akryl

Igår fick jag ett intressant förslag på bloggämne...

Fördelningen av lycka.

Varför drabbas vissa av mer elände än andra och varför?

Inte minst ställs ju frågan om min tro på sin spets; Vart finns Gud i detta? HUR kan Han acceptera att så många lider etc. (Detta är förövrigt det vanligaste argumentet jag får höra av mina icketroende vänner när dom förklarar varför dom inte tror på Gud.)

Detta är nog ett av de svåraste frågeställningarna att brottas och komma till sans med. Frågan är om man nånsin finner ett OK svar. Frågan är om man nånsin finner SVAR!

Jag funderar ur olika aspekter och har luskat lite med männsikor jag har runt mig. Hur ser dom på saken. Bl.a. har jag frågat två vänner som är präster.

Jag vinklade frågan till prästerna med grunden i alla de sorgesamtal som dom deltar i ofta via jobbet inför begravningar, i kriser och i andra tunga och svåra situationer vi människor möter på under livets gång.

Den ena prsäten svarade. "Jag kan inte svara. Det är inte alls rättvist och jag kommer nog aldrig förstå - jag kan bara lyssna och delta i sorgen."

Den andra prästen sa: " Jag tror inte Gud utsätter oss för plågorna. Han hjälper oss att uthärda och ta oss igenom."

Kanske är det inte svart eller vitt?

Jag tillhör skaran som inte alltid haft den mesta och bästa turen i livet. Många tuffa år ligger bakom mig och många upplevelser som jag nu i efterhand inte förstår hur jag tog mig igenom.

Oräknerliga gånger har jag sammanbitet och bittert ifrågasatt Gud och undrat varför just jag blivit utsatt. Många gånger har jag i sorg och vredesmod kastat ur mig långa haranger av ifrågasättande och förtvivlade ord där jag nästan skrikit till Gud att "Hur kan Du finnas när Du accepterar att världen ser ut som den gör och allt detta lidande"

Men det är inte svart eller vitt, tror jag. Jag tror att Han finns där i eländet. Han kan inte ta det ifrån mig. Enligt den kristna tron gav Gud oss den fria viljan och den råder Gud inte över. En gåva att kunna säga "Nej" eller "Ja" till val i livet. Alla sortes val. Dessa "Ja" och "Nej" ger konsekvenser.

Det berömda "Orsak och verkan", "Handling och konsekvens" ni vet...

Men under dom begreppen ryms inte sjukdomar och liknande vi inte kan råda över.
Där går jag på en törn... Hur kan det accepteras? Där kommer jag nog aldrig finna svar...

Kan det vara så enkelt (och stundtals grymt) att vi alla är här som en bricka i det stora spelet. Låt mig förklara denna tankegång.

Att vi genomlider av ett större syfte? Till exempel kan en person som överlevt och övervunnit ett missbruk troligtvis hjälpa en annan missbrukare att överleva och övervinna på ett bättre sätt en någon som bara har dn teoretisk utbildning. Jag menar, förståelsen av abstinens, kamp och tillfrisknande kan bara förstås av någon som varit i det. Det kan man inte läsa sig till. Man kan läsa sig till pedagogiker, behandlingssätt, bemötande och annat viktigt. Men man kan aldrig plugga sig till en erfarenhet. Man erfar en erfarenhet såklart!!

Kan MITT lidande vara nödvändigt för att jag ska kunna fullfölja min "uppgift" och i förlängningen hjälpa (kanske rent av rädda någons liv) på ett sätt jag annars inte skulle kunna?

Tanken är svindlande!!

I vilket fall så är det ett faktum att vi måste bära de bördor som tilldelas oss. Sedan ligger våran fria vilja i HUR vi bär dessa bördor. Jag tror aldrig jag får svaret på VARFÖR just jag tilldelats just mitt öde. Jag vet inte varför du tilldelats ditt. Jag tror ändå någonstans att det finns en mening i att just jag tilldelas de erfarenheter som även det negativa givit mig i livet. Ett högre syfte.

Jag lutar mig ofta mot en sann berättelse som min förra chef hade i en predikan för ett par år sedan. Den berättelsen ger mig mycket:

När färjan Sacndinavian Star brann utanför Lysekil och kostade 158 människor livet så kallades min förre chef Ingvar dit för att vara jourhavande präst. Han skulle hålla i krishanteringen tillsammans med en psykolog. Det första psykologen säger när dom träffas och hälsar på varandra är "Hej, jag heter XX, psykolog, och jag är ateist!"
Psykologen gjode tydligt klart för Ingavr i sin hälsningsfras att han INTE delade Ingvars tro.
Dagarna i Lysekil var fruktansvärda och eländet upprörde Invar så mycket att han själv höll på att tappa sin tro. Inte heller han kunde svara på alla "Varför???!!"
Så kom dagen då dom skulle avsluta sitt arbete och åka hem. Ingvar och psykologen stod uppe på en höjd och såg över förödelsen som olyckan skapat. Ingvar var så jättenära att tappa all sin tro. Då säger plötsligt psykologen:
"Vet du vad som skiljer dig och mig åt i detta med tro...?"
"Hur menar du?" frågade INgvar
"Du har någon att skälla på, bli arg på, lägga skulden och frågorna på. Jag har inte det - i detta är jag ensam"

Det ligger mycket i detta. Jag kan inte förändra lidandet ide flesta fall. Men jag behöver aldrig vara ensam i det.
Kanske ska vi, istället för att leta desperat efter svaret på VARFÖR (som vi förövrigt aldrig helt kommer finna) lägga samma energi på att förvalta det goda vi får när eländet håller sig borta och kanske till och med använda den erfarehet som det jobbiga vi möter ger oss till nånting gott?

Kanske måste vi acceptera att vi inte kommer undan sorg, smärta, orättvisa och hemskheter? Kanske får vi
bara förlika oss med orättvisan som råder och istället göra det bästa av det vi är i just nu. För kanske är just nu en stund av rättvisa?

I mitt liv finns så mycket gott. Mestadels gott -faktiskt. Att låta den välsignelsen svärtas ner av det mörka, kalla, hårda, jobbiga och mardrömslika i mitt förflutna vore dumt. Eller hur?
Alla de erfarenheter mina bördor givit mig kan förvaltas och bli till nånting gott.

Jag är här nu. Jag fick inte bördor som var för tunga att bära. För jag ÄR här. Jag har burit klart de flesta av bördorna och på mina axlar vilar inte längre tyngden av dessa kolosser utan där finns nu istället lättnaden av att bördorna är avlastade.

Jag kan, om jag vill, välja att minnas tyngden. Men jag kan också välja att njuta av den lättnad det är att slippa bära dem längre.

Frid
//Christine