akryl

Hon fanns där ingen annan ville vara , bland de människor ingen vill ha eller veta av. Trots all grym misär hon dag ut och dag in mötte och upplevde så fortsatte hon - ända in i döden - att göra gott!
Endast gott!

Moder Theresa skrev en dikt som jag alltid bär med mig i hjärtat. Den stärker och den tröstar!

Om du är vänlig,
kan människor anklaga dig för att ha dolda, själviska motiv;
Var vänlig i alla fall.

Om du är framgångsrik,
kommer du att vinna några falska vänner och sanna fiender;
Var framgångsrik i alla fall.

Det du ägnar år åt att bygga upp,
kan någon förstöra över en natt;
Bygg upp i alla fall.

Om du finner ro och lycka
kan de bli avundsjuka;
Var lycklig i alla fall.

Det goda du gör idag,
kommer människor ofta
att glömma i morgon;

Gör gott i alla fall.Ge värden det bästa du har
och det kommer aldrig att vara nog;

Ge världen det bästa du har i alla fall.

För du förstår: till syvende och sist
är det mellan dig och Gud;

Det var aldrig mellan dig och dem i alla fall.

Hon har så vanisnnigt rätt!! Och det är så vansinnigt svårt i all enkelhet.

Vi möter alla på elände och förtvivland i våra liv. Vissa mer - vissa mindre. Men det PÅVERKAR oss enormt. Vi vill inte alltid erkänna det varken för oss själva eller andra i vissa lägen.

Det märkligaste av allt är att den vanligaste reaktionen är en rädsla som gör att vi förstör för oss själva.

Det är svårt att veta hur man ska göra.
Ibland så kan man möta fantastiska mljligheter i livet men man får för sig att strunta i det och istället blunda av rädsla för att behöva bli sårad och skadad pånytt.

Vilket är egentligen det bästa att göra?

Ska man fly eller illa fäkta?

Om man tar det stora beslutet att börja fäkta (om än illa) så stöter man genast på nästa problem. Minsta lilla obehagskänsla av att man kan bli sårad i striden gör att man börjar sänka garden och sakta men säkert backa.

Sen är det ju så att människor runt en också är rädda. Det är jättesvårt då att strida tillsammans - för man måste i första hand rädda sig själv. Eller?

Eller är det kanske inte alls så? Kan lösningen ligga i att man tillsammans visar att man är beredd att ta en fight för varandra? Faller den ena så fångar den andra... väl? Inte?

Men... då landar man ju direkt tillbaka på det eviga bereppet tillit. Och om man är sårad i strid en gång - då är tilliten det också.

Personligen har jag inga svar eller lösningar på detta. Jag vet bara att personligen så måste jag vara hyfsat trygg för att våga våga. Jag fixar inte osäkerhet och förvirrning. Jag fixar kaos och problemlösning. Jag fixar raka rör och snabba kast, stress, press och vilda chansningar. men jag fixar inte att vara otrygg. Då rämnar allt och jag tappar mitt svärd och striden är över.


Kan det vara så enkelt att om JAG "gör det ändå" trots att jag inte vågar - kan det inspirera till att andra vågar?

Jag ska i alla fall fundera på saken och med lite tur kanske jag fixar det!! För det är ju det jag vill - nu handlar det om att våga, hoppas och tro!!

Jag ska försöka "Göra det ändå"!

Frid
//Christine