akryl

Just denna måndagen är jag bedrövligt trött. Ett stort OH NOOO för det. Helgen har varit underbar och trots att den inneburit lite sömn och väldigt mycket jobb så har den varit minnesvärd och fantastisk.

Dessa älskade konfirmander!!! Kära nån så fina dom är. Jag håller på att samla på mig bilder från helgen. Jag hann inte ta kort själv tyvärr (det retar mig eftersom jag alltid tar massa kort) så jag får förlita mig på att jag kan få lite bilder av konfirmanderna. Jag träffar många av dom idag i skolan så då ska jag passa på att fråga dom.

Jag lämnar helgens konfirmation och lägger allt det krutet på ett särskillt inlägg som kommer inom kort.

Måndag ja... Sitter i skrivande stund och laddar för att börja sätta betygen. Många blir det... Tack gode gud för kaffe!! Både jag och Marcus var mer döda än levande i morse när klockan ringde. Jag snooooozade minst 4 ggr och gick inte upp förän 25 minuter innan jag skulle gå.

Oj.. nu kom en hel drös/ klass med 5:or. Tydligen ska jag öva sång med dom... Hmm... Jasså? Ok då....

Vi hörs senare

Frid
//Christine

Ja, här sitter jag ihopvikt i soffan och stirrar på vädret genom fönstret.

Dagens väderbedömning: Nja... det kunde varit bättre. Men samtidigt sämre. Igår, t.ex. då öste regnet ner men precis innan vi skulle gå in med alla konfirmander så bestämde sig "Chefen" för att ge oss lite sol. Det va tacksamt på alla sätt och vis. Idag är det inte den blåaste himmel jag sett men jag är full av hopp... Kan bli nån liten stråle sol.

Nu sitter jag och funderar på om jag ska skriva om konfirmationen igår, men näjj, det vill jag göra när allt är klart och vi har ju en gudstjänst kvar om några timmar.

Kanske skulle jag skriva en djuplodande analys om Gummitarzan? Näjj... den väntar jag också med.

Kanske skulle jag filma mig själv med mobilkameran när jag antingen dansar lätt ballett till Lars-Kristers?  Näjj, jag har inte rätt frisyr för det idag...

Så jag gör en ny version av Yeahhh!! Ohhhh nooooo!!! (*Fanfar*)

Dagens första YEAHHHH!!!! är att jag sovit hela natten utan att vakna. Bra det!! Jag var så totalt slut igår kväll att jag nästan inte hann lägga huvudet på kudden innan det snarkades på den Larbringska sömnfronten.
Hmm.. Vad ska vi ha för klipp som symboliserar detta då? Jo, nu vet jag!! Fantastisk text!!!!!


Dagens första Ohhhhh Noooooo!!!! är det faktum att konfirmandundervisningen är över för våra två konfirmandgrupper och jag kommer sakna dom alla oerhört!!! Det är en välsignat TUR att många kommer bli konfirmandledare till nästa konfirmandgrupp!! Det är lätt att välja klipp i detta fallet. Lovely Lord, den första låten jag lärde dom och som vi körde med fredagsgruppen igår och som vi kommer köra idag med onsdagsgruppen. Åh.. blir gråtig... Vänjer mig aldrig vid att "släppa iväg" konfirmanderna!! Idag kör vi så det ryker! Denna låten är till alla er konfirmander!!! BRA JOBBAT!! <3




Dagens andra Yeahhhhh!!!! är att idag ska jag träffa Magnus och hans uuuuuuuunderbara barn som jag inte hunnit träffa så mycket denna veckan pga av alla repetitioner. Dom betyder oerhört mycket för mig!!
Av en viss anledning så väljer jag den här låten. You know!



Dagens andra Ohhhhh Noooooooo!!! är det faktum att världen växer sig större i egoism, kyla och elakhet. Vi kan ändra på det om ALLA tar ansvar för sitt eget beteende. Jag är så trött på att se mobbade elever, ensamma ungdomar som inte tycker att dom räcker till pga av vidriga kommentarer från sk. vänner, jag hatar att se hur ensamhet sprider sig som en pest bland människor och att pengar, status och materiella ting får allt större plats och värde i vårt samhälle. Bara igår fick jag 4 (!) samtal ifrån olika ungdomar som berättade om hur dåligt dom mår pga av att dom antingen är mobbade, ensamma, känner sig otillräckliga och/ eller upplever att dom inte når upp till omvärldens utseendefixerade ideal. (Och då bör det tilläggas att jag knappt hade mobilen på under gårdagen pga av alla gudstjänster och konfirmationer). Detta gör mig oerhört ledsen och jag känner en lamslående maktlöshet och ilska.
Jag önskar jag kunde ha en magiskt trollspö och *ping* förändra situationen som råder. Denna är till er jag snackade med igår men även till alla andra som känner sig otillräckliga och nertrampade, ensamma och som behandlas orättvist i dett "jämlika" land....!! Ni är fantastiska och jag är stolt över er!!! Ni vet vilka ni är!!!



Nä nu rusar tiden iväg. Sätt fart nu Larbring och in i duschen. Sedan ska det väckas 190 cm son och jaga honom i duschkabinen. Sedan hasar vi oss iväg till Uddevalla kyrka och kör den sista gudstjänsten med denna kull konfirmander. Oj.. jag kommer sakna dom så...

FRID
//Christine

Jag är så lycklig!

Käraste nån vilka dagar det har varit och käraste nån vilka dagar som väntar!!

Det är konfirmandtider i Uddevalla kyrka - men ALLT vad det innebär.

Just nu känns det som om jag bor, lever och andas i kyrkans lokaler. Trevligt på de flesta sätt faktiskt. Men sömn är något som inte är prioriterat just nu.
För vid sidan av alla lååååånga reå med konfirmander så är det repetitioner med alla elver på skolan inför avslutning plus att det är en massa betyg som ska sättas. Mer än 170 stycken tror jag...

Den kombinationen har visat sig vara väldigt tröttande. Att ha två arbetsp,atser i tider som dessa är inte att rekomendera.

Evigt spring mellan skolan och kyrkan. Ställa om huvudet och fokus flera gånger om dagen. Ena stunden musikhistoria och musikteori - andra stunden konfirmandmusikal och andra övningar etc.

Jag verkligen störtälskar bägge mina arbetsplatser men det ska bli skönt att bara ha en framöver.

Efter skolavslutningen är mitt vikariat på skolan slut och jag går tillbaka på min vanliga arbetstid i kyrkan.

Det skönaste ska bli att man får hålla ETT fokus. Slippa ställa om hela tiden. För hur man än vänder och vrider på det så anser alla inom de olika verksamheterna att just DERAS ska prioriteras och läggas mest fokus på.

Det är ju inget konstigt i det egentligen. Det är ju så folk funkar. Men det är svårt att dela på sig och man blir trött och tom i huvudet ibland. Men jag har lärt mig att det inte är någon som helst nytta med att försöka tala om att man är trött eller har många olika fokus - för det förstår inte folk. Det enda raka är att ta fram de reservförråd man har av kraft och köra på så det ryker.

Men efter skolavslutningen ska jag ta ut ALL kompledighet jag har och bara ägna mig år det som betyder mest för mig. Marcus, Magnus och hans barn, målandet, solen (om den behagar visa sig då) vänner och försöka samla ny energi och ta igen förlorad tid med mina nära och kära.

Tänk, slippa passa tider. Slippa förberedelser, deadlines, möten, tidrapporter (som jag suger på att lämna in i tid) morgonstress, lååååååååååååååååååååååååånga torsdagar....etc.

Men... jag har verkliogen tur som har det jobbet jag har.

Igår satt jag i kyrkan med 40 stirriga och väldigt pratiga konfirmander som hade en miljon frågor till mig, Magnus och Roland och hungern rev inom mig, Jag hade precis fått ett generalfadderara på hela konfirmandgruppen, ryggen värkte av aldeles för många timmar vid flygeln (i kombination med min bedrövliga hållning) och i bakrunden lät en stegrande rundgång från någon av musikerna.... och då tänkte jag:

Gud vilken nåd. Jag älskar mitt jobb!

För det gör jag... kyrkan står mig närmast och hur jobbigt det än är stundtals (igår var sannerligen en prövning) så känner jag att det är där jag hör hemma.

Nu är det snart dags för lektion med ett gäng goa 8:or, sedan lunch men bästa Bambi och därefter solorepetitioner, riggning och sedan genrep med fredagskonfirmanderna.

För imorgon, kära vänner... då är den konfirmation. Då kommer det lipas ljusa tårar, spelas musik så strängar ryker och hjärtat kommer ömson glädjas, gripas och kännas tungt för nu lämnar konfirmanderna oss.
Denna kull konfirmander... som betyder extra mycket för mig... eftersom det är den första kull jag har som ensam muskansvarig.

Jag återkommer med snyftande rapport....

Nu ska vi snacka etik, framtidens musik och galna fans och legender!

Frid
//Christine

Igår fick jag ett intressant förslag på bloggämne...

Fördelningen av lycka.

Varför drabbas vissa av mer elände än andra och varför?

Inte minst ställs ju frågan om min tro på sin spets; Vart finns Gud i detta? HUR kan Han acceptera att så många lider etc. (Detta är förövrigt det vanligaste argumentet jag får höra av mina icketroende vänner när dom förklarar varför dom inte tror på Gud.)

Detta är nog ett av de svåraste frågeställningarna att brottas och komma till sans med. Frågan är om man nånsin finner ett OK svar. Frågan är om man nånsin finner SVAR!

Jag funderar ur olika aspekter och har luskat lite med männsikor jag har runt mig. Hur ser dom på saken. Bl.a. har jag frågat två vänner som är präster.

Jag vinklade frågan till prästerna med grunden i alla de sorgesamtal som dom deltar i ofta via jobbet inför begravningar, i kriser och i andra tunga och svåra situationer vi människor möter på under livets gång.

Den ena prsäten svarade. "Jag kan inte svara. Det är inte alls rättvist och jag kommer nog aldrig förstå - jag kan bara lyssna och delta i sorgen."

Den andra prästen sa: " Jag tror inte Gud utsätter oss för plågorna. Han hjälper oss att uthärda och ta oss igenom."

Kanske är det inte svart eller vitt?

Jag tillhör skaran som inte alltid haft den mesta och bästa turen i livet. Många tuffa år ligger bakom mig och många upplevelser som jag nu i efterhand inte förstår hur jag tog mig igenom.

Oräknerliga gånger har jag sammanbitet och bittert ifrågasatt Gud och undrat varför just jag blivit utsatt. Många gånger har jag i sorg och vredesmod kastat ur mig långa haranger av ifrågasättande och förtvivlade ord där jag nästan skrikit till Gud att "Hur kan Du finnas när Du accepterar att världen ser ut som den gör och allt detta lidande"

Men det är inte svart eller vitt, tror jag. Jag tror att Han finns där i eländet. Han kan inte ta det ifrån mig. Enligt den kristna tron gav Gud oss den fria viljan och den råder Gud inte över. En gåva att kunna säga "Nej" eller "Ja" till val i livet. Alla sortes val. Dessa "Ja" och "Nej" ger konsekvenser.

Det berömda "Orsak och verkan", "Handling och konsekvens" ni vet...

Men under dom begreppen ryms inte sjukdomar och liknande vi inte kan råda över.
Där går jag på en törn... Hur kan det accepteras? Där kommer jag nog aldrig finna svar...

Kan det vara så enkelt (och stundtals grymt) att vi alla är här som en bricka i det stora spelet. Låt mig förklara denna tankegång.

Att vi genomlider av ett större syfte? Till exempel kan en person som överlevt och övervunnit ett missbruk troligtvis hjälpa en annan missbrukare att överleva och övervinna på ett bättre sätt en någon som bara har dn teoretisk utbildning. Jag menar, förståelsen av abstinens, kamp och tillfrisknande kan bara förstås av någon som varit i det. Det kan man inte läsa sig till. Man kan läsa sig till pedagogiker, behandlingssätt, bemötande och annat viktigt. Men man kan aldrig plugga sig till en erfarenhet. Man erfar en erfarenhet såklart!!

Kan MITT lidande vara nödvändigt för att jag ska kunna fullfölja min "uppgift" och i förlängningen hjälpa (kanske rent av rädda någons liv) på ett sätt jag annars inte skulle kunna?

Tanken är svindlande!!

I vilket fall så är det ett faktum att vi måste bära de bördor som tilldelas oss. Sedan ligger våran fria vilja i HUR vi bär dessa bördor. Jag tror aldrig jag får svaret på VARFÖR just jag tilldelats just mitt öde. Jag vet inte varför du tilldelats ditt. Jag tror ändå någonstans att det finns en mening i att just jag tilldelas de erfarenheter som även det negativa givit mig i livet. Ett högre syfte.

Jag lutar mig ofta mot en sann berättelse som min förra chef hade i en predikan för ett par år sedan. Den berättelsen ger mig mycket:

När färjan Sacndinavian Star brann utanför Lysekil och kostade 158 människor livet så kallades min förre chef Ingvar dit för att vara jourhavande präst. Han skulle hålla i krishanteringen tillsammans med en psykolog. Det första psykologen säger när dom träffas och hälsar på varandra är "Hej, jag heter XX, psykolog, och jag är ateist!"
Psykologen gjode tydligt klart för Ingavr i sin hälsningsfras att han INTE delade Ingvars tro.
Dagarna i Lysekil var fruktansvärda och eländet upprörde Invar så mycket att han själv höll på att tappa sin tro. Inte heller han kunde svara på alla "Varför???!!"
Så kom dagen då dom skulle avsluta sitt arbete och åka hem. Ingvar och psykologen stod uppe på en höjd och såg över förödelsen som olyckan skapat. Ingvar var så jättenära att tappa all sin tro. Då säger plötsligt psykologen:
"Vet du vad som skiljer dig och mig åt i detta med tro...?"
"Hur menar du?" frågade INgvar
"Du har någon att skälla på, bli arg på, lägga skulden och frågorna på. Jag har inte det - i detta är jag ensam"

Det ligger mycket i detta. Jag kan inte förändra lidandet ide flesta fall. Men jag behöver aldrig vara ensam i det.
Kanske ska vi, istället för att leta desperat efter svaret på VARFÖR (som vi förövrigt aldrig helt kommer finna) lägga samma energi på att förvalta det goda vi får när eländet håller sig borta och kanske till och med använda den erfarehet som det jobbiga vi möter ger oss till nånting gott?

Kanske måste vi acceptera att vi inte kommer undan sorg, smärta, orättvisa och hemskheter? Kanske får vi
bara förlika oss med orättvisan som råder och istället göra det bästa av det vi är i just nu. För kanske är just nu en stund av rättvisa?

I mitt liv finns så mycket gott. Mestadels gott -faktiskt. Att låta den välsignelsen svärtas ner av det mörka, kalla, hårda, jobbiga och mardrömslika i mitt förflutna vore dumt. Eller hur?
Alla de erfarenheter mina bördor givit mig kan förvaltas och bli till nånting gott.

Jag är här nu. Jag fick inte bördor som var för tunga att bära. För jag ÄR här. Jag har burit klart de flesta av bördorna och på mina axlar vilar inte längre tyngden av dessa kolosser utan där finns nu istället lättnaden av att bördorna är avlastade.

Jag kan, om jag vill, välja att minnas tyngden. Men jag kan också välja att njuta av den lättnad det är att slippa bära dem längre.

Frid
//Christine

Herrejösses Amalia så trist, tåkigt, boring och bedrövligt tröttsamt det är att packa upp massa lådor med massa bröte i...

MEN

..ibland kan det faktiskt finnas uppiggande saker i.

Till exempel hittade jag ett par rockercoola Butricks-brillor i en av lådorna. För den som inte vet det så har jag och Marcus ett hyfsat respektingivande rekvisitaförråd med allt man kan tänka sig och uppenbarligen hade dessa brills saknats och är nu lyckligt återfunna!

Idag tänkte jag blogga om massa annat, men det hinns inte med. Älskling gav mig ett superbt bloggämne som jag funderar kring och så fort lådor är uppackade och blogglusten funnen så ska ni minsann få läsa hypteser  kring ämnet så ni storknar!

Passar ändå på att skicka ett enooooooormt rungande jättegrattis till Magnus äldsta dotter som fyllde 15 igår.

Du rockar F!

Kära nån... det var många år sedan jag var 15...

Fram tills vi hörs nästa gånga ska Ni få ta del av Me, Myself and I, iklädd rockiga brills!!

Be brave, stay cool!!



Frid vänner!!
//Christine Kristyr I Städbestyr

Ibland måste jag bara tänka kring detta, för det gör mig starkare och det är viktigt att påminna mig om även i lyckliga dagar som jag har nu men även i de jobbiga dagar jag känner väl:




....för skatterna jag betalar
- för det betyder att jag har ett jobb.

 

....för att jag måste städa efter en fest
- för det betyder att jag har vänner.

 

....för att kläderna är lite trånga
- för det betyder att jag har mat på bordet.

 

....för att gräsmattan behöver klippas,
fönster tvättas och hängrännor rensas
- för det betyder att jag har ett eget hem.

 

...för skuggan som bevakar mitt arbete
- det betyder att jag är ute i solen.

 

....för alla klagomål på politiker
- för det betyder att vi har fri yttranderätt.

 

....för att parkeringsplatsen är längst bort
- för det betyder att jag har råd att ha bil.

 

....för min höga elräkning
- den betyder att jag har det varmt.

 

....för kvinnan i kyrkan, i bänken bakom mig,
som sjunger falskt
- för det betyder att jag kan höra.

 

....för tvätthögen på bordet
- för det betyder att jag har kläder att ta på mig.

 

....för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen
- för det betyder att jag har kunnat arbeta hårt.

 

....för väckarklockan som ringer på morgonen
- för det betyder att jag lever.

 

....och sist men inte minst för att jag får många mail
- för det betyder att någon tänker på mig.


Ja vänner... frid!! Glöm inte att njuta av allt gott ni har runt er. Väj era strider och löna aldrig ont med ont!! Ni är så värdefulla!! Ja... DU med!!!

//Christine

Ligger i min soffa och Holger ligger bredvid och snarkar.

I mitt huvud gör det ont. Aj och suck. Men som den tappra krigare jag är (Åh..viljet ljug) så tänker jag icke kapitulera inför detta utan försöka hålla mitt humör vid gott mod.

Jag ska fördriva min tid med en "Dagens-lista" som är så vanligt på var och varannan blogg nu för tiden (Ooops..där lät jag som om jag vore 80 år gammal...), men jag ska göra den i sann Christine-style! Minsann.

Det får bli en lista med dagens "Yeah!" och dagens "Oh, no!".

Dagens största, mest gigantiska YEAHHHH!!!! går till det faktum att jag är så rikt välsignad och lyckligt lottad med världens finaste, goaste, underbaraste och mest fantastiska människor närmast mig. Marcus, Magnus och hans barn, mamma, pappa, mormor, Emil, Anna, Alfred och mina älskade vänner som alltid finns vid min sida. I stormar och i värme!! Jag finns alltid här för er!! Det VET ni!!

Denna sången är till er och lyssna in/ läs texten - den är viktig!!

Detta är min och Marcus låt sedan många, många år så den betyder extra mycket för mig och honom.




Dagens största "OH, NO!" är när vuxna människor beter sig som om dom vore bortskämda och bitchiga fjortisar.
Pinsamt!

En sång till er:



Dagens andra "Yeahhhhhh!!" går till finaste Pernilla och älskade Marcus som gjorde min kväll igår.
Herrgud så stolt jag är över er! Ni är så begåvade på så många områden.




Pernilla: Din "Bellman" med diktrecitation var fantastiskt uppfriskande och roande. Ditt hjärta är så stort och så varmt!! Om fler var som dig så vore välden en betydligt trevligare plats att leva på!! Du rockar sis!! <3
Marcus: Jag är så stolt över dig!! Det är obeskrivligt att se vilken människa du är. Om ett halvår är du 18 år (snyftar i rörda mamma-tårar) och vet du, du är en av de mest godhjärtade och snällaste människor jag nånsin mött och det är helt fantastiskt att just jag får vara din mamma. Damn, va du rockar!!

Gud va jag längtar tills ni får spela in er redan så fantastiska låt "Forgive me" med full instrumentalsättning!! Can´t wait!!
Älskar er!!



Dagens andra "Oh, no!" är en dubbel...

1. Har en lamslående huvudvärk som håller mig hemma från jobbet där jag har såååå mycket att göra.
2. Kaffet är slut!



Dagens tredje "Yeah!" går till Magnus. Jag älskar dig!
I över sju månader har du gjort min dag till ett gigantiskt "Yeah!!!" och jag ser fram emot resten av vårt liv med allt vad det innebär och med alla det innefattar! Du är fantastisk!!




Dagens tredje "Oh, no!" går till att det är ett trist faktum att jag inte tidigare upptäckt Zubin Varla som sångare och det retar mig att jag aldrig fått se honom som Judas i Jesus Christ Superstar!!!! Gahhh!!!! Damn, I love him!!! Vlken röst!!!







Ja, det var allt för denna stunden...

Frid vänner!!!
//Christine

Lyrics | Glen Hansard - Falling Slowly lyrics

Efter ett tufft, långt men underbart startrep med musikerna inför konfirmationen (där även fredagsgruppens konfirmander gjorde en fantastisk insats) så bestämde jag, Magnus, Marcus och Pernilla oss för att ha picknick TROTS att vi avblåst den ursprungliga picknicken pga av massa blåst.
Vi hade vår egen picknick på Magnus vardagsrumsgolv.
Love it!!!!



Tiiiiidigt nästa morgon var det dags för miniorläger med allt vad det innebar.
Teater och musikövningar, godis, tacos, bus i massor, pyssle i ännu mera massor och kramkalas som avslutades med marängsviss!! Yeahhh!!
Me like!! Alot!!

På kvällen gästade Jocke det Härlska residenset och efter en sväng på Mortens var det bums i säng för att upp ännu tidigare till gudstjänsten i Sommarhemskyrkan som avslutade miniorlägret. Ungarna var jätteduktiga och fixade både teater och sånger med bravur!!!




Efter gudstjänst och miniorer var det dags för att kolla in Magnus yngsta dotter när hon hade dansuppvisning. <3

Han är så himla duktig!!! Fina tösen!!! Det gjorde inte saken sämre att jag fick krama lite på min vän Nettan som  är danslärare i Magnus dotters dansgrupp.

Sedan drog Magnus vidare för att fira sin fina sons 10-års dag!! HURRA och massa grattis till honom!!!! En sådan fiiiiiin pojke!!!!<3

Jag skulle jobbat lite hemma under tiden, men det strålande solskenet gjorde att jag inte kunde hålla mig inne.
Jag  tillverkade en termos JAVA och packade ner lite målargrejor och sedan till parken, solen, tystnaden och friheten det innebär.

Men... tystnaden bröts såsmåningom av min finaste Pernilla som alierade sig med mig och som plaserade sin välsvarvade ändalykt i det gröna gräset och var ett synnerligen nöjsamt sällskap bland färger, dukar, choklad, java och myror. 



Men sedan bar det av till kvällens happening!!! GOSPELTIME!!!

Gospelkören "Sold out" gigade på mitt jobb (Uddevalla kyrka) och utanför träffade vi två sköna bönor: Aletha och Sofie! Dessa två hot-chicks lärde vi känna när vi lirade i samma kör i körslaget. Dessutom är dom medlemmar i en gospelkör i Uddevalla som heter "Embraced" och dom kan sitt sväng, vill jag lova. Aletha har gått på samma gospelutbildning som "Sold Out" härstammar ifrån. Så hon var taggad!! Men.... Pernillas glöd fann inga gränser!!!!!! Kära nån!! Som vi rockade till gospel. Så trista svenskar är förresten...  SATT STILL i bänkarna .... och då och då försiktigt kostade på sig en liten klapp här och n ännu mindre där...
Det struntade jag, Pernilla och några andra tappra besökare i. Aletha och Sofie satte igång "the groooooovy moves" då och då med för den delen.

Pernilla var och förblev lyrisk!!!!!!!

Jag med!!

En fantastisk konsert!!!

Go "Sold out"!!!!



Det har varit kasst... åter igen... på blogglivet... men nu sörru, nu ska det försökas ändras på detta.

Frid//
Christine