!

Jag är trött på att ha huvudet fullt i olika saker som inte är sorterade. Det ska jag ändra på idag!!

Jag är sååå bortskämd med underbara vänner. Så vad är bättre än att sortera sina tankar i samförstånd med dem?

Jag brukar alltid säga att man måste avslöja Näcken innan man kan göra honom oskadlig.

Så ikväll ska vi leta efter alla Näckar som finns... och ta död på varenda en vi hittar!!!

Marcus ska spela in i studio med några vänner och jag är så nyfiken på resultatet - och jag vet att det alltid blir så grymmebra!!!

Men nu ska jag slänga ut granar och allt annat juligt och byta ut det mot ljusare ljuvligheter.
Hopp om att nånstans där framme finns en vår!!!

Vi mår inte bra av allt mörker ute... Vi måste ha ljusets kraft att orka. I detta dunkel kan vem som helst ramla ner i deppigheter och annat jobbigt!!

Bort med all jul och fram med hoppet om vår, sol, värme och energi!!

Nu ska det funderas, resoneras och rensas både i hem och i sinne!!

Frid åt er alla
//Christine Kristyr i fullt bstyr!!

Livet är underbart!

Ja, hur jag än vänder och vrider på det så ÄR det underbart.

Det innebär inte att allt som händer är särskillt underbart.. inte alls!!

Men själva livet är det!

Idag snackade jag med en kille som såg väldigt sliten ut. Han såg ut som ett vrak. Men han log. Ett glatt vrak!
Jag frågade hur det var med honom. Han svarade att han var lycklig! Han hade precis kommit  från NÄL. Han hade blivit pappa, till en liten flicka på 45 cm och  2500 g, några timmar innan och åkt raka vägen till jobbet. Så visst var han trött...

Livet är underbart!

Inte allt som händer... verkligen inte. För det händer massa hemska och jobbiga saker...

Men själva livet är det... 

Jag är bortskämd så det osar om det med massor av underbart liv!!

- Min son säger, trots att han är 17 år, att han älskar mig inför sina polare...

Livet är underbart!

- Jag har precis käkat mat och slappar i soffan framför bloggen och hör Marcus öva gitarr i sitt rum

Livet är underbart!

- Jag har världens fulaste och men ändå fungerande händer som kan spela , måla, kasta snöboll, klappa en kind, hålla i en penna, hålla i en hand och i en massa annat....

Livet är underbart!

- Jag har en jobbigt övernevös hund som heter Holger och som somnar bredvid mig på kvällarna och som alltid ser på mig med ögon som talar om att vi behöver varandra! På ett sånt där matte-Holger vis...

Livet är underbart!

- Varje morgon kan jag sitta i den tysta lägenheten och lyssna på mina egna tankar och drick morgonkaffe

Livet är underbart!

- Jag har vänner som aldrig sviker mig!

Livet är underbart!!

- Jag är kapabel att älska och att älskas!

Livet är underbart!

- Jag vet ingenting om morgondagen - egentligen!

Livet ÄR underbart!

Men allt som händer är inte alltid underbart...  Det kan till och med vara knäckande och svårt att hantera. Världen är elak ibland. människor är elaka ibland. Jättedumma!!

Bara jag kan ta ansvar för hur jag bemöter det... och när jag somnar så somnar jag i en varm säng..

Därför är livet underbart!!

Och ännu bättre.... i rummet bredvid somnar Marcus...

...och han ligger också i en varm säng.. och blir han hungrig så finns det alltid nåt att äta!!

Livet är underbart!

Vi lever vänner..

Det är så lätt att glömma bort i vår kalla värld.. Men vi lever.

Nikki Sixx... en av mina idoler.. Tog sig ur ett mycket tungt missbruk. Han var t.o.m. kliniskt död vid två tillfällen. Men livet valde honom tillbaka.

Han har skrivt en låt som är underbar och som beskriver så väl det jag försöker säga. Klicka på låtens titiel så kan du lyssna på Youtube.. om inte.. läs texten!! Och begunda!!

För livet är underbart och jag den dagen vår Herre bäddar pinnsoffan åt mig så jag sannerligen ha levt så mycket det bara går!!



Jag vet inte vad som händer imorgon... därför måste jag leva idag!!

Tomorrow

Where ya gonna be tomorrow?
How ya gonna face the sorrow?
Where ya gonna be when you die?
'Cause nothing's gonna last forever
And things they change like the weather
They're gone in the blink of an eye

Just look at yourself, can you see where you are?
Look at yourself, now you can't hide the scars
Just look at yourself 'cause there's nowhere to go
And you know

Tomorrow
You're gonna have to live with the things you say
Tomorrow
You'll have to cross bridges that you burned today
Tomorrow...
And everything you do, it's coming back for you
You'll never outrun what waits for you
Tomorrow.

And are you terrified by sadness
And have you given into madness
You're running out of places to hide
'Cause everybody's got a reason
To justify how they're feelin'
Maybe you should open your eyes

Just look at yourself, do you like what you see?
Look at yourself, is this how it should be?
Just look at yourself, 'cause there's nowhere to go
And you'll know

Tomorrow
You're gonna have to live with the things you say
Tomorrow
You'll have to cross bridges that you burned today
Tomorrow...
And everything you do, it's coming back for you
You'll never outrun what waits for you
Tomorrow.

Are you waiting for the reason to change?
Are you waiting for the end, has it came?
Nothing's gonna stand in your way...

Just look at yourself, do you like what you see?
Look at yourself, is this how it should be?

Tomorrow
You're gonna have to live with the things you say
Tomorrow
You'll have to cross bridges that you burned today
Tomorrow...
And everything you do, it's coming back for you
You'll never outrun what waits for you
Tomorrow.

Då är morgonen här.

Jag väntar på att morgonkaffet ska bryggas klart och har lagt mig och knö med Holger i sängen en stund igen.

Gud va jag har drömt inatt!!! Det är mycket som yr i huvudet. Så jag ser fram emot att summera min dag ikväll..Då är saker i ett annat läge.

Men först ska jag alltså inmundiga kaffe, duscha och sedan iväg...

....är trött -men taggad!!

Morning has broken!

Frid vänner!! 
//C

Det börjar en ny tid imorgon.

Ett nytt äventyr, på en ny väg, med nya mål i sikte.

En väg med alla dess inslag. Vackra blommor, underbara möten, ljuvliga sinnesupplevelser, taggiga buskar och farliga djur.

Det kommer vara en väg som går över kullersten, genom eld, vatten, drivis och genom soliga dalar, hisnande fjäll och mjuka fält.

Det kommer vara en väg där jag kommer möta nya upplevelser, nya insikter, nya sidor av mig själv, nya sätt att hantera skratt, hicka, trötthet, eufori, engagemang, gråt, undran, förvirring, asgarv, aha-upplevelser, intängdhet, prestationsångest, hoppfullhet och nya stigar att vandra på.


Hur jag än vänder och vrider på det kommer det stärka mig. Ge mig erfarenheter jag kan luta mig mot i resten av  mitt liv.

Och alla erfarenheter man kan lära sig av är bra!

Jag vet t.ex. att det är en ypperlig lösning att grilla sina fötter över en engångsgrill (med sockan på foten) om man drabbas av en hiskelig frysattack av fötterna i 13 minusgrader samttidigt som en vind som inte lät sig stillas utan istället spädde på den isande kylan ätter värre...
Då lärde jag mig nåt..
Grilla fötterna! För det hjälper!!

Nu vet jag inte vad jag ska grilla imorgon.. Risken är att det är undertecknad som kommer bli marinerad, grillad och slutligen bedömd!

Det får vi se!!

Nu är jag trött... Jag har mycket i mitt huvud.

Det har landat tankar under kvällen som jag inte var beredd på.

Dessa måste bearbetas...

Utvärderas....

Beslutas kring....

Och landas i....

Tack gode Gud för morgondagens hektiska schema!!!

Men först sova...   först sova!

Friden
//Christine



De

En gång fick jag en bild av en vän... Ingen fysisk bild utan en mental bild. Det var en fin present tycker jag. För det är få gåvor jag använt mig av så mycket som just denna bilden.

Det är många år som passerat sedan den där dagen... Många situationer har uppstått och många situationer har fått mötas, hanteras och bearbetas - på gott och ont.

Just det... bilden..

Du känner säker till Kalle Anka.
Kalle har en enorm förmåga att hamna i elände. Det har hänt fler än en gång att han av olika anledningar lyckats få kassaskåp i huvudet och blivit tillplattad och nedtryckt... I sann Kalle Anka- anda!

Det där med kassaskåpet och Kalle är grunden till bilden.
Föreställ dig:

Kalle, en helt vanlig dag, intet ont anande. Han tittar uppåt och från ingenstans kommer ett kassaskåp med stämpeln "2 TON" fallandes från himlen. Kalle suckar uppgivet och "KABOOOOM" så har han, som vanligt, fått hela det 2 ton tunga kassaskåpet över sig... 

Detta kan vi kanske jämnföra med oss själva? Nu menar jag inte att det regnar kassaskåp dagarna i ända..men det regnar jobbiga situationer i olka grad. Allt ifrån vardagsproblem, praktiska som känslomässiga, till större bekymmer som sjukdom och ekonomiska eländen.

Så låt oss låtsas för en stund att vi är Kalle och kassaskåpet är våra bekymmer. Ofta ser vi dom komma. Ibland inte..men likväl säger det "KABOOOOM" när dom slår ner... Vissa kassaskåp slår ner lättare, vissa hårdare.. men alla kassaskåp känns när dom träffar oss...

Kalle tittar uppåt... han ser kassaskåpet. Suckar uppgivet.

Jag undrar nu: Varför tar han inte ett steg åt sidan?

Detsamma gäller oss.. och våra kassaskåp. Man kan inte alltid hinna gå undan - men ofta gör det det. Det krävs bara ett enda steg så får man i alla fall inte kassaskåpet rätt i huvudet. Visst, vi kan inte förhindra ATT kassaskåpet finns eller ATT det slår ner.
Vi kan bara påverka om det ska knocka oss eller om vi väljer att gå åt sidan.

En annan bra sak är ju att om man tar ett steg åt sidan så får man möjlighet att syna kassaskåpet från ett litet avstånd. Det är lättare då att läsa på stämpeln.. Är detta ett skåp som väger 2 ton, 10 kg eller något annat.

Man får distans och det hela kan bli lättare att tackla...

Kalle och kassaskåpsbilden funkar kanonbra i många situationer. När man mentalt visualiserar sina eländen, ångest och alla andra former av problem, så blir dom genast lättare att hantera.

Ge det en chans. Det funkar inte för alla - men för många.

Flytta dig när kassaskåpet faller.. Stå inte kvar och låt det krossa dig. För när du står och betraktar det på ett litet avstånd så ser du snart att det går att gå fram till det och låsa upp det. Och när innehållet är ute i det fria så gör det ofta inte lika stor skada.

Frid vänner
//Christine

Under min "inventering" (se förra inlägget) så inser jag att det som jag mest reagerar på är som som "predikar ett -men lever annat sätt".

Med risk för att provocera (en risk jag är villig att ta) så måste jag säga att i min "inventering" är det mest kristet folk jag blir upprörd över.

Jag, som kallar mig bekännande kristen, bli mörkrädd när jag ser hur många kristna "predikar" sina åsiker om rätt och fel.. Förlåtelse och ödmjukhet... Omsorg och att vända andra kinden till...  Det är endast upp till Gud att döma... Förlåt din nästa 7 X 77 ggr.... saliga äro de fattiga, de saktmodiga.....

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN

Vad hände med allt det där? Var det bara lätt att säga? Att predika...??

Citera är väldigt lätt... Det kan vi alla göra. Svänga oss med fina Bibelcitat och pkpinnar..

Men... När det gäller då?? När det krävs nåt av oss??? När vi måste försöka sänka oss till en nivå som gör att vi kan försöka förstå en medmänniska?  När det kostar oss något att vara allt det där vi predikar....


Gäller det inte då eller???

Jag skäms - uppriktigt sagt!!

Det är inget eller ingen som har påstått att det skulle vara lätt att leva som bekännande kristen. Tvärtom. Det krävs massor. Och man ramlar hela tiden. För det är svårt!!

Enligt mig så är en av kärnorna inom kristendomen att vara en medmänniska... även i stormen. Även när andra går...

DÅ gäller det.. DÅ prövas man..

OBS!!!!!!!
Jag drar VERKLIGEN inte alla över en kant. Tro inte detta. Detta inlägg är enbart riktat till dom som har mage att spela kristna och ödmjukt troende fram tills det handlar om att omsätta det i praktik. När stormen yr och det är tungt.

Till er har jag bara en sak att säga: Ta och gå en Alpha-kurs alternativt gå om den ni tidigare gått, läs lite extra i Bibeln- exempelvis de Bibelställen som behandlar hur vi kristna bör leva som medmänniskor (glöm inte  bort att vi faller ofta..och att det just då är viktigt med förlåtelsen...och förståelse...), ut med er i världen och lev som ni lär, bit ihop när stormen ryter och dra inte in i era trygga världar utan sitt bredvid din nästa i stormen och håll densammes hand...

Störst av allt är kärleken!! I alla lägen..  Även när det handlar om att offra och det är asjobbigt...!!! Och då handlar det inte bara om kyssar och passion ... det handlar om den där kärleken som når åt alla håll.. vänner, familj, nära kära... kärleken till livet som får oss att hjälpa den som inte kan känna kärleken lika starkt som oss..  Och blir det tungt - säg det då... frys inte ut!!! Var närvarande!!!

Jag är sååå tacksam för alla er människor, kristna som icke kristna, som ger av er själva när det gäller.. när det faktiskt kan kännas tungt att vara medmänniska... TACK för ert engagemang!! Tack för er kärlek till er nästa!!
Genom Er lever hoppet!!!

För er som orkar med en pekpinne.... efter signaturen står en låttext av Kieth Green.. Den ger en rättvis känga till alla oss kristna... Mycket värd att läsa.. och lyssna på (ex Spotify...)

Kom igen nu kristna.. lev som ni lär!! Annars kan ni väl hålla tyst...

Frid
//Christine

Kieth Green - Asleep in the light

Do you see, do you see
All the people sinking down
Don't you care, don't you care
Are you gonna let them drown

How can you be so numb
Not to care if they come
You close your eyes
And pretend the job's done

"Oh bless me Lord, bless me Lord"
You know it's all I ever hear
No one aches, no one hurts
No one even sheds one tear

But He cries, He weeps, He bleeds
And He cares for your needs
And you just lay back
And keep soaking it in,
Oh, can't you see it's such a sin?

Cause He brings people to you door,
And you turn them away
As you smile and say,
"God bless you, be at peace"
And all heaven just weeps
Cause Jesus came to your door
You've left him out on the streets

Open up open up
And give yourself away
You see the need, you hear the cries
So how can you delay

God's calling and you're the one
But like Jonah you run
He's told you to speak
But you keep holding it in,
Oh can't you see it's such a sin?

The world is sleeping in the dark
That the church just can't fight
Cause it's asleep in the light
How can you be so dead
When you've been so well fed
Jesus rose from the grave
And you, you can't even get out of bed

Oh, Jesus rose from the dead
Come on, get out of your bed

How can you be so numb
Not to care if they come
You close your eyes
And pretend the job's done
You close your eyes
And pretend the job's done

Don't close your eyes
Don't pretend the jobs done
Come away, come away, come away with Me my love,
Come away, from this mess, come away with Me, my love.

Det är dags för inventering.

Intressant, svårt, närande, givande, oroande, utvecklande, lugnande och så jätteviktigt!

Men det krävs massor av mod!

Jag är inne i en livsomvälvande fas i mitt liv just nu. Det stormar... Mycket nytt händer och mycket måste ses över och stabiliseras.
Det känns viktigt att inte försöka fly från detta. Att möta, strukturera upp tankar och livet självt är jättejobbigt men viktigt.

På ytan kan det kännas bra. Om man inte stannar upp. Man accepterar läget på nåt vis. Men om man stannar upp och rannsakar sig själv så finner man massor av saker som behöver dammas av, repareras, tas bort, ställas fram, konserveras, visas upp..ja.. listan kan göras lång.

Det centrala och absolut viktigaste är att man samlar mod för att möta sig själv. För det är nog det svåraste man kan utsätta sig för.

Man lever i sin vardag och i sina rutiner. Av ren vana hamnar man i ett monotont tunnelseende som kan vara både på gott och på ont.

Men igår kväll när jag hade gått och lagt mig så började jag fundera. Jag försökte (trots att hela mitt väsen stretade emot) att avslöja så mycket jag bara kunde inom mig själv som behövdes restaureras och ta tags i... Ingen lätt match att gå...

Det blev många tankar... Många insikter...



Men det är jag och endast jag som kan möta det.. se det och hantera det... Det? Ja.. mig!

Rätt snart blev det tydligt. Det handlar mestadels om prioriteringar. Rätt fokus!
Vad är vikigast NU...?
Inte förra månaden.. NU!

Jag ska fortsätta att fundera ikväll och finna en plan för varje troll som jag tycker borde hanteras.

Livet är så fantastiskt!!! En sån gåva.

Vi, jag, du... alla... felprioriterar ofta av ren vana..  instinktsmässigt!

Jag skulle kunna finna timmar av försvarstal för detta... Men om man ser på det med den där hårda blicken så är det bara att konstatera: Det är inte ok!

Troll och oknytt har inget där att göra... Inte ens vanetroll... eller trygghetsknytt.. Bort med dom. Och varför vänta?

Jag lever NU! Jag älskar att leva!! Jag är så magnefikt rikt välsignad så visst ska jag uthärda att möta mina troll och oknytt.. En baggis i det stora perspektivet!

Nej, vänner och fränder, nu har jag inte tid med er mer. På TVn har det precis börjat en bra film som jag ska avnjuta med min underbara son!

Fram med chips, bullar och annat onärande... Nu ska det krypas ihop i soffan.. värma oss under samma filt och bara vara.. Bara leva utan den minsta tanke på inventeringar och annat trollskt och oknyttigt!! Det tar jag senare ikväll...

Livet ÄR rättvist - ofta!!

Frid
//Christine

Håller på att byta rum med Marcus. Gode Gud, det är ingen barnlek vill jag lova.
I skrivande stund står ALLA saker i hallen. Jösses. Vi har sannerligen en utmaning framför oss.

Men jag ger mig INTE förän det är klart. Sanningen är ju den att trots allt bestyr så är det himla roligt när det väl blir klart!

Nej.. det finns ingen tid att slappa på... Mot utmaning!!

Wroooooooom!!

Frid
//Christine

Jag är så stolt!!! Klicka på länken så får du lyssna på Marcus och Pernilla och deras första låt! Marcus spelar gitarr och har skrivit musiken, Pernilla sjunger och har skrivit texten!!

Ni rockar babes!!!