akryl

Det finns några vänner som jag älskar så innerligt att jag har svårt att beskriva det med ord!!

En av dessa vänner berättade en bild hon bar inom sig för att orka älska.

Hon hade växt upp i jobbiga förhållanden och alltid haft otur i kärlek. Hon hade älskat passionerat!!! Men dom hon älskat hade behandlat henne illa. Så jätteilla!!! Svek efter svek kantade hennes kärleksväg och brutna förtoenden och krossade löften följde henne som ett pärlband. Hon kände sig ändå stark och hoppfull. Hon tappade aldrig tron på kärleken. Så blev det en dag värre än nånsin och hon mötte en man som behandlade henne värre än värst.

Det fövånar mig att hon inte ens då tappade tron på kärleken. Imponerande nog kunde hon till och med tala om kärlek som något levande - trots att den hon själv älskade höll på att döda henne känslomässigt. Vi hade många samtal. Många. Det som dog inom hene var däremot tilliten. Hon var rädd. Rädd för att bli sviken, förbisedd och att bli utsatt för mer elände i "kärlekens namn".

Så en dag - och jag beundrar henne enormt för detta - valde hon att lämna det destruktiva.

Mitt i kaoset träffade hon en man. Och dom fann varandra. Det hela gick jättefort. Dom blev snabbt förälskade. På ett sätt som kan få den bäste kärleksnovellsförfattaren att bli grön av avund.

Men...

... tilliten var krossad.
Dom beslöt sig för att ändå hålla ihop. I storm och i alla dess oväder. Hon var så himla rädd. Så förtvivat rädd. Han stod kvar. DOM stod kvar.

Det som hjälpte henne i detta var bl.a. en mental bild.

Hon såg framför sig hur hon byggde en mur runt sig. En hög och stabil mur. På andra sidan stod han. Sakta, tryggt och säkert plockade han ner sten för sten och han lät henne bygga så mycket hon behövde. Men han plockade ner stenarna. Han rev muren. Utan krav, Utan garantier.

Det är kärlek.

Vad kan vi lära oss av det i våra liv?
För alla har ju inte dera historia.

Jag tror att vi kan omvandla det där och sakta bygga NER varandras murar i vardagen genom att visa att vi finns där för varandra. Att vi tillåter varandra att få vara osäkra och ändå blir älskade. Att vi kan få lov att bygga våra murar av trygghet men nånstans så finns det någon som står där på andra sidan och river.  Nån som river muren och i samma stund bygger upp tilliten pånytt!!

God natt och all frid vänner
//Christine