akryl

Käraste nån vilka dagar det har varit och käraste nån vilka dagar som väntar!!

Det är konfirmandtider i Uddevalla kyrka - men ALLT vad det innebär.

Just nu känns det som om jag bor, lever och andas i kyrkans lokaler. Trevligt på de flesta sätt faktiskt. Men sömn är något som inte är prioriterat just nu.
För vid sidan av alla lååååånga reå med konfirmander så är det repetitioner med alla elver på skolan inför avslutning plus att det är en massa betyg som ska sättas. Mer än 170 stycken tror jag...

Den kombinationen har visat sig vara väldigt tröttande. Att ha två arbetsp,atser i tider som dessa är inte att rekomendera.

Evigt spring mellan skolan och kyrkan. Ställa om huvudet och fokus flera gånger om dagen. Ena stunden musikhistoria och musikteori - andra stunden konfirmandmusikal och andra övningar etc.

Jag verkligen störtälskar bägge mina arbetsplatser men det ska bli skönt att bara ha en framöver.

Efter skolavslutningen är mitt vikariat på skolan slut och jag går tillbaka på min vanliga arbetstid i kyrkan.

Det skönaste ska bli att man får hålla ETT fokus. Slippa ställa om hela tiden. För hur man än vänder och vrider på det så anser alla inom de olika verksamheterna att just DERAS ska prioriteras och läggas mest fokus på.

Det är ju inget konstigt i det egentligen. Det är ju så folk funkar. Men det är svårt att dela på sig och man blir trött och tom i huvudet ibland. Men jag har lärt mig att det inte är någon som helst nytta med att försöka tala om att man är trött eller har många olika fokus - för det förstår inte folk. Det enda raka är att ta fram de reservförråd man har av kraft och köra på så det ryker.

Men efter skolavslutningen ska jag ta ut ALL kompledighet jag har och bara ägna mig år det som betyder mest för mig. Marcus, Magnus och hans barn, målandet, solen (om den behagar visa sig då) vänner och försöka samla ny energi och ta igen förlorad tid med mina nära och kära.

Tänk, slippa passa tider. Slippa förberedelser, deadlines, möten, tidrapporter (som jag suger på att lämna in i tid) morgonstress, lååååååååååååååååååååååååånga torsdagar....etc.

Men... jag har verkliogen tur som har det jobbet jag har.

Igår satt jag i kyrkan med 40 stirriga och väldigt pratiga konfirmander som hade en miljon frågor till mig, Magnus och Roland och hungern rev inom mig, Jag hade precis fått ett generalfadderara på hela konfirmandgruppen, ryggen värkte av aldeles för många timmar vid flygeln (i kombination med min bedrövliga hållning) och i bakrunden lät en stegrande rundgång från någon av musikerna.... och då tänkte jag:

Gud vilken nåd. Jag älskar mitt jobb!

För det gör jag... kyrkan står mig närmast och hur jobbigt det än är stundtals (igår var sannerligen en prövning) så känner jag att det är där jag hör hemma.

Nu är det snart dags för lektion med ett gäng goa 8:or, sedan lunch men bästa Bambi och därefter solorepetitioner, riggning och sedan genrep med fredagskonfirmanderna.

För imorgon, kära vänner... då är den konfirmation. Då kommer det lipas ljusa tårar, spelas musik så strängar ryker och hjärtat kommer ömson glädjas, gripas och kännas tungt för nu lämnar konfirmanderna oss.
Denna kull konfirmander... som betyder extra mycket för mig... eftersom det är den första kull jag har som ensam muskansvarig.

Jag återkommer med snyftande rapport....

Nu ska vi snacka etik, framtidens musik och galna fans och legender!

Frid
//Christine